Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dominantackordet g li d f uti g h d +
f a c, som medför den naturliga
upplösningen uti g- och f-klangens närmaste
gemensamma slägting c-klangen, är vida
rikligare än Hauptmanns onaturliga
indelning g h d + h d f, som icke lemnar
någon rimlig upplösning. Detta är
således ett väsentligt framsteg, livari
Fröberg utan att tänka derpå räcker
handen åt den af honom så föraktade
naturalistiska skolan, soin emellertid hunnit
mycket längre än han, emedan han i
följd af sin begränsade ståndpunkt ännu
blott förmådde genomföra sitt system
inom tonarten, men ej kunde förklara
de utvikande upplösningarna.
Äfven i fråga om qvintförhudet
har tiden redan gått om Fröberg, hvilken
med sin af Hauptmann antydda lära om
»harmonisk formvexling» visserligen
förmådde rättfärdiga sådana qvintföljder som
h d f a — c c e g, men deremot
knappast sådana af Hostinsky försvarade och
i den moderna kompositionen ej sällsynta
följder som g h d — c e g.
Vi kunna ej längre uppehålla oss vid
den intressanta boken, utan vilja nu sluta
med uttalandet af den åsigten, att man
torde vara skyldig Fröbergs minne att i
Sverige utgifva äfven den handskrifna
fortsättningen af arbetet, och i Tyskland
åtminstone vissa delar af det hela, som
föreligger i fullständig, handskrifven tysk
öfversättning. Kunna vi verka något
derfor genom att i tyska musiktidningar
uppmärksamma detta arbete, så skola vi
anse det som en pligt. A. L.
–––––-
L’étude du chant.
Intonation.
^jjj^land de svåraste hufvudstyckena i
sångens studium äro de som beträffa
ren intonation, fri andheintning och
korrekt textuttal, och likväl behandlas dessa
stycken i de flesta sångläror antingen för
lärdt eller ock pä ett för sent stadium,
såsom t. ex. i Lablaches sångskola, der
först på slutet talas om ett godt och
tydligt textuttal, utan att förf. ens angifver
medlen att ernå detsamma!
Fullkomlig renhet i intonation är
sängens första fordran, och det
tillkommer läraren att genast från början rena
och skärpa elevens musikaliska gehör. Vid
tangentinstrument (piano, orgel) är —
förutsatt att instrumentet är riktigt stämdt
— en oren intonation alldeles omöjlig,
i annan mening än om utförandet är
suddigt och otydligt. Vid stråkinstrument
är intonationen redan betydligt svårare,
dock finnes här åtminstone en gifven
applikatur och bestämda positioner för
venstra handen. Vid sångens intonering
äter sväfvar allt så att säga i luften.
Följande preliminära försigtighetsmått
äro alt rekommendera:
1) Tonartens »ledtoner», d. ä.
ned-dre tonerna i de skalegna
halflons-inter-vallen eller små sekunderna (i G-dur e
och h), böra sjungas sä högt upp som
möjligt, för att de må nära ansluta sig
till de öfre (f och c). Denna regel kan
ytterligare generaliseras derhän, att
2) Vid alla uppstigande
halfto-ner den nedre af de båda bör hållas
högt i tonen för att nära sammansmälta
med den öfre, då den öfre är hufvudton;
äfvensom att vid alla nedstigande
half-toner der den nedre är hufvudton, ilen
öfre ledton, bör den öfre sjungas så djupt
som möjligt, emedan den skall
sammansmälta med den nedre. Hvilka toner
som i en kromatisk skala äro
hufvudto-ner, beror af tonarten. Ar denna t. ex.
G-dur, så äro i följande exempel:
Si—r s p - 1 s Fl f =
p i . * - i* p 1 • i*» •
c d e hufvudtoner, alla de andra
inled-ningstoner (ledtoner); alltså böra de
uppstigande ciss diss sjungas högt, de
nedstigande ess dess sjungas djupt. —
Vanligen faller sig nämda regel svårast vid
nedstigande skala,
hvarest de med kors betecknade noterna
oftast sjungas för djupt, dä hela skalan
blir oren. Ännu svårare är intonationens
renhet i den harmoniska mollskalan.
3) Vio nedstigande durskala
iakttager man särskildt, att de tre första
tonerna, c, h, a, blifva alldeles rena, eljest
klingar lätt hela skalan oren.
Intet befordrar bättre en ren
intonation än noggrann kännedom och öfning
af intervallen. Äfven vinner man
mycken tid, om man vänjer eleverna vid att
under åhörandet af en melodi göra klart
för sig, hvilka intervall de höra; sä
att t. ex. om läraren spelar ett sådant
motiv:
Hl*
eleven genast hör att det första
intervallet är en stor ters, det andra en ren qvart
o. s. v.
Den praktiska öfningen i
inlervallträff-ning kan fortgå i följande ordning:
Sekunder uppåt, blott skalegna
toner, hela och lialfva (c—d, d—e o. s. v.
uppåt). — Sekunder nedåt (c—H, d—c
etc.). — Stora och små sekunder, upp
och ned (c—d, c—dess, d—c, dess—c).
— Terser uppåt; terser nedåt. — En
ters och en sekund uppåt (c—e—f, d—
f—g); detsamma nedåt (f—d—c, e—c—
H). — Qvart er uppåt och qvarter
nedåt. — En ters ned och en qvart upp
(e—c—f, f—d—g). — Q vin t er upp
och qvinter ned. — Sex t er d:o d:o.
— Septimor d:o d:o. — Sjelfständiga
stora septimor nod och upp(fiss—G—liss:
vi teckna lägre oktav, i förhållande till
högre, med stor bokstaf). -—- Oktaver
upp och oktaver ned (G—c, D—d, d—D,
c—G). — Progressiva oktavförbindelser
omvexlande upp och ned (G—c, d—D,
E-e, f-F, G—g, f—F, E-e, d—D).
— Alla skalegna intervall inom en oktav
utgående från c (c—d, c—e, c—f o. s. v.
upp till oktaven, samt derefter ned igen
h—c, a—c, g—c, etc.). — Stora och
små nonor. — Stora och små decim or
(G—ess, G—e, e—G, ess—G), —
diato-niska decirnor (G—c, D—f etc.) — Alla
skalegna intervall inom två oktaver,
utgående från c. — Desamma, med äfven
efterslående c (c—d—c, c—e—c, c—f
—c, c—g—c o. s. v. upp till två
oktaver öfver c). — Se notexempel i
bilagorna till L’étude du chant, pag. 84—197.
För att kontrollera renheten af en
passage är det rådligt att pä pianot
samtidigt spela de sjungna tonerna, icke i
samma oktav som de sjungas, utan en
oktav djupare.
Man kan öfver liufvud icke slösa nog
uppmärksamhet på en fullt tadelfri
intonation, och bör noga undersöka om falsk
-sjungning har sin grund i vårdslöshet,
och oaktsamhet, eller i någon felaktig
konstruktion af gehöret, eller i en tillfällig
trötthet eller opasslighet (vissa dagar i
månaden äro fruntimmer vanligen
indisponerade). En af naturen falsk
stämma, om än aldrig så skön, kan sällan
— äfven med den mest konstfulla
behandling — blifva fullt ren.
Illa är det, när orenheten kommer
af öfveransträngning, förslappning eller
åkommor i strupe och stämband. I
sådana fall blir ofta af nöden en flere
månaders fullständig livila utan att sjunga
en enda ton, till och med utan att tala
mycket eller läsa högt o. s. v. Det
ständiga, fula och odrägliga tremul erand et
har vanligen sin grund i slapphet
framkallad genom öfveransträngning. Enligt
min erfarenhet är det vanliga brännandet
med lapis såsom läkemedel mestadels
högst ofördelaktigt, om det än kan vara
tillfälligt verksamt.
Under första studietiden händer ej
sällan, att brösttonerna nedåt från f till
c förefalla för låga och åter
falsetto-nerna uppåt från fiss till c för höga;
samma fenomen inträffar ock då samma
ton (t. ex. f, e, d o. s. v.) sjunges
omvexlande i bröst och falsett. Man måste
då allvarligt rikta elevens uppmärksamhet
på denna olägenhet, på det den må
af-lägsnas så fort som möjligt. Allt ifrån
d och uppåt bör halsöppningen synas
friare och vidare.
1 följande öfningar (notexempel bil.
pag. 43) skola noterna (ess, e, f etc.)
ansättas i falsett med mörk timbre och
| småningom öfvergå till bröströst med
ljus timbre; samt sedan tillbaka igen.
Detta skall pä grund af ansträngningen
ske med stor försigtighet, i början
långsamt, sedan snabbare.
Bröst. Falsett. Bröst. Falsett. F==—
5 * - *
———^ —
Det ges röster hvilka, för öfrigt rent
intonerande, liafva vissa enskilda toner
icke fullt rena, på hvilka läraren då har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
