Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
b) Dirigenten bakom orkestern; skilda
körer (teaterorkester):
Celli
., "tb
«
Vio- SO
lin Bleck - o.
Celli 1
H Basar
n. T Vio-
blåsare lin
c) Dirigenten framför orkestern;
strål-formig uppställning:
Som deri uppmärksamme
teaterhabi-tuén redan funnit, var orkestern i v är
Stora opera före den sista omflyttningen
uppstäld ungefär sä som ofvan visades om
Dresdens orkester; efter denna flyttning
deremot sitter den nu mera ungefär så
som enl. Riemanns andra schema. Dock
äro slaginstrumenten hos oss fortfarande
som förr till venster, basarne bakom, oeh
dess utom har man utplanterat nägra
sologökar af celli och bassi bakom hläsarne.
Att denna tanke icke är ny, visas af
nedanstående schema, som för
jemförel-sens skull (och till upplysning om
orkestreringen pä den tiden) ma intagas
och som åskådliggör orkesterställningen i
Dresden redan pä Hasses tid (omkr.
1750):
li S 4 7
lo 9 t 5 Ii
1) kapellmästarens flygel. 2)
ackom-pagnistens flygel. 3) 8 primvioliner. 4)
7 sokundvioliner. 5) 5 altar. 6) 4 celli.
7) 3 basar. 8) 5 oboer. 0) 2 flöjter.
10) 2 valdhorn. 11) 5 fagotter. 12)
trumpeter och pukor.
En skriftvexling i koralfrågan.
O. Rosenberg fortsätter i del förra
numret citerade brefvet sålunda:
Att Hæffner »förfuskat nära nog alla
melodier», är ett uttryck bra mycket
vå-gadt, och som säkerligen väcker allmän
ovilja. Ty det torde ändå böra antagas
såsom en förbättring i kyrkosången att
H:r sökte göra den syllabisk. De äldre
lära kunna erinra sig, likasom jag lifligt
minnes, hurudan kyrkogång man fordom
fick höra i templen. Man vet ocksä att
Abbé Vogler just skref sin koralbok
med anledning af olätet i svenska
kyrkor ; få af organisterna kunde dock vid
denna tiden spela hans koraler. Ty de
voro vana vid att spela melodien med
sina löpningar och smaklösa sirater med
högra handen och taga de andra
stämmorna extempore med den venstra, d. v. s.
de slogo »blindt» med den venstra
handen, som en gammal organist uttryckte
sig för förf. häraf. Och i sjelfva verket
slogo de ock »blindt» treklanger utan
någon ordning och någon gäng
septim-ackordor, som naturligtvis aldrig blefvo
upplösta, enär basen var bosiffrad, men
de allra fleste organister saknade alldeles
kunskap i generalbasen, så att ackordcrna
kunde behandlas något så när rimligt !
Sådant kom icke heller i fråga, enär
organisten sökte täfla med församlingen i
smaklösa löpningar och dylikt, som dock högst
sällan inträffade samtidigt!! — Sådant
var förhållandet i en stor del
landsförsamlingar; men i en del städer, eller på
ställen der kunnige organister funnos, var
sången verkligen något bättre eller
drägligare; men alldeles icke lika med 1696
års koralbok, som långt förut till mänga
delar utträngts af andra mer och mindre
olika koralböcker. Just af Ahlströms
koralbok kan man något så när se huru
de bäst lottade församlingarne sjöngo sina
koraler 1819; han var redan organist
öfver 30 år förut.
Emot påståendet att i de flesta fall
då näml. H:rs koraler ej äro alldeles
odugliga, de af Josephson tillsatta nya
alternativerna skulle ega företräde, måste
jag äfveu inlägga protest, åtminstone hvad
en del vidkommer. Kan det näml. med
skäl sägas att 66°, 86b, 137b och 138h
äro bättre än de vid a? Och huru skulle
det tillgå och huru mänga årtionden
skulle behöfvas för att få en
landsförsamling att sjunga dessa tvenne sistnämda
enigt eller i takt?
De egentligen rytmiska melodierna,
och deribland icke minst de i trippel takt,
föranleda ofta dertill att metern i
sången blir vanvårdad, enär man der nödgas
äflas att få det till att gå i takt, som
doek ofta ändå icke lyckas med en större
församling. Får organisten i stället
föredraga melodien i en sorts recitativform,
så kunna många metriska fel i psalmboken
lätt öfverskylas och göras omärkliga, och
man kan då göra det rimligt att t. o. m.
6:te och 7:de verserna af 154 få hänga
ihop, såsom utgörande en och samma
mening i språket. Eller t. ex. i 4:de
versen af 197 ieke behöfva sjunga: »Din
sännä fruktån öch (långt uppehåll) så
löfva evigt nöjd».
Här frågas allvarligcn om det vore
så önskvärdt att sjunga i sträng takt
18—20 verser af någon psalm äfven
efter den enformiga rytmen 154b, der alla
strofer äro hvarandra rytmiskt lika:
——w—? Eller i sträng takt,
utan format, koralen 154", om sådant voro
möjligt? Om någon skulle företaga sig
att, som ett urverk, deklamera ps. 154
utan det ringaste uppehåll vid en menings
slut eller slutet af en vers, eller utan
att lägga större tonvigt på det ena ordet
än det andra o. s. v., af hvad effekt
skulle hans upprabblaudc blifva? Oeh
månne sången på lika sätt behandlad skulle
blifva en bit bättre? Var god tänk
derpå litet närmare, innan förkastelscdomen
öfver fermaten ovilkorligen uttalas!
En annan sak kan jag slutligen icke
underlåta att hemställa till hr doktorns
benägna eftersinnande: hvarför skola
församlingarna behöfva nöja sig med så
härda och enligt populära musikers
omdöme förkastliga, ja omusikaliska
harmonier som t. ex. förekomma hos J:n i
koralen 134, början af tredje och femte
stroferna, och i 139”, mellan andra och
tredje takten från slutet? I hela
samlingen af »Odenslund och Lundagärd» finnes
näppeligen maken, ehuru denna sistnämda
samling icke är skrifven för dem som
icke hafva annat än sitt af naturen
tilldelade musikgehör att använda, utan för i
musik åtminstone något bildade personer.
Folkets naturliga musikgehör tillåter det
icke att uppfatta svårare harmoniföljder
än sådana som de enfaldiga komponisterna
Haydn och Mozart i allmänhet begagnade
och som H:r och Ahlström äfven noga
stäldo sig till efterrättelse. Dessa senare
tilläto sig aldrig att låta 6:te, 5:tc och
4:dc tonernas treklanger följa
omedelbart pä hvarandra, men, naturligtvis, väl
tvert om.
Vid slutet af tredje artikeln i
koralfrågan har hr dokt. upptagit någon ting
så otroligt och förvillande som följande:
»Helst må man fullständigt återgå till
harmonierna hos de bästa gamla mästare,
sådana som Goudimel, Hasler, Pretorius,
Schein m. fl., på sin höjd med ändringar,
liknande dem Ludvig Lindeman i slutet
af sin koralbok vidtagit i nägra gamla
koraler.» Efter att hafva genomläst denna
mening mänga gänger, är det mig ändå
omöjligt att anse densamma som annat
än ett mindre Iyekadt skämt i ett så
allvarsamt ämne! Och enär det blifvit af
mig så ansedt, behöfver jag icke här söka
visa huru olämpliga dessa mästares så
väl harmonier som melodier numera skulle
vara för i musik alldeles obildad allmoge
i Sverige, för hvilken naturliga, lätta och
musikaliska följder i harmonien äro ett
oeftergifligt vilkor, om en musikalisk
tanke skall kunna uppfattas och fastna i
minnet. Väl är det sant att en del af
nutidens komponister sätter en ära uti
att göra en musikalisk sats så litet
fattbar som möjligt för naturliga menniskor.
Se t. ex. bland annat: »12 sånger af
Wilhelm Svedbom». Men månne det är
skäl att skrifva sådant för en i musik
obildad allmoge? Åtminstone jag tror det
ickc — ty detta vore att döda allt
musikaliskt gry som onekligen finnes hos denna
allmoge; om den näml. i stället
före-lägges lättfattliga saker, så utbildas
musiksinnet, som i stället qväfvcs om den
nödgas höra saker som fordra djupare insigt
i musik att förstå, än som får förutsättas
hos allmänheten.
Med största högaktning hr d:rns
ödmjukaste och i koralsakcn nitiske
medarbetare och tjenare
A. G. Rosenberg.
Den, som i konsten är orolig att
förlora sin originalitet, är i begrepp att
göra det. ScHUMANN.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
