Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
febersjuka Basilio går bort och kommer
tillbaka. Jag sjelf tillstår gerna, att
Pai-siellos qvintett är mycket enklare ocli
graciösare än min. — Försumma icke, dyra
Isabella, att ju förr desto hellre öfvertyga
er oin min salads förträfflighet. I det
hela har jag temligen trefligt här, gör
större lycka hos de romerska damerna
än jag vill, men är i förtvillan deröfver,
att här icke finnas några ostron. När
ni i det gudomliga Neapel med vällust
sväljer friska ostron, så tänk på mig.
P. S. Det vigtigaste hade jag så när
glömt. Jag har helt nyligen börjat en
ny opera. Jag hoppas alt ha med mig
den färdig. Glöm icke helt och hållet
bort er G. Rossini.»
»Musik i liemmet. För tio mark 250
stycken af omtyckta kompositörer»; med
dessa ord begyona, som bekant Ur,
annonser, hvilka ofta förekomma i de större
tidningarna och vanligen utgå från
mu-sikalieliandlare i Hamburg. Herr M. i
Hamburg, som Ufven låter höra af sig i
våra tidningar, vill åt musikbehöfvande
familjer för denna »spottstyfver» räcka
en hjelpsam hand med en bundt
snilleprodukter af Strauss, Millöcker etc. En
dag erhöll han ett bref från Berlin, hvars
oväntade innehåll säkert bragte honom i
förvåning. »Högtärade Herre!» så stod
det i brefvet, Ȍberopande ert anbud
Musik i hemmet för tio mark» tillåter
jag mig att erbjuda er detta belopp
hun-dradefalt, om ni vill skaffa mig musiken
ur hemmet. Jag är en stackars plågad
man, gift med en musikalisk fru och
fader till sju musikaliska barn. Min fru
sjunger, men hur? — derom kan endast
den göra sig ett begrepp, som hört
henne ; mina barn lära sig alla ett
instrument och, förskräckligt att omtala, hvar
och en sitt. Bland de martyrredskap
hvarmed sex söner pina mig, nämner jag
blott violin, violoncell, klarinett, fagott, ja
inte en gång trumpeten fattas. Min
dotter griper — i strängarna, men
merendels de orätta — hon är harpspelerska.
Jag är i allmänhet ej så ängslig af mig,
jag har bevistat två fälttåg, men då
mu-siklärarne — det förslår naturligtvis ej
med en sådan till en så mångsidig
korporation — alla berömma mina barns
anlag, så ser jag med förfäran till mötes
en blifvande ensemble, när de sju en gång
kommit så långt, att de med förenade
krafter kunna rycka ett musikstycke in
på lifvet. Den enda tröst jag har är att
ingen af mina barn är komponist eller
att åtminstone ingen af dem i hemmet
sysselsätter sig med komposition. Men
det är förskräckligt nog såsom det är.
Alltså rädda mig, högtärade herre, om
ni kan, annars kommer jag också att
beträda annonsvägen, begynnande så här:
»1000 mark belöning åt den som etc.»
Högaktningsfullt
N. G.»
Från scenen och konsertsalen.
Rubinstein.
I^hum det redan är två veckor sedan
pianistjättens toner förklingat, måste
vi här ännu återkomma till desamma,
beklagande att vår tidning utkommer med
allt för långa mellanrum för att kunna hålla
sig i nivå med dagens färskaste
händelser. Nu torde endast en kortfattad
återblick vara på sin plats. Hade
programmen varit på förhand bekanta och hade
de i allmänhet omtalat hvilka stycken
som skulle spelas — hvilket endast
undantagsvis var fallet — så hade vi
kunnat på förhand meddela några analyser
af de vigtigaste sakerna, till tjenst åt dem
bland våra läsare, som till äfventyrs velat
sätta sig in i kompositionerna innan de
gingo att åhöra deras utförande. 1
England lära konsertarrangörer ej sällan låta
programmen åtföljas af några vinkar
angående kompositionernas betydelse och
karakter, och detsamma är stundom
fallet i Amerika, att döma af de program
vår vän Asger Hannnerik regelbundet
tillsänder oss från Baltimore. Det vore
önskligt att denna pedagogiskt lofvärda
sed finge insteg här hos oss, hvarest man
vanligen ser för litet pä kompositionen
och för mycket på exekutionen.
Visserligen kan det senare vara
ursäktligt när det gäller en sådan exekutör
som Rubinstein. Hans väldiga
personlighet träder så i förgrunden, hans
egendomliga spelsätt fjeltrar så hela
uppmärksamheten att man lätt frestas att glömma
skaparen för tolkaren. Vi ha redan nämt,
att Rubinsteins spel karakteriseras af en
mäktig subjektivism. När denna är så
genialisk som hos honom, bildar den ock
i och för sig ett berättigadt konstfenomen,
värdt odelad beundran och ej förfelande
alt gripa mera omedelbart än hvarje
annat pianospel, som är mindre snillrikt,
ehuru kanske mera »värdadt».
Emellertid ligger det i den geniala
subjektivismens natur att — som Thorild säger —
»allt duger ej för alla», och nog finnes
åtskilligt i Rubinsteins exekution som är
ett »observandum sed non imitandum».
Dit räkna vi det af många anmärkta,
forcerade tempot i vissa allegrosatser,
enkannerligen Beethovens. När figurerna blott bestå
af upplösta ackord, såsom i
ciss-mollsona-tens finalbegynnelse, skadar detta
visserligen mindre, ty hela figurkomplexen gör då i
alla fall blott intrycket af en enda harmoni,
men äro figurerna af melodisk eller
kontrapunktisk karakter, så förvirras den
nödvändiga redigheten genom detta jägtande
till den grad, att ehuru vi temligen noga
känna till noterna i Beethovens sonater,
hade vi dock ibland, t. ex. i finalen af
op. 101 eller första satsen af op. 111,
rätt svårt att finna oss till rätta.
Detsamma gäller, ehuru i mindre grad, om
finalerna i appassionata och op. 31; dessa
ha förteckningarna all :o non troppo och
allegretto, något som icke iakttogs. Den
sjudande affekten i Beethovens toner har
måhända föranledi denna öfverdrift hos en
beslägtad natur, som dock å andra sidan
visat sig kunna spela Bach med en
mönstergill klarhet oeh en särskildt i
mellan-stämmorna beundransvärd betoning af
temat, samt Haydn och Mozart med en
naiv simplicitet, ett harmoniskt lugn som
voro rent öfverraskande. 1 sist nämda
afseenden har Rubinsteins spel gjort en
betydande vinst sedan hans förra härvaro,
då han hufvudsakligen odlade
rusnings-maneret, men icke egde samma förmåga
af objektivare hållning och universellare
karakterisering. Med undantag af
nyss-nämda jägtande spelades för ölrigt äfven
Beethoven utsökt, och om än Biilow
gjorde bättre de undersköna variationerna
i op. 111, så har väl ingen öfverträffat
Rubinstein i cissmolladagiot eller
variationerna af op. 109.
Men hans egentliga gebit är dock
icke Beethoven, utan Schumann och
Gho-pin. Den förra torde närmast
öfverens-stämma med hans musikaliska skaplynne,
den senare åter har med honom
gemensam den slaviska nationaliteten.
Rubinsteins föredrag af Schumann är ensamt ett
helt studium och för mången torde det
hafva utgjort en verklig Ariadnetråd i
nämde tonsättares ofta ganska dunkla
labyrinter. Visserligen tro vi ej att
ett sådant stycke som Schumanns
fiss-mollsonat någonsin kan få större intresse
än kuriositetens; det är alltför omoget,
formlöst och jäsande, »wiistes Zeug», som
Schumann sjelf sade. Men deremot höra
hans fantasistycken op. 12 till de bästa
ungdomsarbetena och äro epokgörande
såsom inledande den genre, som sedan
Mendelssohn upptog med sina »Lieder
olme Worte» utan att likväl kunna uppnå
än mindre öfverträffa Schumann. Ej
mindre fängslande är den sonatformen
sig närmande fantasien op. 17, hvars
ti-tanartade stormlöpningar under
Rubinsteins stålfingrar kommo strängarne att
så att säga gnissla af raseri.
Ofverväl-digande, så i komposition som föredrag,
voro äfven »Etudes symphoniques», ett
rikt och pregnant variationsstycke. Lägg
härtill det pikanta, med underbar finess och
diskretion spelade harmoniska experiment
som kallas »Vogel als Prophet», och
med-gif att ensamt dessa saker skulle kunna
underhålla ett helt program.
Ej mindre fulländad t än Schumann,
tolkades Cliopin. Om vi än uti
Barca-rollen föredrogo Agathe Gröndahl (liksom
uti Fields Nocturner EssipofT), om vi än
uti Ghopins valser hört Jaell utveckla
mera salongselegans, så ha vi deremot
icke hört maken till Rubinsteins utförande
af Ghopins mazurkor, polonäser och
nocturner, knapt häller af hans etyder, ehuru
derulinnan visserligen redan Joseph
Wic-niawski åstadkom det otroliga. Liszt
betecknar i sin spirituella bok om Gliopin
mazurkan och polonäsen såsom de
typiska formerna för dennes egendomliga
genius, och ser i den förra
representanten för det qvinliga och erotiska, i den
senare för det manliga och krigiska
draget hos den polska nationen. Rubinstein
inlade ej blott nämda egenskaper, utan
dertill i mazurkan en kostlig humor, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
