Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dan som hans, liksom utan tvifvel hans
bergfasta natur och sedliga karakter
bevarade honom från att personligen duka
under i ett andligt betryck, hvari en
svagare natur lätt förlorar sin fysiska och
moraliska helsa.
Ofvanstående rader ha nästan utseende
af ett ångestskri. Nå väl, må de slå som
ett sådant! Och ma de för en framtida
arkeolog — förr kunna vi kanske ej
hoppas att någon menniska ens läser var
uppsats — gälla som ett sanningsvitne
bland andra från den musikaliska
stenåldern i Sverige.
* *
*
Emellertid äro vi skyldiga framtiden
— om icke samtiden — att gifva
åtminstone en kortfattad kritisk exposé af
grundtankarna i Fröbergs märkliga
hufvudar-bete, och skola vi söka utsöndra dem,
så populärt som vi möjligen kunna, ur
det kaos af kabbalistisk talmystik, hvari
de äro insvepta.
Fröberg utgår i likhet med Moritz
Hauptmann (hvars berömda »Natur der
Harmonik und der Metrik» han
liufvud-sakligen följer) från begreppet harmoni
såsom enhet i mångfald, hvilket
förutsätter dels öfverensstämmelse med sig sjelf,
dels olikhet med sig sjelf, dels
förmedling mellan båda. Öfverensstämmelsen
med sig sjelf finner Fröberg liksom
Haupl-mann i oktav-begreppet, det första som
i naturklangen möter oss ofvanför
grundtonen; olikheten med sig sjelf blir dä
enligt båda förf. det dernäst mötande
eller qvintbegreppet, och förmedlingen blir
tersen, det sist mötande af treklangens
intervall.
Redan denna indelning är, som en
livar utan förutfattade meningar finner,
alldeles oriktig, och orsaken hvarför den
tillkommit är endast det godtyckliga tvång
som ligger i den af Hauptmann adopterade
Hegelska metoden, hvilken partout fordrar
den evinnerliga trikotomien: 1. tes, 2.
antites eller motsats och 3. syntes eller
förmedling, i följd livaraf, dä intervallen
uppställas i naturlig ordning, ((vinten kommer
att bilda antitesen, söndringen, den
skarpaste motsatsen — en roll som qvinten
ingalunda har i den naturliga klangen,
der han tvärt om, just i följd af sin större
närhet till grundtonen, är en fullkomligare
konsonans än tersen och således mindre
antitetisk än denne. Detta togo vi oss
friheten anmärka redan i den ofvan nämda
Aftonbladsuppsatsen, och vi (inna nu i
den handskrifna fortsättning af Fröbergs
bok, som af hans enka benäget stälts till
värt förfogande, ett försök till
vederläggning af våra inkast, så lydande:
»Men, oafseilt alla teoretiska motskäl,
veder-liigges denna ytliga uppfattning af naturklangen
redan af den allmänna erfarenheten, och
synnerligen deruti, att tersen kan säsom basstämma
under vissa (<irliallanden företräda eller representera
sin positiva grundton, da qvinten deremot såsom
understämma alltid tydligt angifver sin
disso-nerande natur och pä ett eller unnat siitt fordrar
en upplösning. Och samma egenskaper framträda
lika tydligt hos ters- oeli qvintbestämningarna,
då den ena eller andra af dessa bestämningar
användes såsom öfverstämma, synnerligen i ett
slutackord. Dessutom liafva just vi, tydligare
än någon före oss, framhållit durtersens
karakter af och betydelse såsom iifven
sondringsmoment, samt påvisat densammas naturliga egenskap
af grundtonsbestämning för molltonarten.—
Emellertid lära väl åtskilliga likartade tillmålen ännu
ytterligare komma oss till del, hvilket vi iifven
anse helt naturligt, emedan livar och en måste
vara intagen i sitt åskådningssätt oclt derfor
iifven söka att i det längsta försvara detsamma.»
Det är lätt att visa att denna
vederläggning alls ingenting vederlägger, och
att förf:s slutord vända sig mot honom
sjelf. Af de »teoretiska motskäl», som
först skulle vederlägga oss, nämner förf.
icke ett enda, hvad som redan visar
svagheten i hans ståndpunkt. Att vår »ytliga»
( = af sakförhållandet sjelft betingade)
uppfattning af naturklangen äter skulle
strida mot den allmänna erfarenheten,
är så mycket oriktigare, som den just är
hemtad frän samma erfarenhet, enär det
är ett akustiskt faktum alt qvinten står
vida närmare grundtonen och
»likhetsbegreppet» än tersen, som är vida mera
antitetisk (att förf. sedermera framhållit
tersen äfven som söndringsmoment är
sant, men det är då tersen sjelf blir
grundton för en mollklang, hvilket ju blir
en helt annan sak och har ingenting
att skaffa med hans roll såsom ters i
den ursprungliga durtreklangen). Det
enda som skall föreställa sakskäl i
ofvan-nämda vederläggning, näinl. påståendet
att qvinten såsom basstämma ej liksom
tersen kan representera sin grundton, kan
naturligtvis, äfven om det vore sant, på
intet sätt kullkasta nyssnämda akustiska
faktum; och för öfrigt må äfven detta
påstående betviflas, enär det blott bvilar
på den traditionella uppfattningen af
qvart-sextackordet såsom typisk
förhällningsdis-sonans i slutkadenser, en uppfattning som
dock i nyare tonsättningar ej sällan får
vika för andra friare behandlingar af detta
ackord, äfvensom qvinten numera kanske
lika ofta som tersen får vara
öfverstämma i ett slutackord.
Ingenting kan sålunda — så sant en
filosofisk deduktion icke får stå i strid
mot naturlagarna — rättfärdiga
Haupt-mann-Fröbergs grundläggning i denna
punkt; ingenting annat än det
godtyckliga tvånget från den Hegelska
konstruktionsmetoden, i förening med den
skenbara lättheten att förklara allt genom en
förledande mystisk talsymbolik. Det kan
för det populära, »ytliga» medvetandet
möjligen låta plausibelt nog, att oktaven,
hvars svängningstal är det enklaste jämna
talet 2, måste representera »likheten med
sig sjelf», och deremot qvinten, »det
enklaste udda», det ojämna 3-talet (1+2)
måste representera »olikheten med sig
sjelf». Men för en oförvillad eftertanke
borde det vara klart att ett dylikt
rä-sonnement är poetisk lek, icke
vetenskapligt allvar, och att talens rent
konventionella egenskaper af udda eller jämna
omöjligen kunna ha ringaste värde säsom
förklaring på de konkreta intervallens
estetiska betydelse och ställning inom
harmonien. Dock får man till Fröbergs
synnerliga beröm medge, att sedan han
nu en gang gifvit sig in pä den olyck-
liga talsymboliken, så förfar han
åtminstone i beteckningssättet mera följdriktigt
än Hauptmann. Denne begår nämligen
den oformligheten att af intervallens
förhållanden :
oktav qvint ters
V, . 7, 7,
laga täljarne i dessa bråk till
intervallens egentliga representanter, då
Fröberg deremot väljer nämnarno.
Hauptmann sätter sålunda qvinten = 2, tersen
= 4, Fröberg åter riktigare qvinten =
I 3, tersen = 5; hvadan ock F. får sitt
tersbegrepp genom en addition af de
föregående nämnarne (2 + 3), dä deremot
H. måste göra en multiplikation (2X2,
men hvarifrån lar han då den ena tvåan ?)
Dock — om än F. obestridligen har mera
formel konseqvens än H., så hjelper detta
ändå icke mycket, när sjelfva principen
hos båda är oriktig, i det den som sagdt
byter om de naturliga klangegenskaperna
hos qvint och ters; och ännu värre blir
forbistringen, dä F. på ett outransakligt
sätt (som vi här ej kunna närmare dryfta)
identifierar sitt »tersbegrepp» dels med
det femdeladc metrum, dels med
moll-klangen!?
En märkvärdig, nästan divinatorisk
aning om dissonansens rätta natur och
upplösning — som först den nyaste
rationalistiska skolan (v. Oellingen, Riemann,
Hostinsky) fullt tillfredsställande förklarat
— ligger äter i Fröbergs teori om
sep-timackorden, der lian å nyo tagit ett steg
framom Hauptmann.
Septimackordet — menar förf. — innefattar
“ett treenigt treklangsystem, d. v. s. ett af trenne
med hvarandra organiskt förbundna treklanger
bestående enhetsförhfdlande, af hvilket tvänne
treklanger liafva i sjelfva septimackordet för
handen varande representanter, oeli den tredje
utgöres af upplösningsaekordet. Sålunda iir t. ex.
septimackordet pa dominanten en representant
af hela tonarten, såsom enkelt ackordsystem
betraktad. Ty ehuru underdominanttreklangen ieke
här iir utvecklad, iir den samma dock af sin
grundton representerad och angifven, äfvensom
de för handen varande tonerna just demti ega
sin betydelse, att de hänvisa på tonikatreklangen
såsom deras gemensamma grund oeli
föreningspunkt . och i hvilken treklang denna dissonans
derfiir hufvudsakligen fordrar sin upplösning.’
Ehuru detta delvis antydes redan hos
Hauptmann, är dock Fröbergs framsteg
ett afgjordt. Hauptmann är visserligen
tvifvelsutan den förste som har äran af
att ha gifvit en riktig definition på
sep-timackordet: »Der Septiinenackord
ist die Verbindung, das
Zugleieh-bestehen von Zwei
ineinanderlie-genden Dreiklängen»; men vid
utsöndrandet af dessa två treklanger synes
han antaga det båda två nödvändigt skola
vara fullständigt representerade i
septimackordet, hvilket långt ifrån alltid är
fallet. Sant är väl att Hauptmanns
uppdelning af t. ex. ackordet d f a c uti
treklangerna d f a + f a c torde vara
riktigare än den Fröbergska uti g h d
+ f a c, som förutsätter att g h d
skulle i septimackordet representeras blott
af sin qvint (d), hvilket här är omöjligt.
Men deremot kan en treklang mycket
väl representeras blott af sin grundton,
hvadan den Fröbergska indelningen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:57:42 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1884/0092.html
