Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
definitiv hjelp utestänga en verklig och
ögonblicklig, om ock blott provisorisk
sådan. Den ena hindrar icke den andra,
och att här tala oin farliga prejudikat o.
d. är rätt och slätt nonsens. Antingen
vill man bidraga eller vill man icke; i
senare fallet må man åtminstone ej låtsa
ett intresse, som alls icke existerar.
Vi tillåta oss dess utom påpeka, att
de ständiga tvisterna om k. teatrarne på
riksdagarne under hela detta århundrade,
då anslag än beviljats, än vägrats, än
höjts, än sänkts, och detta nästan aldrig
på sakskäl utan blott beroende af
representationens mer eller mindre generösa
nycker (så t. ex. fans lika litet skäl att
1858 höja anslaget med ens frän 30,000
ända till 7 5,000, som att tio är senare
sänka det i ett slag till 60,000) — att
allt detta, säga vi, icke lemnar ringaste
garanti för att ej representationen allt
framgent kommer att krångla på samma
sätt, och att således nationalscenen ej
torde kunna vänta någon ro och
säkerhet, om ej kommunen så godt först som
sist åtager sig densamma. Orsaken till
nämda krångel är väl i grunden den, att
k. operainrättningen tillkommit under
alldeles exceptionella förhållanden pä en tid,
då Sverige ännu jämförelsevis var en
stormakt och då inrättningen bekostades
helt och hållet ur en lysande konungs
handkassa och detta med en frikostighet,
som med ens höjde henne i jämbredd
med de främsta scener i Europa, en höjd
hvarifrån hon dock störtades redan
genom efterträdarens vandalism. När så
1809 det gälde att åtminstone något så
när återupprätta henne, då fingo ständerna
ingripa, och först från denna tid hör man
talas om direkt statsunderstöd, hvilket
emellertid sedermera aldrig upphört att
vara omtvistadt.
Det har flere gånger blifvit påpekadt,
hurusom i utlandet teatrar med offentligt
understöd endast i sällsynta fall mottaga
detta af staten, utan nästan öfverallt ega
det i form af furstligt eller kommunalt
underhåll. Hos oss är det, då ju
statsanslaget lätt kan å nyo — såsom förut
flere gånger händt — alldeles inhihcras,
hög tid att nu sä mycket allvarligare
börja tänka på det kommunala, som det
furstliga i sjelfva verket här icke
förefinnes (annat än på samma sätt, som
hvarje årsabonnent på en loge kan
sägas gifva sitt »anslag»). Konungen
betalar nämligen, enl. vår uträkning, sin
loge på Stora teatern ungefär med
biljettpris efter dubbelt förköp för det antal
vanliga fondplatser, som skulle kunua
inrättas på det utrymme han disponerar,
dervid inräknade alla de vanligen antagna
(180) spelaftnarna om året (dessa blifva
dock innevarande säsong flere än förut!).
Detta är visserligen ett rikligt
abonnementspris. Till Dramatiska teatern
der-emot bidrager konungen (enl. officiel
uppgift från 1882—83, som oss veterligen
är oförändrad) med 7,385 kr., under det
de platser han disponerar (minst 21
vanliga fondplatser, näml. 14 å 3 kr. och
7 å 2,50) skulle, sålda utan förköp un-
der alla de beräknade 230 spelaftnarna,
inbringa ej mindre än 13,685 kr.!
Frågas, om ej riksdagen rätteligen
borde bokföra differensen, 6,300 kr.,
bland apanaget pä första hufvudtiteln ?
FÖLJETONG.
Schumanniana.
^ en nyligen utkommen bok med detta
namn meddelar den förtjenstfulle
musikhistorikern Wasielewski åtskilliga saker
af intresse, hvilka närmare belysa den
store musikerns lif och verksamhet.
Bland annat talar han om Sehumann
såsom dirigent och meddelar i detta
kapitel de iakttagelser han gjort öfver
konstnärens direktionsverksamhet i Diisseldorf,
dit Wasielewski i egenskap af skicklig
violinist kallades som konsertmästare af
Sehumann 1850. Redan i Dresden hade
Sehumann varit ledare af en manlig
sångförening och sedan 1848 äfven ledt en
blandad kör. Huru angelägen han var
att i än högre grad få verka i den
riktningen bevisar den omständigheten, .att
han efter Julius Rietz’ afgang hade sina
ögon på kapellmästareplatsen i Leipzigs
Gewandhaus och efter Richard Wagners
flykt från Dresden till och med tänkte
på kapellmästaretjensten vid hofteatern
derstädes. Så förhoppningsfull han än
anträdde den nya befattningen i
Dfissel-dorf och så välgörande den dermed
förenade praktiska sysselsättningen inverkade
på hans drömmande, i sig sjelf försjunkna
natur, måste hans bristande begåfning
som dirigent likväl snart träda i dagen.
Han saknade ej allenast den rutin, som
endast låter sig förvärfvas genom ihärdig
öfning i unga år, utan det fattades honom
ock talang atl beherska massorna,
slagfärdighet i uttryck, den säkra blicken —
allt egenskaper som alltid varit och äro
en tillhörighet hos alla stora dirigenter,
såsom en Ferdinand Hiller. Mendelssohn,
Rich. Wagner. Efter Wasielewskis
uppgift var han vid taktens markering ofta
så obestämd, att de medverkande ej visste
hvilken taktled det gälde. Ofta tycktes
han med sitt inre öra lyssna till partituret
snarare än gifva akt på den yttre ellekten
och klangverkan hos det som föredrogs.
Sålunda hände sig vid en repetition till
Baclis »Johannispassion» att han lät
oanmärkt passera, att i en unisongång mellan
sopranen och första violinen den förra
beständigt sjöng ess—dess under det den
senare riktigt spelade e—d; och då
Wasielewski interpellerade honom härom,
svarade han: »Ja, man kan ju inte ta
om allt heller.» Vid nederrheinska
musik-festen i Dusseldorf, pingsten 1853,
lyckades ej den då också redan kroppsligt
lidande mästaren att sammanhålla
Messias-körerna, hvarför instrumentalisterna och
koranföraren kommo öfverens om att man
vid insatserna ej skulle rätta sig efter
Sehumanns taktpinne utan efter förste
violinisten, konsertmästare Hartmann från
Köln. Och sålunda gick det hela utan
nämnvärda rubbningar. Då en närvarande
främmande musiker lyckönskade Sehumann
öfver att det gick så bra. svarade denne
med frånstötande ton: »Ah, man
gratulerar endast barnaföderskor!»
Ett annat kapitel i denna bok talar
om »Sehumann som sällskapsmenniska».
1 öfverensstämmelse med Jansens
uppgifter betonar Wasielewski, alt Sehumanns
tystlåtenhet ej får anses för
osällskaplighet, ulan att han tvärtom gerna var
tillsammans med bekanta och särdeles gerna
företog sig spatserturer tillsammans med
en annan person. Dä det talade ordet
ej uttryckte hans tankar lika väl som
pennan, var en viss taltröghet naturlig
nog hos honom. Men ofta förklarade sig
hans tystnad helt enkelt af den inre
sysselsättningen med kompositioner, hvilka
fullständigt absorberade hans tankar och
känslor. Naturligtvis kunde det ej fela,
att hans stumhet allt som oftast
betraktades såsom obelefvenhet. Så sökte
akademidirektorn Scbadow i Dusseldorf vid
ett tillfälle då han hade ett större
sällskap hos sig församladt, att draga
Sehumann med in i samtalet. Då denne, i
stället för att svara, endast nickade med
hufvudet, vänligt leende, och så vände
sig om och gick till en annan del af
rummet, kände sig Schadow så förnärmad,
att han afbröt umgänget med musikern.
Under de sista åren hände det flerfaldiga
gånger att Sehumann väckte anstöt
genom sina stränga yttranden om konsten
hos somliga tonmästare. Så kunde han
beteckna Haydns pianotrio i E-dur såsom
tråkig barnmusik, ja till och med ogillande
skaka på hufvudet öfver Mozarts härliga *
G-moll-qvintett för stråkinstrument.
På författarens sjelfständiga
meddelanden följer ett antal originalberättelser om
Sehumann af dennes ungdoms- och
studiekamrater, under åren 1856 och 1857
nedskriliia för Wasielewskis biografi. 1
spetsen för dessa står ett referat af
musikläraren Piltzing i Zwickau, hvilken
derstädes tillsammans med Sehumann på
20-talet tog undervisning i pianospelning af
baccalaureus Kuntzsch och derigenom blef
intim vän med den unge musikern.
Piltzing skildrar sin 12-årige kamrat såsom
spenslig och svag men med behagliga
anletsdrag och ljusa lockar i nacken, glad
och gerna med om galna streck, fastän
egenvilhg och sällan gifvande efter, så att
hans kamrater äfvensom tjenstfolket och
isynnerhet hans syster måste tåla
åtskilligt af honom. 1 klaverspel, särdeles i
det fria fantiserandet, visade sig Sehumann
redan då skicklig och sysselsatte sig äfven
otta nog med kompositionsförsök. Af den
stränge läraren vankades det för öfrigt
mangen »sittopp». En gång till och med
inpräglade han takten hos Sehumann
medelst en stor knölpåk; det var i
ouverturen till »Emma von Resburg» af
Meyer-beer, som Sehumann ej kunde komma i
takt med vid sextolerna i inledningen.
Man vore nästan frestad med tanken på
den här skildrade tragikomiska episoden
att skrifva på den bittra
ungdomserfarenhetens räkning en del af den häftiga mot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
