Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
polonäsen en fysisk styrka, som särskildt
i blixtlik kontrast mellan fff och ppp
åstadkom oerhördt imponerande effekter. Uland
nocturnerna framhålla vi i synnerhet den
i G (op. 37) med dess nyckfulla kastning
mellan läckra filigramsfioriturer och en
enkel, trånande melodi, samt den i e-moll
(op. 48) med dess storartadt tragiska
hållning och brusande lidelse. Och huru
finna ord för den gripande återgifningen
af den bekanta sorgmarschen, denna
be-grafningsringning öfver Polens öde,
hvilken kanske mer än något annat stycke
röjer det kroniska vemodet i Chopins
andliga organism, för hvilket vemod han
sjelf ej fann något språkligt uttryck
annat än det oöfversättliga polska ordet
»Zal», som Liszt tolkar såsom »un
re-gret inconsolable apres une perte
irré-vocable». Den morbidezza, med
hvilken Chopin alltid bör spelas, kom här
om någonsin till sin rätt.
Att Bubinstein utför sina egna saker
mästerligt faller af sig sjelf; vi framhålla
bland hans kompositioner den välbekanta
valsen, barcarollen, impromptut och
serenaden (intagen bland Sv. Musiktidnings
bilagor för år 1881). Uland mycket
annat påpekas slutligen exekutionen af
Henselts vingfladdrande »Si oiseau
j’é-tais», af Thalbergs etyd, ett underverk
af repetitionsteknik, o. s. v.
En olägenhet var programmens allt
för stora rikhaltighet, som på grund af
pianots omvexlingsfattigdoin såsom
soloinstrument ej kunde undgå att varda
tröttande, ehuruväl det visserligen vitnade
om en älskvärd frikostighet hos
konsert-gifvaren, som gick så långt, att då t. ex.
på programmet stod »Fugue et Gigue
af Bach», fick man höra icke en utan
en hel rad fugor med tillhörande
preludier ur »Wohltemperirte Clavier». En
annan olägenhet, som onekligen röjer en
liten bismak af mekanik och
drifhusmäs-sigliet, hvilken trots all genialitet måste
blifva förbunden med ett så forceradt
konserterande som Rubinsteins, var hans
sätt att ögonblickligen öfvergå från ett
stycke till ett annat, så att de oinvigda
knappast kunde veta när det förra slutade.
* »
*
Antigone.
Jemte Rubinstein har »Antigone»
ådragit sig uppmärksamheten äfven hos
musikvänner, ehuruväl — det må så godt
först som sist sägas — dess intresse
ligger mer i det dramatiska än i det
musikaliska. Visserligen är musiken verkligt
vacker och gjord ej blott med
konstförstånd, utan äfven med inspiration, och
ingen åsigt kan vara mer grundfalsk än
den, som äfven i svenska tidningar gjort
sig gällande (förmodligen efter L. Ehlerts
vilseledande uppsats, för Nord.
Musiktidende öfversatt från Deutsche Rundschau),
att näml. Mendelssohn skulle gått till
detta arbete med motvilja och blott
drif-ven af Fredrik Wilhelm lV:s befallning.
Raka motsatsen torde eklatant framgå ur
följ. bref från Mendelssohn till Ferd.
David i Leipzig:
Berlin d. 21 Okt. 1841.
Käre David! Hat’ tack för att du genast
genomläste Antigone; att den, om du läste den,
skulle ofantligt behaga dig, det visste jag viil
förut, och just detta intryck, som genomläsningen
gjorde på mig, är egentliga orsaken till att det
hela kommer till stånd. Ty här talade man hit
ocli dit och ingen ville lxiija; man ville uppskjuta
det till nästa höst, o. s. v. men då så styckets
härlighet grep mig, tick jag fatt i gamla Tieck
och sade: nu eller aldrig! Och han var så
älskvärd och sade: nu; och så komponerade jag af
hjertans lust, och nu ha vi dagligen två prof,
och körerna knalla så det är en lust och glädje.
Hela Berlin tror naturligtvis att vi iiro mycket
fiffiga och att jag komponerar körerna för att
blifva hofgunstling eller hofmusikus eller hofnarr,
och jag tänkte tvärtom i böljan ej inlåta mig
derpå; men stycket med sin utomordentliga
skönhet och herrlighet dref allt annat ur mitt
huf-vud och qvarlemnade blott den önskan att så
snart som möjligt se det framstäldt. Uppgiften
var i sig förtjusande och jag har arl>etat med
hjertlig glädje. Det var mig märkvärdigt, hur
mycket oföränderligt det finnes i konsten;
stämningarna i alla dessa körer iiro än i dag så äkta
musikaliska och åter så olika sins emellan, att
ingen menniska kan önska sig skönare till
komposition. — —
1 ett annat bref från Frankfurt 12
Mars 1845 heter det bl. a., på tal om
ett förslag att äfven komponera
Aeschy-los’ »Eumeniderna»: »Uppgiften vore att
af de Aeschyliska körerna bilda
musikstycken i nutidens mening, hvilka med
våra tonmedel uttryckte och lifvade dessa
körers betydelse. Detta har jag i min
musik till Antigone velat försöka» o. s. v.
Af alt detta framgår dels att
Mendel-sohn med hänförelse egnade sig åt sin
uppgift, dels att han visst icke säg något
»falskt» uti att illustrera antika grekiska
körer med modern tysk musik. Att
uppgiften i sig är falsk kan Ehlert (och
Stockli. Dagblad) i viss mening hafva rätt
uti, men ingalunda att Mendelssohn sjelf
så betraktade den. Tvärt om har han
uppenbarligen på god tro sökt förena
modern harmoni med antik rytmik. 1 fråga
om den sistnämnda lyckades han så väl
att han fick beröm af filologen Boeckh,
och i sjelfva verket kan man genom att
jemföra t. ex. början af första kören med
det i K. H. Brandts svenska öfversättning
införda meterschemat finna, hurusom
Men-delssolm ej blott i vexlingen af långa och
korta stafvelser utan t. o. m. i
placeringen af den s. k. »ictus» ganska troget
följt antiken. Det blir alltid
beundrans-värdt att han kunnat förena denna
filologiska trohet med den fria melodiska
in-gifvelsen.
Huruvida en nutidens tonsättare med
ännu större kännedom om och pietet för
det grekiska tonväsendet skulle kunna göra
saken bättre, blir en annan fråga. Om
det lyckades, så vore det en vinst för
helgjutenheten, ty onekligen faller man
ur den antika stämningen när man nu
får höra t. ex. Eroskören klinga ungefär
som en vanlig studentserenad för
dubbel-qvartett. Vi ha tänkt oss att en sådan
tonsättare borde söka bilda enkla
melodier i antika rytmer och tonarter (t. ex.
eoliska och frygiska kyrkotonen) och
äfven ymnigt använda melodramer samt i
båda fallen exercera kören till en ytterst
precis och tydlig deklamation, så alt
kör-textens poesi blir fullt fattbar, hvilket i
Mendelssolms massiga musik är omöjligt.
Till denna starka unisonskör skulle sättas
ett tunt ackompagnement, företrädesvis
användande harpa och klarinetter (motsv.
grek. phorminx och aulos: den grekiska
flöjten var näml. mera lik vår klarinett
än vår flöjt). Från flerstäminighet
be-höfde man visst icke afstå, ty ehuru
grekerna väl icke egde harmoni i modern
mening, hade de dock, enl. livad Westphals
och Gewaerts forskningar ådagalagt — ett
slags polyfoni, som man möjligen får tänka
sig såsom en enkel kontrapunkt från
Ne-derländarnes tid. Experimentet är svårt,
men kan ju försökas.
Emellertid är Mendelssolms musik ju
vacker såsom sådan och skall måhända
bidraga att hålla Antigone uppe å Stora
teatern, hvartill vi hjertligt lyckönska.
Utförandet är särdeles förträffligt.
* *
*
Öfriga musiknöjen.
De musikaliska hufvuddrabbningarna
hafva tagit så stor plats i vår krönika,
att de mindre affärerna nu måste
komma på förknappning. Eljest hade nog
hofkapellets sista symfonikonserter under
hr Norman fortjent ett utförligare
omnämnande, särskildt för den enda
novite-ten å dem båda, Saint-Saens’ Henri Vill,
representerad genom en stilfull marsch
samt diverse balettmusik, hvaribland
isynnerhet en skotsk säckpipmelodi och en
zigenardans med tambour de basque
väckte lifligt bifall. Anmärkningsvärdt är
att, utom Wagners sorgmarsch, endast
nyheter af Berlioz och Saint-Saens på
dessa konserter mottagits med sådan
sensation att de omedelbart äter upptagits
på följande program. Detta är måhända
en vink angående smakens riktning.
Hr Lundqvists matiné påskdagen
förtjenar en mention honorable särskildt
derför, att den odlade sä mycken svensk
musik. Konsertgifvaren sjelf sjöng både
A. F. Lindblad, Josephson och Geijer,
hvilkas framförda stycken utgjorde en
förträfflig illustration till I’. Ödmans träffande
jemförelse mellan nämde tre tonsättare,
då han kallar dem: barnet, ynglingen
och mannen. Sjögrens första
Erotikon-stycke klingade förträffligt under hr
Petersons konstförfarna fingrar, hvaremot nr
3 ej kom fullt klart fram. Fröken W.
Aulins ballad »Herr Olof» skulle man
tillönska något mera käckhet, originalitet
och koncentrering. Måhända är det dock
sjelfva ämnets en smula uttröskade
beskaffenhet som hindrat
författareindividualiteten att göra sig gällande, ty i öfrigt
är kompositionen välklingande och
verkligt artistiskt utarbetad, särdeles i kör
och ackompagnement. Qvartetten ur Lalla
Rookh bör särskildt framhållas, likaledes
Händeis Te deum, sjunget af fröken
Janson, om hvilken man kunde använda elt
äldre uttryck om dåv. fröken Falkman,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:57:42 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1884/0071.html
