Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kalöst hänförande attraktionskraft verkar
på en som en elektrisk ström. Endast
och allenast med denna erotiska eld i
ögat synes hon kunna förliexa det mest
kalla och styfva sinne i verlden; hur
mycket mera då, när hon med detta
makalöst förtrollande leende, så nära
för-cnadt med hela uttrycket, öpnar munnen
och sjunger sina så glänsande föredragna
kupletter. Aldrig har jag hört ett
sådant jubel i en teater, som när Judic
uppträder. Hon applåderas oupphörligt,
inklappas gång på gång och får alltid
sjunga sina saker om igen. För hvar
omklädning i Lili, der som man vet
sor-deles i sista akten flera förekomma, från
grandmöre till ung flicka, blir hon alltid
mottagen med jubel. Har man sett en
operett spelas så och hört dess ofta
tvif-vel underkastade kupletter föredragas på
det sättet, får man modgifva, att också
den har sin betydelse som en insafs i
musikliteraturen; — men ock så, och ej
annorlunda skall den spelas och sjungas.
Judic assisterades också förträffligt i
synnerhet af M:r Dupuis.
I Trocadero-palatset hörde jag bland
flera andra kompositioner en hymn till
Victor Hugo af Saint-Saens, hvilken var
af oförliknelig skönhet. Sedan de
brusande tonerna länge tyckas ha målat den
åldrige skaldens lif i strider och fröjder,
infaller efter några inledande takter af
Marseillaisen hela den stora präktiga
orkestern jemte en stor herr- och darnkör
samt orgeln och samlar sig med otrolig
styrka till en lofsång, hvilken synes mer
och mer stiga uppåt mot det eviga altet,
bärande och lyftande en med sig i en
rikedom af skönhet bort från detta
förgängliga stoftgrand, man kallar jordisk
tillvaro. Kan menniskosjälen någonsin
vara nära Gud, måtte det vara i ett
ögonblick, då musiken mäktar tränga in i ens
hjerta så, som denna hymn ger tillfälle
till. S.
Från scenen och konsertsalen.
Profeten
gafs första gången i Paris 1C april 1849,
i Stockholm 8 november 1852.
Sedermera i Stockholm upprepade gånger
under 50- och 60-talen, då såsom gäster
bland andra uppträdde Ander, Tichatscheck
och–––Jackson Haines! Senast 1878
med Arnoldson och Trebelli.
Denna opera anses af mången för
Meverbeers bästa. Vi kunna blott så vida
gå in derpå, som Meyerbeer visserligen
aldrig förr eller senare skapat en så
dramatiskt storartad situation som fjerde
akten i Profeten, ej heller en sä
musikaliskt stor och rent mensklig karakter som
Fides. Men betraktar man stycket i dess
helhet, så visar sig, att Meyerbeer i det
samma drifvit sin stil till en spets, som
ej gerna kan tänkas mera raffinerad.
Denna stil har man kallat en eklektisk
hlandning af tyska, italienska och franska
beståndsdelar; härom vilja vi nu icke
tvista, endast anmärkande, att eklekticismen
dock blifvit koncentrerad till en
omiss-känlig originalitet samt att af de nämnda
beståndsdelarna den tyska torde vara
minst och säkerligen ej mycket större än
i Pvossinis Wilhelm Tell, på hvars breda
basis för öfrigt mer än lialfva Meyerbeer
hvilar. Meyerbeer står helt och hållet
inom den italienska melodikens form
(visserligen med fransk turnyr, som biist
visar sig i de små pikanta, skarpt
rytmi-serade motivdelarna). Trots all sin
realism ega hans melodier den italienska
typiskheten och de svälla af förtrollande
sinlighet äfven der, hvarest en mindre
yppig blomstring vore mera uttrycksfull;
äfven hans recitativ röra sig, trots deras
ofta dramatiska verv, i de häfdvunna,
arkitektoniskt stiliserade gångarna, utan att
(såsom Wagners) söka härma det
upprörda talets naturliga tonfall. Härom är
ingenting att säga: man må göra
rättvisa åt olika riktningar. Värre är, att
Meyerbeer allt för ofta, i synnerhet i de
täta kadenserna med deras vokaliser,
offrar den dramatiska sanningen, och
detta icke för den musikaliska
konseqven-sen (således för ett konstnärligt ändamål),
utan mestadels rätt och slätt för
sångvirtuositetens skull. Härigenom har han —
efter Rossinis föredöme — kastat operan
ett halft sekel tillbaka i det beroende af
den ytliga strupfärdighetens terrorism,
från hvilket Gluck sökte befria henne,
och härigenom har han ock med
naturnödvändighet framkallat den opposition,
för hvilken Wagner gjorde sig till
förespråkare, i det denne upptog Glucks
mantel. Nämnda svaghet, i förening med
den från samma källa af mindre rena
sträfvanden härflytande förkärleken för
och samarbetet i operatexter, hvilka, ofta
ersättande inre motivering med yttre
ihålig effekt, utgöra en krass illustration till
Victor Hugos förflugna konstlära om
kontrasternas poesi, ställer Meyerbeer såsom
konstnärspersonlighet i det hela under
Wagnertrots det att M. är rikare
musikaliskt geni än denne och trots det
att denne med honom delar vissa andra
fel, såsom en stundom sökt
harmonisering eller instrumentering, långrandiga
för handlingen onödiga deklamationer samt
en allt för stor anläggning på ögonfägnad.
Vi ha föranledts till dessa allmänna
betraktelser deraf, att enligt vårt
förmenande de påpekade Meyerbeerska bristerna
kulminera just i Profeten. De tidigare
komponerade Robert, Hugenotterna och
Afrikanskan äro alla friskare till den
musikaliska ingifvelsen och göra icke samma
intryck af beräkning som Profeten. Och
likväl — så stor är makten af
Meyer-beers snille och fjättringsförmåga — skall
Profeten troligen ännu länge locka folk,
och detta icke blott på grund af
skridskoåkningen, solen och korgossarne. Det
finnes ofantligt mycket musik i Profeten.
Behöfva vi väl påminna om första kören,
vederdöparnes uppträdande, den
elektri-serande upprorskören i första akten; eller
i den andra om första danskören, orke*
* Åtminstone så länge Wagner ännu ej var
högfärdsgalen.
stermotivet i Johans drömsyn
(återkommande efter kröningen i fjerde akten),
Fides’ nästan Händelskt storartade aria,
den intressanta qvartetten; eller i den
tredje om Zacharias’ sång, trion med
eldslagningen, finalen (med ett motiv i viss
mån anticiperande kröningsmarschen);
eller i den fjerde om tiggararian, duon
med Bertha (endast något öfverlastad med
vokaliser), den praktfulla marschen och
slutscenerna (styckets dramatiska
höjdpunkt); eller (delvis) om duon mellan
Johan och Fides, trion mellan dessa
och Bertha samt den granna
dryckesvisan?
De karaktärer, som egentligen väcka
intresse, äro Johan af Leyden och Fides
— den förre dock mera på grund af
enskilda själsrörelser än såsom en hel
person. Dess utom är han blott en
forfriskning af den historiske Johan, hvilken
var en ärelysten och kraftfull despot, som
sjelf log sitt öde om händer, och icke
liksom sin namne i operan endast ett
menlöst verktyg för trenne teaterbofvar.
Den nuvarande uppsättningen förlorar
betydligt pä en jämförelse med den förra
(med Niehoff, Trebelli, Arnoldson, Janzon
m. fl.), men är efter teaterns närvarande
krafter förtjenstfull, särdeles beträffande
hr Labatt, som i tredje akten hade starka
kraftställen och i den fjerde utvecklade
några nya och fint tänkta detaljer i spelet
mot modern. Fröken Jansons Fides är
ett steg framåt; väl svag i sista akten,
var hon deremot rätt god i den fjerde
och sjöng sina båda arier med verv.
Af-ven fröken Javette hade — ehuru i det
hela ej fullt vuxen partiet — några
lyckliga moment i sista akten.
Skridskodansen och folkscenerna göras bättre än förr.
Kören är för svag. Kröningståget torde
böra passera inne i kyrkan, ej nere vid
rampen. Femte akten är lyckligt
förkortad, utom slutet, som är för hastigt
afklipt, i öfrigt dock vida effektfullare än
förr.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
