Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
81 SVENSK MUSIKTIDNING.
der det han i högtrafvande ordalag
utvecklade sina känslor, blef han på ett förfärande sätt afbruten, ty »Stanzerl!» ropades det plötsligen från en rosenhuske vid hans sida, och strålande af lycka och kärlek flyger en smidig, prydlig gestalt uppför trappan och rakt in i sin hustrus öppnade famn. Ett par bugningar hade den
förbluffade Stoll redan, fast förgäfves, slösat bakom den unge kapellmästarens rygg, då denne slutligen vände sig om och muntert skakade hand med den gamle. »Högt strålande Stoll, är ni nu
belåten? Här har ni mig sjelf i stället för mina partiturblad!» »Allt för mycket! o, allt för väl!» stammade den tilltalade förbindligt och bemödade sig förgäfves att under
fördubblad höflighet dölja sin missräkning. »Men så tala då gamle vän! Hvad är det då? — Åh, kanske mina lustiga verser ha gjort er misslynt?» — En varm bedjande blick ur de glänsande ögonen beledsagade frågan. »Åh, jag ber, jag her!» skyndade sig denne att svara, »det är bara [-notbladen-] {+not- bladen+} bara en ny körsats till
söndagen, och i morgon ha vi öfningsliden!» Den andre log gladt åt denna med möda frampressade bekännelse. »Är det ingenting annat än det? En liten körsång är ni angelägnare om än om mig sjelf! — Nå, gamla vänner lemnar man ej i sticket; i morgon bittida skall ni ha en liten körsats af mig!» Och lycksalig öfver det gifna löftet pallrar sig Stoll i väg derifrån under otaliga skrapningar med fotterna. På verandan sitter paret ännu länge tillsamman, under gladt samtal njutande af återseendets lycka. De tala om det förllulna och om det tillkommande, om den äldste sonens odygder och hur föga han, beklagligt nog, liknar sin far till karaktär och musikanlag; och de
till-hviska hvarandra önskningar och bättre hopp för en nära liggande framtid, som skall bringa ersättning för fyra stycken tidigt i grafven nedsänkta små telningar. Derunder tager kapellmästaren
likasom på lek fram ett notblad och
ned-skrifver med rask hand noter pä detsamma — harmonier, som under de sista
dagarna med oemotståndlig, ljuf makt trängt sig fram i hans hufvud och hjerta. Nästa söndag finna vi vårt par
närvarande vid gudstjensten i det lilla
kapellet. På orgelläktaren står midt ibland sin sångfärdiga ungdomsskara den oss
välbekante Stoll med lysande tupé och glänsande ögon, hvilka än äro med
förtjusning riktade mot noterna på
notstäl-laren, än strålande af tacksamhet söka uppfånga en blick af kapellmästaren i kyrkans skepp. Högtidligheten begynner, och från den unga kören på orgelläktaren i förening med stråkqvartett och orgel ljuder på ett gifvet tecken: — M o/.arts herrliga A ve verum. Från vår flygande korrespondent. Paris !1/5 84. ^Sjttora operan mod sin oändliga prakt allt ifrån det yttre till det allra innersta, lefver för ögonblicket, efter hvad jag kan skönja, alls icke på synnerligt förträffliga sångkrafter, om jag undantager Lasalle. De ha nu visserligen sin Krauss, men må vara att denna konstnärinna besitter de största vilkor för att vara »premiere» vid operan, och alltid när hon sjunger är den som utestänger de andra från applåder, så förmår nedskrifvaren lniraf icke instämma häruti. För att nu
begynna med apparaten, nämligen rösten, som skall bringa det tänkta och kända fram, så är denna hos Krauss visserligen stor, men den låter sprucken; och hon chevrotterar i en ganska förfärlig grad, synnerligast i de högre tonerna. Detta fel synes nästan ha blifvit en modesak vid denna konstanstalt, i fall man i det hela kan tillegna sig sådana ovanor
såsom moder; ty af de andra som jag hört, och som i temligen betydlig grad lida af nämda fel, är 3I:me Lureau i synnerhet besatt deraf, och ej heller M:r Dereims, som spelar Phaon, är fri från det. Emellertid synes doek publiken, som nu kanske mest består af klakörer och främlingar, finna detta sätt att sjunga hänförande vackert, ty de klappa
händerna med ifver och jubel. M:me Krauss’ företeelse såsom den för kärleken
vältaliga Sappho saknar tillika i sitt spel icke
allenast expression, utan också allt detta på samma gång förklarande och oförklarliga som mera kännes än kan påpekas. M:me Richard som Glycére var dock fri från chevrottering och spelade äfven rätt
lifligt. Körerna i Sappho gingo alldeles förträffligt; jag vet mig aldrig hafva hört en sådan sammansjungning som denna. Iscensättningen var lysande. I första
akten befinner man sig i Olympen utanför Jupitcrs palats, som presenterar sig en face för publiken och som med den
inträngande folkmassan tager sig präktigt ut. I andra akten äro vi på Lesbos hos Phaon i en stor sal, i bakgrunden stängd af förhängen. Vid slutet af denna akt, der Sappho sjungit sin gudomligt vackra sång: »Ma vie en ee séjour est un ruisseau limpide qni coule snr la mousse et retfete le jour: Aimons, mes soeurs, aiiuons, car la vie est rapide et le temps est perdu, qui passe sans amour!» och der ackompagnementet på violerna, violoncellerna och harporna formligen gör atmosferen »plain de volupté», kommer baletten in, hvilken är stor och utmärkt och gör sina saker alldeles förträffligt, i synnerhet livad beträffar Vasquez och M:me Subra; — bäst var den sistnämda. I tredje akten befinna vi oss i en sluten sal hos Sappho, der en stor Apollo-staty står uppstäld, inför hvilken Sappho i
slutet af akten öfverväldigad knäböjer. Fjerde akten, den vackraste, i afseende på
dekorationerna, är solnedgång vid kusten. Här är det Sappho störtar sig ned i
haf-vet med de orden: »Je vais dormir pour toujours dans la mer.» Musiken är
mycket vacker; måhända väl öfverlastad af recitativ, men dessa, som äro fria från all enformighet, ega i och för sig en fond af musikaliskt intresse. Om »Robert le diable» på samma opera kan man nästan säga detsamma. Musiken vacker, uppsättningen splendid — i synnerhet ruinerna med grafkapellct glänsande —; körerna utmärkta, men sångarne— solisterna — comme-ci
comme-ga. Robert sjöngs af Escalais, en god röst, men kall och matt i sitt spel. Man skulle sannerligen hafva en god fantasi för att fatta honom, så matt var den bild han gaf. M:me Lureau som Alice var ej heller stark i att forma någon hel bild af rolen, och hon chevrotterade
förskräckligt (ett fel, som borde utdömas från alla scener). Det är ofattligt huru publik och kritik kunna finna sig i denna
störande frambringelse af toner, både här och annorstädes. Bäst af de spelande var M:me Isaac, som, emedan hon ej hade denna ovana, var en välsignelse att höra, fast hon dock ej sjöng med någon egentlig värme. Hon har en utmärkt koloratur. Orkestern vid operan är lika storartad, som i allt utmärkt. Mera nöjsamt är det att besöka
Opera-Comique, der Galli-Marié sjunger Carmen. De dagar hon ej uppträder på aftonen spelas »Carmen» på förmiddagarna omkr. kl. 1, hvilket här mycket brukas med alla teatrar undantagande Operan och Théätre francais. Carmen skall ju vara skrifven för Galli-Marié. Aldrig har väl heller Bizct kunnat välja en bättre representant och en som bättre — redan bara i fråga om det yttre — kunde passa för rolen, än hon. Litet undersätsig, kraftigt bygd, med en djerf uppsyn, en pikant näsa, ett bländande leende och två stora, varma, passionerade ögon, se der hennes yttre! Det är som om en »vent alizé»
ström-made genom hela salongen när hon
kommer in, sådan värme och sådan eld är det hos henne. I hvar rörelse är der verve, och hon elektriserar sina
medspe-lande så väl som åhörarne. Hur
hän-ryckande är hon ej, när hon sjunger sin »habanera», och när hon dansar; hur viljestark öfverallt! Man förstår att denna Carmen hellre dör, än ger vika, och man har förstått det hela tiden, ty denna brännheta natur är lika stark som
vo-luptiös från först till sist. Kostymering och maskering hörde väl tillsammans, iscensättningen, körerna, äfven gosskören, utmärkta, och musiken — ja, den var nu Bizets — och det är nog. Af de andra artisterna, de flesta rätt
tillfredsställande, var M:mc Vauchelct obetingadt den bästa. Hon har en temligen stor röst med klar timbre. Återigen lockar Judic fullt hus i »Lili» på Varieté. Hvad hon är
oförliknelig i sitt fack, denna fina artist, som i operetten utvecklar en sådan genialitet, esprit, abandon, verve, finesse! Och så vacker hon är. Hennes stora, svarta ögon ega en vältalighet, till och med då »la bouche est inuette», hvari en ma-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
