Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Framåt då!» utropade den hårdt
ansatte violinkonungen. Hans musikaliska
fordringsegare följde honom hack i häl
— derpå hördes frasandel af
fruntimmerskläder, och så drog den lilla karavanen
tyst fram på en sidogata till konstnärens
ej långt derifrån belägna logis. — Vid
porten stannade Wilhelmj för att se sig
om efter sin fångvaktare — han fann
honom då öga mot öga framför sig, och
en liten revolver blänkte i handen på den
ohygglige Bach-entusiasten.
Anländ till sitt rum fann konstnären
förfriskningar redan uppdukade, ett
prydligt hord. blänkande af silfver och kristall,
fiaskor, glas och präktiga frukter.
»Får jag äta och dricka först?»
»Jag kan ej tillåta det — när en
tysk börjar äta och dricka, slutar han
inte så snart. Och jag vill ha min
cha-conne spelad fullt lika bra som pä
konserten.»
Läpparne pressade sig tillsamman af
vrede på den marterade konstnären, de
blå ögonen sköto blixtar, den mäktiga
gestalten sträckte ut sig och syntes växa
högre — ett ögonblick var det, som om
ett oväder med åska och blixt ville bryta
ut, — men när konstnären såg lugnet
hos sin plågoande, hvilken anvisade plats
åt damerna, som om han vore på
konsertsalen, och sedan med största
otvungenhet slog sig ned sjclf, då gick ett
humoristiskt leende öfver det stolta ansigtet.
Handen grep efter violinen, och ett par
minuter derefter klingade från strängarna
Johan Sebastians chaconne. — Kanske
har Wilhelmj aldrig spelat detta stycke
mera storartadt och förtrollande än inför
detta auditorium. Hans Bach skulle i
hela sitt majestät skrida fram inför dessa
pygmeer, insvept i sin konungamantel, och
så visade han sig ock. — Dörren bakom
konstnären hade ljudlöst blifvit öppnad
— alla husets innevånare trängdes der
hufvud vid hufvud — hvarföre kunde ej
en målare vara till hands att fästa på
duken denna brokiga bild med det
musikaliska mottot: »still und bewegt»?!
Under högtidlig, nästan andlös
tystnad gick stycket till ända — den sista
tonen bortdallrade: — den herrliga
violinen tystnade — konstnären lät stråken
sjunka ned. Hans plågoande hade sprungit
upp för att lifligt närma sig honom. Ett
entusiastiskt utbrott af tacksamhet kunde
väntas.
»Nu äro vi qvitt», sade Wilhelmj
muntert. »Har stycket behagat er?»
»Alldeles inte», ljöd svaret, »jag finner
det afskyvärdt och kommer aldrig mer
att resa 150 mil för att höra det. Men
jag har fått mitt stycke och jag
är nöjd. Om en half timme går tåget.
God afton, Sir.» —
Så sagdt gjorde han en helsning, bjöd
sm tjocka följeslagarinna armen och vände
sina steg mot dörren. Då sväfvade
någonting lätt och luftigt fram — en
förtjusande ung varelse — det mest
intagande ungmöansigte han någonsin skådat
visade sig i sin fulla blomstring framför
violinkonungen. Svärmiska ögon blickade
upp på honom och en rosenmun
hvis-kade: »\v onder ful, quite wonderlul!
Och helsa M:r Bach mångfaldiga gånger
från en amerikanska!»
En praktfull frisk ros gled plötsligen
ur flickans hand ned i konstnärens —
ännu ett skälmskt leende, en helsning
med ögonlocken och uppenbarelsen var
försvunnen.
»Skada att den gamle Bach inte
kunde få sticka denna ros i knapphålet
på sin svarta kantorsroek!» Detta var
mottagarens tanke. Han lade blomman
sakta i violinlådan, och der vissnade hon.
Men än i dag, när August Wilhelmj tager
sin kära amerikanska reskamrat i sina
armar, strömmar en fin rosendoft emot
honom frän strängarna och erinrar honom
om Bachs chaconne, som han måste spela
i M.. och om tvänne undersköna
qvinno-ögon. Efter K. Polko.
I Wiener Frcmdenblatt förekommer
en artikel om pianospelare i Wien, livari
man läser följande: »Anton Rubinstein
har slagit alla pianister såsom Simson de
filisteér; likafullt sätta sig flere af de
döde åter vid pianot och röra på
fing-rarne af gammal vana. Det var fåfängt
att täfla med den väldige i kraft, uttryck
och eldighet i spelet, att öfvertrumfa
honom i tekniska under; i sin konstnärliga
personlighet, i den krets som han
suveränt beherskade, var han oangriplig. Man
måste vara någonting annat än han, visa
fram någon motsatt sida för att höras
och njutas under återskallet af den storm
han uppväckt. Detta inträffade mod
pianisten W1 ad i m i r von Pach mann. Efter
Rubinsteins ramar visade sig en
sammets-tass, på lejonet följde katten. Herr von
Pachmann är till utseende och åthäfvor
en konstig kropp. Österlandet förråder
sig ovedersägligt i lians drag. I haus
hufvud, i den lilla satta figuren uttalar
sig energi och egensinne. Han sitter ej
vid instrumentet såsom andra pianister,
blickande framför sig, uppmärksam på
hvad han har för händer; nej han
vänder ansigtet åt publiken och borrar sina
becksvarta ögon i åhörarne. Han
kontrollerar publiken. Skulle någon under
spelet säga ett ord till sin granne, så
bringar han denne genom ett energiskt
»tst!» till ordningen. Om publiken
företager sig att applådera längre än
pianisten tycker om, så gifver han tecken med
händer och armar, som om han ville säga |
att det nu kunde vara nog med larmet.
Begär man att han skall spela ett stycke
da capo — går han ej genast till arbetet,
utan han ser först på klockan, för att
räkna ut om han ej möjligen
öfverskri-der den för konserten bestämda tiden.
Sådana underliga saker kan emellertid en
pianist tillåta sig, som ej är blott och
bart en tangentfuskare utan en konstnär.
Och en konstnär är herr Pachmann både
till anlag och utbildning.
Från vår flygande korrespondent.
Paris V, 84.
»Bet ej mänga dagar sedan man här
i Frankrikes hufvudstad firade en
fest, som hörde till en af dem man
aldrig glömmer. Det var Pasdeloups
festival. Till denna dag hade dock parisarnc,
hvilka hafva visat större intresse för
Co-lonne, infunnit sig så talrikt, att den
stora Trocaderolokalen var alldeles
propp-full af menniskor. Konserten var också
storartad och blef rörande högtidlig
genom det sätt, hvarpå publiken och
konstnärerna togo afsked af den gamle
mannen. Det var en af Bachs herrliga
kompositioner, som spelades af Pasdeloups
och Colonnes orkestrar, hvilka den gande
dirigenten anförde. Då han efter alla
sina första violinister gjorde sin entrée
i salen, blef der en applåd, som varade
bortåt fem minuter, och det syntes att
Pasdeloup var i djupet af sitt hjerta
rörd öfver detta mottagande. Då man
slutat Baeh, som utfördes mästerligt,
be-gynte samma bifall från orkestern och
publiken att strömma ut öfver
Pasdeloup, som kysste på sin taktpinne,
vändande sig åt alla håll, under det han
visade sig så rörd, att han mera vacklade
än gick från den ena omfamningen till
den andra af sina gamla gråhåriga första
violinister. Nära dörren, då han skulle
gå ut, mötte Gounod honom, tog honom
om halsen och förde honom tillbaka till
en ofantligt stor »couronne», antagligen
väl 1 meter i diameter och V4 meter
tjock, prydd med ett rödt band med
guldkanter, hvarpå han i några varma
smickrande ord tackade Pasdeloup i
konstens namn för livad han hade gjort för
Frankrike. Jublet blef ännu större och
Pasdejoup tog ännu en gång sin
taktpinne och dirigerade, kanske med än
större inspiration, Bachs sköna
komposition.
Vidare spelades på konserten
»Pre-lude de 1’Arlésienne» af G. Bizet, en
utomordentligt vacker komposition, som
under Colonnes ledning af de främmande
orkestrarna fick ett brillant utförande.
»Danse des Bohémicns» af V. Joncieres
visade sig vara en mycket pikant
bekantskap. Vid utförandet af denna
dirigerade Godard. I motsats till Jonciöres
dirigerade J^éo Delibes sjelf sin
gudomligt vackra »Pizzicati» ur »Sylvia».
Denna komposition gjorde liksom
»Gretna-Green-sccne du Collin-Maillard» stor
lycka. För öfrigt utfördes »Unison de
l Africaine» af 200 stråkinstrumenter och
»Marsch ur Profeten» af hela orkestern
på ett lysande sätt. Mr Ritter spelade
»Berceuse» och »Menuett» ur
»1’Arlesi-enne» och tillsammans med Saint-Saens
variationer öfver ett tema af Beethoven.
Om utförandet är intet annat än godt
att säga, hvilket ej är underligt då man
tänker på hvilka de exeqverande voro.
Den vokala delen af konserten utfördes
af en hel hop af Paris’ sångare och
sångerskor, bland hvilka jag endast skall
nämna dem, som äro af någon betyden-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
