Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att synnerligen rikta sin uppmärksamhet,
och bör läraren i allmänhet i fråga om
intonationen vara oblidkeligt sträng.
Man må t. ex. i början vänja lärjungen
att i hvarje fras alltid accentuera den
högsta tonen något litet mer än de
öfriga:
Åhöraren bör alllid tydligt höra högsta
tonen i hvarje tonrad; gifvet är dock
att detta icke får urarta till manér utan
sker nästan omärkligt, och att det under
studiernas fortgång allt mera kan försvinna.
Det är ett egendomligt faktum, att i
ackordiskt uppstigande tonföljder den
öfre oktavens ters vanligen af nybörjare
sjunges något för låg:
För att ytterligare befästa
intonationen och vänja öga och öra vid
notläsning af mindre vanliga intervall kunna
följande exerciser rekommenderas
(not-exempel bil. pag. 215—237):
1. Läsning af enharmoniska
intervall eller sådana, som klinga lika
men betecknas olika, t. ex. eiss—f,
gississ—a, cess—h, assass—g o. s. v.
2. Altererade intervall:
öfversti-gande sekunder; och dessas omvändning:
förminskade septimor. — Förminskade
terser, och omvändt: öfverstigande
sex-ter. — Öfverstigande terser och
förminskade sexter. — Öfverstigande qvinter
och förminskade qvarter, o. s. v.
Anm. Genom omvändning
(försättning af den lägre tonen en oktav högre,
eller af den högre tonen en oktav lägre)
blir som bekant ett ursprungligt
unisonintervall förvandladt till oktav, sekund
till septima, ters till sext, qvart till qvint
och tvärtom; alla öfverstigande intervall
bli förminskade och tvärtom, alla stora
bli små och tvärtom.
Hvarför — frägar Malle i sina »Små
iakttagelser från min 25-åriga teaterbana»
— skall en del sångerskor alltid falla ur
rolen då de skola sjunga? Jag bar sett
sådana, som, oaktadt de haft de mest
kärleksfulla strofer att. qvintilera till sin
hjertans kar, likväl helt kallt lemnat
honom åt sitt öde — marscherat ner till
sufflörluckan och der i stället gjort sin
kärleksförklaring frir — publiken. — Det
der är ju litet underligt — men sant!
––––––––––+–-
Rol-sjuka är en farsot, som grasserar
ohejdadt inom Thalias tempelmurar; —
den tilltar med åren och slutar
merendels med att man inte vet hvad man
vill — men deremot alltid vill livad man
inte kan. De qvinliga artisterna äro mest
mottagliga för den olycksdigra sjukdomen.
FÖLJETONG.
Bachs Chaconne i Sydamerika.
gjpag må undra om oj Bachs präktiga
‘b’*1 panna hade klarnat upp och ett
skalk-aktigt leende spelat kring läpparna om
komponisten kunnat se och erfara hvart
hans bekanta chaconne på sista tiden
förirrat sig, och att man rest många, många
mil för att höra den?! — Skada att man
ej kan för alla tonmästares mästare
berätta den lilla roliga historien, som vi hört
en stor violinspelare sjelf omtala för oss.
Konsertsalen i den lilla staden M. i
Sydamerika var fyld med en brokig,
besynnerligt sammansatt menniskoskara.
An-sigten af alla upptänkliga hudschalteringar,
frän det skönaste rosa och hvitt ända till
denna mörka färg, som man egentligen
särskildt borde »tända ljus för alt kunna
se», trängde sig in pä hvarandra, och
dertill utvecklade sig en färgprakt såsom
på en väl skölt tulpansäng hos en
holländsk blomstervän, som samlat omkring
sig sina lång väg lysande, sällsynta
älsklingar. .lemte de dyrbaraste toaletter
ef-ter fransk smak syntes besynnerliga, hvita
drägter med guldstickade sömmar, bredvid
den lilla kokelta hatten, som lik en
blomster- eller fjädervippa balanserade på ett
damlmfvud, fantastiska turbanprydnader,
stora skalbaggar i lysande färger,
märkvärdiga blommor, gnistrande stenar i
sköna kreolskors krusiga lockar. Bland
herrarnes samling åtskilliga otvungna
kostymer, nybyggarnes vida rockar,
brokiga bluser och hvita skjortärmar.
Ett enda tyskt konstnärsnamn hade
förmått locka denna folksamling från när
och fjerran in i konsertsalens slutna rum
och hålla den stilla der: August
Wil-helmj spelade — till hans tjusande
toner lyssnade man liksom förtrollad.
Ensam utförde han det långa programmet,
som var i allas händer, och allas ögon
hängde fast vid denna mäktiga gestalt
med det uttrycksfulla liufvudet, vid denna
breda konstnärspanna, från hvilken det
rika och lockiga håret var djerft
tillhaka-struket. Man hade snart nog befriat den
berömde gästen från den ofliciela fracken
— denna hade fallit offer för den nästan
outhärdliga hettan. En deputation hade
under en paus klättrat upp på estraden
för att anmoda honom att inrätta sig så
beqvämt han kunde. — Och detta lät
han naturligtvis ej säga sig två gånger.
Der stod han nu i sitt imposanta lugn
och spelade i skjortärmarna en eldig
ungersk dans, det sista numret; och de
mäktiga tonerna böljade upp och ned, som
om de ej kunde få rum i den stora
salen. Bedöfvande bifall hade följt på alla
hans nummer, och till slut brast lös en
åska af bifall, sådan som »Europas
livit-menade höllighet» ej har begrepp om.
Den rusade ohejdad omkring konstnären,
som gång på gång åter måste visa sig
för att buga sig och tacka; endast en
hastig flykt kunde rädda honom från
utbrotten af denna tacksamhet utan gränser,
ty redan framsträcktes senfulla armar för
att lyfta honom i höjden. Och sådana
tankar på flykt var det också, som dref
violinkonungen fram mot ett
purpurfär-gadt förhänge, belastad med fracken på
ena armen och lådan med den dyrbara
violinen uti den andra. — —
Då spärrades vägen plötsligen för
honom af en sällsam grupp. En ändlöst
lång, mager man klädd i ljus
nybyggarekostym, med en bred panamahatt pä
huf-vudet och programmet i handen trängde
sig in pä honom. Bakom denne utbredde
sig en omfångsrik fruntiminersgestalt i.
ljusgrönt siden, öfverströdd med
diamanter, och hvars högröda ansigte, med långa
svarta lockar nedhängande kring kinderna,
var inpressadt i ramen afen liten livit
plymhatt. Bredvid henne uppdök någonting
smärt och ljust, som kunde komma en
att tänka på en nyutslagen apelblomma
— konstnärens blick träffade ett svagt
belyst flickansigte: stora hindögon mötte
för ett ögonblick hans egna.
»Min herre», ljöd nu en mansröst, och
med ovanligt skarp accentuering
strömmade de engelska orden öfver de tunna
läpparna under det handen darrande lyfte
programmet i höjden — »min herre —
här på detta blad står tryckt chaconne
af Johan Sebastian Bach — den har ni
inte spelat. Och hvarför icke?»
Frågan lät nästan hotande och
talaren tycktes vara ytterst upprörd.
Konstnären log. »Emedan omedelbart
före konserten en amerikansk vän på det
allvarligaste rådde mig att ej låta höra
den här, den skulle ej slå an, och detta
ville jag för min gamle Bachs skull ej
äfventyra.»
»Det är mig alldeles likgiltigt — jag
har kommit hit för att höra det numret,
just det numret. Vi ha derför rest 150
mil till er konsert. Jag har nu i 30 är
längtat efter att höra denna chaconne af
ilen tyske M:r Bach, och ännu har ingen
konstnär spelat den för mig. — Ni har
ej hållit ert ord. Jag reser inte härifrån
förr än ni spelat det uteslutna stycket
för mig. Ni är skyldig mig det. Jag
vill ha mitt stycke, herre!»
»Men — dear Sir — jag kan väl
inte här i tomma salen .. .»
»Never mind, gör hur ni vill, jag
fordrar mitt stycke, M:r Bachs chaconne!»
»Nå sä koin då oni en timme till
mig i mitt hotell, som ligger vid ändan
af gatan här», sade Wilhelmj efter ett
ögonblicks besinning, »så skall jag med
min violin infria mitt löfte.»
»I beg your pardon — men jag
kan ej tro er. Ni har ej hållit ert tryckta
ord här på papperet, hur skall jag då
kunna lita på ert muntliga? Vi skola
följa er, min herre — och om ni gör
någon min af att undslippa oss, så brukar
jag våld. Jag har rätt att åklaga er, min
herre!»
Konstnären ville brusa upp — men
i detta ögonblick framträngde hans tyska
följeslagare, hvilka följt med honom på
konserten och en af dem hviskade honom
i örat: »Gif efter — vi draga det kortaste
strået här i alla händelser!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
