Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK MO SIKTIDNING.
107
L’étude du chant.
Skalan.
T^|fan öfve den diatoniska durskalan c* 1 * *
till d4 derefter från d1—e* o. s. v.,
utgående från småningom högre toner
(notexempel bilaga n:r 12). Har eleven
icke så fint öra, att hon utan pianots lijelp
hör i hvilken tonart hon sjunger, så
hjelpe man henne i början derigenom, att
man före hvarje öfning säger hur många
brösttoner etc. hon har att sjunga,
sålunda :
4 brösttoner. 5 falsettoner.
Den derpå följande öfningen (d—e) får
då naturligtvis 3 brösttoner -j- 6
falsettoner, den följande 2 + 7 o. s. v.
uppåt. Vid nedåtgående tvärt om (ex. bilaga
n:r 14).
Senare låter man i nedstigande, vid
hastigt tempo, falsetten icke vexla vid
samma ton (f), utan fortfara så långt den
kan gå på djupet (t. ex. d*—c’ = 8
falsettoner + 1 bröstton). Likaså låter
man vid figurer i hastigt tempo registren
icke oupphörligt vexla vid gränsen, utan
har man öfvergått från bröst till falsett,
stannar man i den senare, och utgår man
från falsett, stannar man qvar der så
länge det låter sig göra.
Man iakttage, att icke blott första to
nen utan hvarje ton i en skalgång fast
och samvetsgrant markeras, dock noga
bunden vid den följande samt rytmiskt
strängt i takt. I nedgående skala i
synnerhet vill eleven gerna låta tonen så
att säga glida undan och för snart rulla
ned; i så fall låter man — utan att
utvidga struphufvudet eller öka tonslyrkan
— långsamt och skarpt markera hvarje
not i sådana passager. Särskildt rikte
man sin uppmärksamhet på de första
höga och desistadjupa tonerna. Hvarje
fel af livad slag som liälst måste genast
korrigeras.
Eleven bör tidigt vänjas att icke släpa
på skalöfningens begynnelse- och slutton,
såsom ofta brukar ske på följande sätt:
Äfven sjungas ofta tonföljder felaktigt
pä annat sätt, stötigt, ojämt m. m.,
t. ex. om följande skala
* * - ^
sjunges sålunda:
* 0- ä 3 4—
* * 9 *
Ej sällan händer ock att eleven, utan
att ens veta deraf, under sjungandet
förändrar vokal, t. ex.
––a
––å
Pianoackompagnementet bör vara
musikaliskt riktigt, men möjligast enkelt;
aldrig så starkt att det öfvertonar
sången. Tidtals bör eleven t. o. ra. sjunga
utan ackompagnement; och alls icke bör
läraren skämma bort henne genom ett
ständigt ra edspel ande af öfningarna.
Mollskalan finner i mig bekanta
sångskolor (utom prof. Ferd. Siebers)
märkvärdigt ringa beaktande; jag har
dock gjort den erfarenheten, att den är
ej blott nyttig utan nödvändig att öfva,
särskildt i sin harmoniska form (c d ess
f g ass h c), medan den öfverstigande
sekunden (ass-h) vanligen faller sig svår
att sjunga rent. Notexempel bil. 13 pag.
49, och 15 pag. 58.
Dessutom har jag funnit det särdeles
lämpligt att låta eleven utan
ackompagnement transponera i moll en nyss
sjungen öfning i dur, och tvärt om.
Läraren upphör då att spela och tillropar
hlott eleven: »dur»! eller »moll»! (bil.
n:r 16 pag. 63), t. ex.
Sang.
Bindning mellan en högre och en
lägre ton kallas i allmänhet portamento
(di voce), och bör utföras så att inga
mellanliggande toner höras, såsom
man dock ej sällan förnimmer från äfven
bildade sångerskor, då en enkel bindning
mellan t. ex, ett e och c urartar till en
hel kromatisk skala:
4=
Delta manér är afskyvärdt *>ch
und-vikes bäst genom att uthålla första tonen
i sitt fulla rytmiska värde och derpå
prompt, men smakfullt sammanlänka den
vid den andra. För öfrigt är det egna
föredömet här nödvändigt till sakens rätta
förstånd.
Gräsligt, iijver måttan gräsligt! I
Alfvesta sammanträffade händelsevis fem
tyska musiksextetter (5 X 6 = 30
luessingspinare), hvilka slogo sig ihop oeli
»gjorde dansmusik».
Från direktionen för stora operan i
Paris har utgått ordres till
orkestermed-leinmarne att icke medtaga teaterkikare.
Herrar musici lära ha alltför ifrigt
beskådat skönheterna i salongen.
Samtidens tonsättare.
H.
^|gi kasta nu vår blick på det rikt
väl-<£+■> signade Tyskland, der det vill
utomordentlig begåfning och stor lycka till
för att varda räknad till dem som ha
någon betydenhet. Volkmann, Raff
och Wagner höra redan historien till och
vi lemna dem således här å sido. Vi
hafva redan nog af de lefvande, dem
tillhör nutiden och erkännandet.
Johannes Brahms, född i Hamburg
1833, har redligt kämpat sig fram, så
att han nu kan räknas bland de främsta.
Hans sista symfoni, med hvilken han
segrande tågar igenom verlden, gör
honom till en af nutidens mest betydande
komponister. Att rätt bedöma Brahms
är utomordentligt svårt, lika svårt, tror
jag, som lian sjelf gör sig komponerandet.
Man kan ej t. ex. göra klart för sig,
om Bralnns är i besittning af en rik och
lätt uppfinningsförmåga, på hvilken han
dock genom ängsligt kritiserande lägger
de tyngsta fjettrar, eller om hans
temasatser äro bildade genom begrundning
och reflexion. Då han ej är någon
program-musiker, så skulle man väl kunna
antaga det förstnämda och stanna vid
det omdömet, att hans bästa tankar
försvagats genom hans kritiska sofring. Vid
åhörandet af hans verk erhåller man
alltid det intryck, att han ängsligt söker
undvika hvarje naturlig idéstämning, och
om han ertappas någon gång dermed,
inskjuter han riktigt krångliga vändningar,
som visserligen göra ett ovanligt intryck
men störa det musikaliska behaget. Hans
H-dur-trio, ett af hans yngsta och mest
betydande verk, ådagalägger ganska
lydligt detta sträfvande. Äfven första satsen
i hans sista symfoni förråder samma
kritiska hand.
Om Brahms filar för mycket på sina
saker, så gör Rubins tein det för litet
i visst hänseende. Rubinstein skapar
omedelbarare. honom står en outtömlig
uppfinningsförmåga till buds, men
lättheten att skapa förleder honom att anse
allt för guld, äfven det som är af ringare
värde. Brahms blir aldrig nöjd.
Rubinstein ryckes med af den brännande eld,
som genomströmmar honom. Han
besitter en eminent skaparkraft, men hans
naturel stör det kritiska förståndsarbetet
oeli bredvid det bästa fins öfverallt
värdelöst slagg, som vore honom lätt alt
undanskaffa och ersätta med någonting bättre,
om naturen endast hade förlänat honom
en smula flegma. Redan som barn drog
han segerrik genom verlden, allt var
honom underdånigt. Lyckan log emot
honom på alla vägar, och än i dag. lian
må komma hvart som helst, inottages
han med största ära, och hans
kompositioner, af honom sjelf dirigerade eller
föredragna, framkalla alltid ett stormande
jubel. Helt och hållet oberoende oeli
lefvande för sin konst, borde han kunna
räknas bland de lyckligaste dödlige.
Frans Liszt, pianospelets mästare,
om hvilken man förr ej kunde tro att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
