Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uppfattningssältet, och slutligen måste
korapositionsläran uppstå för att godtgöra
föregående seklers underlåtenhetssynder.
Men grundtanken i kompositionsläran,
sådan Marx allra’ först klart oeli (efter
hvad man tycker) utan möjlighet till
missförstånd uppstält den, är tyvärr hittills
alldeles icke förstådd till den grad, att
den dermed åsyftade reformen i
undervisningsmetoden är fullkomnad.
Generalbasen likasom kontrapunkten operera med
gifna stämmor och äro ingen egentlig
skola för uppfinningskraften. synnerligast
ej generalbasen, hos hvilken icke blott
en stämma (basen) eller kanske två
(melodi och bas) utan bela det harmoniska
innehållet af alla andra ännu sökta
stämmor är gifvet. Generalbasskolorna hade
fordom (ännu i förra århundradet) en hög
praktisk uppgift, nämligen den, att med
uppstigandet från det lättare till det
svårare utbilda färdigheten i afläsandet af
ett medelst sådan notering förkortadt
ac-kompagnement; de vore kanske nu att
förlikna vid en lärometod för
parti-turspelning. 1 vår tid, då ingen
generalbas mera spelas, och gamla tonverk
endast ytterst sällan utföras i sin
ursprungliga gestalt, med aekompagnement
af klaver eller orgel, har denna lära
ej mer någon betydelse. Att man
i densamma kunde se grundlaget för
komponisternas utbildning, kan måhända
förklaras dermed, att man genom
utbildningen i generalbasspelet gjorde de i fråga
varande konstnärerna skickliga att
grundligt lära känna de förnämsta mästarnes
verk pä samma sätt som genom
partiturspelet ehuru mycket enklare och lättare.
Att harmoniläran på detta sätt växte
tillsammans med generalbasen, så att det
nu kan synas såsom ett djerft
nyhets-makeri att söka slita dem från hvarandra,
dertill ligger skälet i den historiska
utvecklingen, att generalbasen var den första
form, i hvilken samklang lät sig uppfattas
på ett någorlunda beqvämt sätt.
Oförklarligt blifver deremot huru man än i
dag år efter år binder vingarne på
kom-positionseleven ocb låter honom utarbeta
andefattiga generalbasexempel, innan han
kan tänka på att sjelf uppfinna något.
Dertill är han på så vis inskränkt genom
negativa föreskrifter, så att knappast
den ringaste utveckling af hans fria
vilja eller konstnärliga instinkt blir honom
öfrig utan snarare det en gång begynta
arbetet schablonmessigt fortlöper af sig
sjelft. Något bättre förhåller det sig med
kontrapunkten. Här är blott en stämma
gifven och eleven skall lära att till denna
fritt uppfinna en andra; ingen harmoni
af något slag är här bestämd pä förhand
(såvida ej det gifna temat är af den natur,
att det blott kan fordra en enda).
Emellertid är den metod efter hvilken
kontrapunkten läses, ingalunda egnad att lägga
en god grund. 1 stället för att af
lärjungen fordra, att han grundligt
undersöker temats harmoniska innehåll och med
full känsla derför skrifver en till detta
passande motstämma, begär man efter
de för vår tid alldeles föråldrade
satsreglerna från Nederländarnas tid
(14:e—15:e årh.) så många motstämmor
som möjligt, och så olikartade som
möjligt, af hvilka hvar och en gifver åt temat
en annan harmonisk fysionomi. Sä nyttigt
och öfvande ett sådant tillvägagäende än
är på högre utvecklingsgrader, så föga
kan det dock anses ändamålsenligt såsom
utgångspunkt för studierna. Alldeles
riktigt följer nu derför i undervisningen
kontrapunkten vanligtvis efter
harmoniläran. Den sä nära liggande tanken att
först öfva uppfinningskraften på enkel
melodibildning, hvilken bildar
utgångspunkten i kompositionsläran af Marx, blir
än i dag nästan allmänt förbisedd; i
stället låter man lärjungen år efter år
röra sig i generalbasarbetenas tvångströja
och dödar sålunda systematiskt den fria
konceptionen i stället för att väcka ocb
befordra densamma. Tyvärr måste man
konstatera, att detta missförhållande ännu
är föga förbättradt, ehuru det nämda
arbetet af Marx gjort stort intryck och
upplefvat talrika upplagor. Det tyckes
som om detsamma företrädesvis blifvit
användt vid privatundervisningen och torde
väl på den vägen ha godtgjort mycket,
som den reglerade studiegången vid de
tongifvande konservatorierna varit egnad
att förderfva.
Marx’ verk stannar dock i många
af-seenden efter författarens goda vilja. En
lära om melodibildningen har äfven Marx
blott och bart skisserat, och efter honom
har ej heller någon annan skrifvit en
sådan, hvilket har sin grund deri, att en
tillfredsställande teori för melodibildningen
endast är möjlig på grunden af
tillfredsställande teori för rytmiken, till hvilken
första ansatserna datera sig från allra
nyaste tiden. Grundtanken hos
Nägeli-Marx, att ur de enklaste
melodiskt-ryt-miska bildningar successivt utveckla hela
formläran, men icke docerande utan
under ständig konstöfning, under ständigt
tillegnande af praktisk färdighet i stället
för kunskap (Marx säger:
kompositionsläran skall ej vara lära utan uppfostran),
måste otvifvelaktigt antagas såsom
ända-målsenligast. Deremot behöfver Marx’
uppfattning af läran om rytmen en
väsentlig ombildning och ett fullständigande |
på grund af nyaste specialstudier öfver
rytmens natur. Efter Rieinann.
Om Adelina Patti berättas, att hennes
rika samlingar af diamanter vålla henne
många sorger. När hon far ut och åker,
vågar hon aldrig ha några diamanter på
sig af fruktan att bli öfverfallen och
plundrad. När hon skall uppträda i
operan »La T ra via t a»,- i hvars första akt
hon bär ett dyrbart halsband, låter hon
detta föras i låst skrin af fyra beväpnade
män till sitt påklädningsrum. Dessa
handfasta karlar få icke under föreställningens
gång taga sina ögon ifrån henne för ett
ögonblick, och efter operans slut föra de
åter det dyrbara smycket tillbaka till
det hotell, der hon bor.
FÖLJETONG.
Ett impromptu.
Skizz af Ad. Griindler.
m^et du, käre läsare, hur en hederlig
’ skolmästare och kantor i slutet af
förra århundradet såg ut? — Kunde jag
måla af den länge, tnagre Stoll med
sina långa strumpor och spännskor,
knäbyxor och starkt pudrade hårpiska, der
han under ett blidt leende skrider fram
på de tysta gatorna i Baden nära Wien,
med hela sin tids galanta höflighet
bugande sig till höger och venster, då han
i täpporna framför husen upptäcker
sommargäster från den närliggande
hufvud-staden! Med den invanda sirligheten hos
en evig ungdom, hvilken dock förnekas
af det rynkiga ansigtet och de skinntorra
benen, svänger han nu åt sidan in på
en skuggig stig och trippar fram emot
ett litet trefligt hus, på hvars veranda
sitter ett temligen ungt fruntimmer.
Hennes ansigte är blekt och lidande och
an-letsdragen ej synnerligen vackra; men
ett par mörka ögon med en hjertegod
själfull blick vitna om en inre lycka
under yttre umbäranden och fördragsamhet.
»Välkommen, käre Stoll!» och
vänligt sträcker hon mot skolmästaren en
hvit och mjuk hand. »Hur snällt af er
att komma bit och prata bort en stund
i min ensamhet! Ty Karl, den rustibussen,
leker hellre i trädgården på gossars
vanliga vis än sitter här i sin mammas
tråkiga sällskap!» Ett matt leende åtföljde
helsningen.
Vördnadsfullt tog kantorn den
framräckta handen och förde den till sina
läppar; derpå såg han sig liksom letande
omkring och stammade förlägen: »Har
inte herr kapellmästaren skickat någon
portfölj eller några papper? Jag skulle
dock — i dag —» och till rättfärdigande
af sin ohemula fordran framdrog den
gamle ur sitt veckade krås en biljett,
hvilken den unga frun, så fort hon kände
igen den prydliga stilen, hastigt ryckte
honom ur handen under en förtjusande
rodnad.
Vi titta läsarinnan förstulet öfver axeln
och läsa, sä mycket det förargliga vecket
på papperet det tillåter, endast de sista
orden af en liten rimmad vers: »Polle»
— »stolle» — »bäste grålle»; men på
sidan af brefvet står det i kanten ganska
tydligt: »Detta är det dummaste bref jag
någonsin i hela mitt lif har skrifvit, men
för Er är det just passande.»
Brefvels innehåll hade framlockat ett
skälmskt leende på läsarinnans kinder,
hon vek ihop papperet och räckte det åt
den väntande skolmästaren, sägande:
»Sålunda kommer han kanske sjelf och vill
öfverraska oss båda två! Ursäkta, bäste
Stoll, hans uppsluppenhet och
öfvermo-diga gyckel!»
Den beskedlige mannen utbredde sig
ifrigt i ett längre tal öfver den oförtjenta
ära som oaktadt allt skämtet vederfors
honom genom det lilla brefvet; midt un-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
