Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lian kunde komponera, oeli livars
experiment man skakade på hufvudet åt, har
dock stiidse bevisat, alt lian jämte
för-ståndsverksamheten besat t en god del
fantasi. Han är den egentlige
grundläggaren liil den så kallade nytyska
skolan, icke Richard Wagner. Han är
den som forstod att lägga system i
Wag-ners skapelse oeli som med sitt förstånd
stälde till rätta det som Wagner af inre
lifskraftigl tvång producerade, Liszt har
först genom detta förståndsarbete utbildat
sig till komponist. Hans afsigt var att
tinna en ny riktning, öppna nya vägar,
som kunde upphäfva det skenbara
stillaståendet i konsten. Han sökte dem först
i formen och öfvergaf traditionen;
följderna lia visat, att lian misstog sig
elmru-väl han tog en verksam del i utfinnandet
af de nya vägarne. Likasom han visste
uppskatta Wagner, så gjorde han det ock
med Berlioz. Båda hade olika vägar
och mål, Liszt förenade båda bos sig,
och lian blef derigenom grundläggaren
till den nya riktningen, som nu arbetar
sig fram med den starkaste lifskraft. Att
bedöma Liszt som kompositör, från en
fri och opartisk ståndpunkt, är ofantligt
svårt. Liszt eger en liflig fantasi,
dilg-tiga kunskaper och stort vetande, men
der förståndsarbetet segrar öfver fantasien,
så att man öfverallt märker afsigten att
uttrycka sig pä ett sätt, som ej liknar
det vanliga, der är det förbi med den
rena konstnjutningen. Diktkonst och
musik fordra den mest ostörda andliga
inspiration; förståndsarbetet måste fördoldt
och obemärkt utöfva sin verksamhet. Der
Liszt lemnar sig frihet, snuddar lian vid
det triviala, och der förståndet arbetar,
blir han ofta onjutbar. Hans förtjenster
och lians förnämsta verksamhet linner
man i lians verksamhet som tolkare,
virtuos, der står han ensam, och der
bestrider honom ingen lagern.
Ehuru jag nämner Rubinstein och
Liszt bland tyskarne, så kan man dock
med svart på livitt intyga, att den ene
är född i Ryssland, den andre i Ungern,
men deras studier, deras verksamhet och
deras ryktes glans ha sin rot i Tyskland.
Innan vi vända oss till de öfriga
framstående komponisterna, måste vi tänka
pä ett par män, hvilka helt och hållet
tillhöra Berlin och likasom bilda ett
utflöde ur den forna berlinerskolan, som
uppstod omkr. 1750. Dessa äro Georg
Vierling och Friedrich Kiel. Båda
stödja sig afgjordt på klassikerna och
halva motstått allt modernt inflytande.
Deras uppfinningsförmåga är ej
framstående, men sträfvar dock alt söka de
ädlaste uttryck; i kontrapunktiken äro de
säk ra, som få af våra nyare komponister,
och deras verk utmärka sig genom
förnäm hållning, nobel stil och känslolif,
hvarför de ock i sin väg äro att räkna
till mitidens bästa.
Max Bruch är den sanne
förfäkta-ren af välljudet, han har ej tagit skada
af uen osmälta harmoniens krämpor, hvilka
plåga nytyskarne, för honom har den
naturliga tonstämningen alltid varit lag.
Svagheter hafva vi alla. Nytyskarne
plågas af djupsinniga, oförstådda, sjelfpinande
tankar, de andra finna sig ofta
öfverra-skade af en jordisk svaghet, som de med
bästa vilja ej kunna öfvervinna.
Ursprunget är väl detsamma till båda dessa slag,
och till och med våra mästare hafva haft
sina svaga ögonblick, hvarför då icke
äf-ven vår Max Bruch, hvilken annars
förstår att underhålla oss på så älskvärdt
sätt med sin musik? Hans violin-konsert
gör runden kring verlden, och alla
virtuoser ha den på sitt program. Hvem
känner ej hans präktiga körverk, fulla af
lif och friskhet? Såsom en äkta konstnär
ser han sig omkring i verlden, öfverallt
samlande lagrar, hvilka rikligen strös ut
för honom i egenskap både af komponist
och dirigent.
Heinrich Urban, född och anstäld
i Berlin, der lian jemte notpennan äfven
sköter den kritiska färlan i Vossische
Zeitung, liar i synnerhet genom sina
orkesterkompositioner gjort sig bemärkt.
Vald melodik med intressant harmonisk
färgläggning, utan nytyskarnes utväxter,
karakteriserar hans symfoni och
ouverturer. Det ligger ett jovialiskt drag i
hans skrifsält, som fängslar vid första
åhörandet och vid närmare bekantskap
lemnar ett varaktigt intryck. Det moderna
lifvet i Berlin är föga egnadt åt riktning
inåt, särdeles för den som från morgon
till afton har att sörja för sin familj.
Sparsamt flyter derför hans källåder,
kanske till vinst för hans sångmö, ty en vis
sparsamhet med de andliga krafterna gör
det egna omdömet säkrare. Mången
konstnär kunde nog uträtta större saker, om
han hushållade bättre med sina medel.
Friedrich Gernsheim, född 1839
i Wortns, bosatt i Köln och från 1873
boende i Rotterdam såsom direktör för
der varande konservatorium, är en äkta
konservativ natur. Stödjande sig pä
Beot-hoven och Schumann har han med sitt
geni arbetat sig fram till ett honom eget
uttryckssätt, hvilket utan afvägar hyllar
den ädla stilen i konsten, oberoende af
åtrån hos de nyare komponisterna. Strängt
rörande sig i de gamla formerna bär i
synnerhet hans kammarmusik genialitetens
prägel. Ädel skönhet, klassiskt lugn,
fulländad! formvälde utmärka hans verk
framför andra. Om ej begäret efter frappanta
klangeffekter redan trängt sig ned till de
understa lagren, så måste Gernsheim blifva
en af de mest omtyckta komponister.
En märkvärdig företeelse är Felix
Dräseke, född 1835 i Coburg.
Entusiastisk beundrare och förfäktare af de
Wagner-Berlioz-Liszt’ska principerna sökte
han att till och med öfverhjuda deras
egendomligheter och skapade verk, som
äro foster af de galnaste infall. Full af
genialiska blixtar kände han sig endast
tillfreds, då han kunde undvika hvarje
naturligt musikaliskt uttryck och hylla
vidunderligheten på ett sätt som kom
hären alt resa sig på ände hos hvarje
musikalisk menniska. Dissonanser tycktes
alls icke mer existera för honom, ty han
skrcf endast i dissonanser och måste hafva
ansett dem för det sanna uttrycket i
musik. Af Paulus blef döck åter omvändt
en Saulus, och hans nyare verk
återvända till det evigt sköna. Han tillgriper
den klassiska formen, det normala
uttrycket och renar sig verk efter verk
från den nytyska skolans slagg.
En liknande uppenbarelse visar oss
August Klughardt, född 1847 i
Cö-then. Sittande vid den nytyska skolans
källa — såsom musikdirektör i Weirnar
— bemödade sig äfven han att
öfver-trumfa sina tillbedda mästare. Af
naturen skapad mildare än Dräseke, ville
lian emellertid ej rätt lyckas. Ett blidt
öde ledde honom ur Weimars
musikaliska Venusberg, och han kom till sig
sjelf. Hans kompositionstalang, som mer
ansluter sig till det behagliga, det
klangsköna, utvecklar sig nu på det mest
intagande sätt, och oin äfven djup och
storslagenhet i uttryck fattas, så skapar han
dock älskliga konstalster, hvilka redan
vid första åhörandet fängsla oss.
Med den briljanta pianospelaren X a v e r
Scharwenka vilja vi binda ihop kransen.
Yngst af alla här nämda, föddes han 1850
i Samter (Posen) och väckte redan 1869
uppseende såsom virtuos och komponist.
Fullkomligt slutande sig till den nya
riktningen, är han dock en för sjelfständig
och genialt anlagd natur, att göra sig
saker till onaturliga ytterligheter. Eldig,
rik på fantasi, intressant i harmoni och
modulation, intager han ingalunda sista
rummet bland nutidsmännen. Hans
pianokonserter, hans trior och qvartetter samt
talrika pianokompositioner visa konstnären
från den fördelaktigaste sida, och om
verldshvirfveln, i hvilken han med
ungdomlig kraft störtat sig in, ej uppslukar
honom, kunna vi hafva än större saker
att af honom förvänta.
Sin g Favfare — skrifver Vimmerby
Veckotidning — är det välljudande
namnet på ett instrument, »hvilket ej bör
saknas i något hem, der man önskar
bereda sig trefnad på hvilostunderna,
emedan man pä detsamma är i stånd att
utföra hvilka musikstycken som helst, utan
att några dyrbara lektioner behöfva tagas.
Till och med den, som ej Ur vidare
musikalisk, kan utföra alla möjliga
musikstycken på Sing fanfare och sålunda
bereda sin omgifning ett stort nöje». En
yngling i Vimmerby reqvirerade från
fabrikanten en »Sing fanfare» och erhöll för
2 kr. 50 öre, hvilka han fick erlägga i
postförskott, ett litet horn, försedt med
munstycke, på sin höjd värdt 25 öre; när
man nu sätter detta för munnen och
sjunger, så kan man naturligtvis frambringa
hvilken melodi som helst, men ett
billigare sätt att bereda sin slägt. och sina
vänner trefnad är att lägga ett stycke
papper om en kam, pressa läpparne mot
detta instrument och så sjunga; då
uppnår man ett lika härligt resultat som
medels Sing fanfaren.
(
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
