Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Musikpressen.
®Ä®br. Hirscli har (redan i våras)
ut-<r-p>= sändt första häftet af A. F.
Lindblads efterlemnade arbeten, med titel
Smärre kompositioner, utgörande en
mängd stycken i företrädesvis tvåstämmig
sats, än i Bachs, än i Mendelssohns stil.
Afven snillet behöfver stundom öfva
pennan och fingrarna, och utkastar dä. på
lek små bagateller, ofta i instruktivt syfte,
stundom kanske icke ämnade till
utgif-ning. Så ungefär torde man få uppfatta
dessa Lindblads efterlemnade småstycken,
hvilka lära finnas till ett antal af hundra,
svårligen alla eller ens de flesta af
tonsättaren ämnade att utgifvas, hvadan man
icke skulle göra hans minne någon tjenst
genom att i beställsam adoration befordra
likt och olikt till trycket. Detta antaga
vi emellertid ej häller vara meningen,
utan förmodligen blott att presentera ett
urval af sådana bitar, som jämte
egenskapen af harmoniska eller kontrapunktiska
öfningsexempel äfven ega sjelfständigt
estetiskt värde. Få vi sä fatta företaget, så
helsa vi det välkommet och påpeka bland
de nu utkomna, alla fint arbetade
styckena särskildt n:is 3, 4, G ocb 7 såsom
särdeles ypperliga »lieder olme worte».
Här äro ieke blott handen och ögat, utan
äfven sinnet och fantasien intresserade.
Vi hoppas att urvalet fortgår i samma
riktning och skänker oss flera lika
lyckade, än blida, än storslagna prof på den
store sångsvanens pianosats. Men valet
måste ske försigtigt, ty hos Lindblad
(liksom hos både Bach och Mendelssohn)
finnes mycket formelväsen; till och med
inånga af L:s sånger bilda häri en
motsats till exempelvis Kjerulfs eller
Södermans, der nästan livarje ton är
förandligad och mera sällan »die mache» träder
fram.
Musikaliska konstföreningen har
ut-gifvit dels en melodios och briljant Bolero
för violin och piano (med ett icke
oumbärligt »Andante» framför) af A. F.
Lindroth; dels klaverutdrag afen större ballad
för soli, kör ocb orkester af Elfrida
Andrée, benämd Snöfrid, vid hvilken
vi skola dröja något längre.
Det synes vara i samtiden ett
särskildt prerogativ för norden att framalstra
kompositriser. Frankrike eger visserligen
Pauline och Louise Héritte Viardot,
Tyskland eger Clara Schumann,
Fichtner-Erdmannsdörfer och Ingeborg v. Bronsart.
Men vi hafva, om ej större, så åtminstone
relativt talrikare qvinliga tonsättare. Först
och främst är den sist närnda, Ingeborg
v. B., egentligen vår, såsom född Stark
i Petersburg af svenska föräldrar; vidare
ega vi här i norden Agathe Gröndahl,
som åtminstone i smärre former tryggt
tar upp handsken med de förra, Elfrida
Andrée, som redan förut vunnit pris af
konstföreningen, samt senast Valborg Aulin,
som i sina nyligen utgifna pianohäften
röjer en icke vanlig talang. Kanske blir
ultima Thule en dag lika herömdt för
sina tonsättarinnor som hittills för sina
sångerskor?
Vi ha velat erinra om nämda faktum,
pä det inan ej må allt för mycket
förundra sig öfver käckheten hos en svensk
kompositris att våga sig pä en större
ballad, och dertill en af så allegorisk
och didaktisk tendens som V. Rydbergs
Snöfrid. Vi lefva icke nu i en tid
sådan som den, då Händel komponerade
»L’allegro e il penseroso». Visserligen
påstås att Offenbach komponerat en
matsedel; men att sälta Snöfrid värdigt i
musik, dertill skulle just fordrasen modern
Händel. En Filosofisk Eddapoesi är väl
dock icke egentligen af musikalisk natur,
och vi misstänka att det icke är
slutstrofernas fabula docet, utan snarare
den föregående glänsande skildringen af
månsken och storm, af troll och huldror,
som lockat tonsättarinnans fantasi till
elt lätt fråsseri på romantiska melodier
och orkestermålningar. De senare kunna
vi dess värre icke bedöma, enär
konstföreningen, ehuru i vårt land den enda
förläggaren af partitur, likväl funnit ined
sin värdighet öfverensstämmandc att denna
gång endast bjuda ett torftigt klaverutdrag
(det ser ut som vore det blott detta, men
icke orkesterpartituret, som vunnit pris!).
Vi måste altså förbigå förspelet, hvaroni
pianot icke ger någon riktig föreställning,
och vända oss till sjelfva dikten. Till en
början äro vi här fullt ense med den
talangfulla tonsättarinnan, som genast
anslår en melodi, visserligen ej så ovanlig,
men enkel och folklig samt äkta
balladmässig, så som sig bör. I riktig
öfver-ensstämmelse med diktens vexlande
vers-matt omvexlar också denna melodi (°/„)
med en annan (*/«), likaledes flytande,
friskt och naturligt funnen. En annan
fråga är huruvida ej de olika solorösterna,
Gunnars och Snöfrids, bort något olika
karakteriseras samt huruvida icke
uppträdandet af trollen fordrat en ny sats
med starkare färgläggning. Komp. har
föredragit en enkelt fortlöpande lyrisk
form framför en Ulligare dramatisk
åskådlighet ; vi vilja ej tvista med henne derom,
men kunna dock ej neka, att »Utgårds
vilda jagt» nu blifvit något för beskedligt
återspeglad i toner. Mera synes sedan
den lugna »viken» hafva harmonierat med
komp:s skaplvnne, ty detta stycke
(larg-hetto */«) är i fråga om smältande
melodiskönhet glanspunkten i hela verket.*
Olägligt är att denna starkaste punkt står
tätt bredvid den svagaste, näml. den
följande sats 111, der komp. försökt ett spel
med ledmotiv, hemtade ur det föregående.
Här tycks endast reflexionen, icke
inspirationen hafva arbetat; också är, som
redan antydt, texten här afgjordt icke af
musikalisk natur, hvilket äfven i
allmänhet måste sägas om slutverserna, der
emellertid komp. räddat sig genom att
anbringa en kontrapunktiskt väl arbetad
kör, som särdeles lämpligt afslutar det
hela. — Om denna balladmusik sålunda
väl ej uti kraft oeh djup står på poe-
* Reminiseensjägare (vi höra ej dit) skola
tvifvels utan icke underlåta att klandra denna
melodis likhet med Hvita frun, n:r 10, terzett,
takt 74 tf.
mets höjd, så är den dock i sig ett
mycket vackert försök, berömvärdt
särdeles genom melodiskt behag och klar,
genomskinlig form. Att komp. i
harmoniseringen försmått samtidens rikare
resurser, kan ju vara en smaksak.
En mera modern och mera qvinligt
finkänslig ande synes Valborg Aulin
vara. Äfven hon har försökt sig på större
former, men vi tro att hon lyckas bäst
i de små, åtminstone äro en del af de
nyligen utsända sju pianohäftena (Elkan
& Skildknecht) verkliga perlor af äkta
hall. Hvad som särskildt bör berömmas
är att bon, trots nyss omtalade känslighet,
likväl icke blir sentimental, utan tvärt
om kan skrifva en frisk oeh munter
fantasi, ja till och med ett scherzo som
andas verklig humor, en annars i
allmänhet af fruntimmer svårförstådd
egenskap. Romansen nalkas kanske stundom
sentimentalitetens gräns, men öfverskrider
den icke, och är ett verkligt vackert
stycke. Mera gjord synes osscaprieen
med sin koraltrio, och ej häller för valsen
och polonäsen vill det lyckas oss att
rätt fatta smak: den förra är väl
obetydlig, den senare saknar frimodighet
och schwung. Deremot är elegien i både
form och innehåll en liten juvel: läckra
harmoniska strålbrytningar kring en fint
vemodsfull sång — med ett ord, ett
mästerstycke »en miniature». Ännu har
väl tonsättarinnans individualitet icke fullt
slagit ut, men sådant sker nog med tiden,
och då kommer hon helt visst att gä
mycket långt.
Från den nyss om nämda
sentimentaliteten kan deremot Emil Sjögren
svårligen frikännas. Man hade hoppats
att hans friska Contrabandieren och
Slaf-vens dröm skulle bilda den vackra
inledningen till en mera kraftig och realistisk
skapelseperiod än hans forna veka, erotiska
’svärmerier, men alt döma af hans sista,
på lluss äj Beers förlag utkomna Sechs
lieder aus J. Wolffs Tannhäuser
(åter igen Tannhäuser!) tycks detta hopp
ännu ej skola förverkligas. De förefalla
oss, åtminstone till hälften, något svaga,
känslosamma och flyktigt utkastade; det
är nervös salongsmusik, icke kraftig och
sund natur. De bästa äro: n:r 1 med
sitt förträffligt funna musikaliska
frågetecken, n:r 4 med sina energiska arpeggier
och n:r 6 med sina luftiga fioriturer.
Vida mera hållning eger i alla händelser
hans Aftonstjernan (i Bassängarens
album, Elkan & Sehildknecht), en naturlig
melodi i elt motiviskt och harmoniskt väl
genomfördt ackompagnemont. A. L.
––––––––––-x––-
Chopin gaf vid nio års ålder sin första
konsert. Håns mor bemödade sig om
att pynta ut honom så fint som möjligt;
lycklig gjorde hon sin lille gosse genom
att sätta en spetskrage öfver
sammetskragen. Efter konserten, vid hvilken den
lille virtuosen öfveröstes med bifall,
frågade modern, livad publiken tyckte bäst
om. »Jo mamma», sade han, »jag är
säker på att det var min spetskrage».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
