Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från vår flygande korrespondent.
Paris i juli 1SS4. *
fflaml de mera framstående konserter
jag liört här i Paris är Gounods
»La Rédemption», utförd i Trocadéro
under hans egen ledning med stor orkester,
kör, orgel och utmärkta solosångare.
Dessa sistnämda voro: M:mes
Fides-De-vriés, R osi ne Illock och Ketten samt M:rs
Faure, Leopold Ketten och Fournets;
orgeln spelades af Saint-Saens.
Det största partiet har Faure, som
sjunger hufvudpersonen (Jesus). I detta
parti förekommer, förutom de vackra
solosatserna, dem Faure på sitt utmärkta
sätt sjunger och föredrager med
konstnärlig fullkomlighet, också åtskilligt med
recitativ. På det hela fins der mycket
recitativ i »La Uédemption», men
genom-komponerade, såsom de äro, föröka de
blott i hög grad det härliga arbetets
skönhet och musikaliska intresse.
Sopranpartiet sjunges af den vackra, allvarliga
Fides-Devriés, som redan i sin apparition
har något af den höghet, som man
tänker sig omgifva »Les saintes femmes».
Hennes sång och föredrag äro tillika
genomträngda af dramatisk kraft och
intagande behag. Den rena, klangfulla
stämman är full af välljud, och föredrag
liksom person trös distinguée. — Af de
andra sjungande utmärkte sig specielt
llosinc Dlock och Leopold Ketten.
Alla gjorde dock sitt till på ett
tillfredsställande sätt, och den mästerligt
instruerade orkestern, den lysande kören och
orgeln, som under Saint-Saens’
behandling brusande blandade sig med alla dessa
såväl lefvande som från instrnmenterna
utgående stämmor, allt bidrog till att
framhålla »La Rédemptions»
öfvcrväldi-gande instrumentation. — För parisarne
har »La Rcdemption» blifvit något af det
härligaste i konsertväg, och när den
uppföres är Trocadéro fullt af folk,
livar-ibland man ser en mängd andliga, hvilka
nästan alla utmärka sig genom att följa
med i partituret, — något som man för
resten ofta får se i Frankrike.
Och nu litet om operan. Den
italienska operan hade man väntat skola komma
att stänga sina portar, men detta blifver ej
af, emedan direktionen för säsongen har,
som man vet, gjort några särdeles lyckliga
engagementer, hvilket var öfvermåttan
nödvändigt, då krafterna derstädes just ej
voro så öfverlägsna. Ett fel synas de
nästan alla lida af, åtminstone de jag hört,
äfven sjelfve Maurcl, som för öfrigt är
mycket uppburen, nämligen chevrottering.
Så kommer dcrtill att det ej fins en opera
eller öfver hufvud en teater i Paris, der
man inbördes är så oenig och arbetar så
utan samstämmighet som här. A propos
detta en liten historia!
För en tid sedan skulle man uppföra
»Il Barbiérc», hvari M:mo Dalti då sjiing
Rosinas parti. På morgonen kom det
hud från henne att hon var illamående
och ej kunde sjunga. Ilvad var det att
* Genom en tillfällighet har detta brefs
framkomst blifvit försenad.
göra? Jo man skyndade till M:me
Nevada (Daltis förklarade fiende) för att
bedja henne sjunga »Lucia», men Nevada
förklarade att hon också var illamående.
Missödet n:o 2. Man bestämde sig åter
igen att uppföra Barberaren och vände sig
till M:mc Boy-Gilbert, i parentes en af
de få, som ej chevrottcra; hon hade
ännu endast debuterat uti »Il Ballo».
Hon gick in på försöket. Men livad
händer då? Jo knapt hade Dalti erfarit
planen, förr än ett telegram-kort från
henne till Boy-Gilbert meddelar, att det
lidande tillstånd, hvari hon befann sig
på morgonen, gått öfver och att hon skulle
komma sjelf att sjunga. Nu hade alltså
direktionen två Rosinor för aftonens
representation. Man hade på eftermiddagen
gjort färdig Boy-Gilberts kostym, och allt
var i ordning för hennes uppträdande och
direktionen fann sig härmed räddad till
och med om Dalti framdeles uteblef.
Boy-Gilbert, som vid denna förutsättning
af direktionen kände sig en smula
uppeggad, tog plötsligen sitt parti och reste
mycket tidigt till teatern för att kläda
sig och få tidj att lugna sig. Man gaf
henne M:me Daltis loge, och hon klädde
sig. Då hon var färdig, ankom Rosi na
n:o 1. Bestörtning och uppror. Man
lugnade henne. Maurel gaf logen
tillbaka till sin favorit Dalti för att hon
skulle kläda sig, medan Rosina n:o 2 fick
afkläda sig sin kostym och fara hem.
Men — anser man i Paris — Dalti
kommer nog hädanefter mindre ofta att
uppträda. Öfver sådana kapriser gifva
parisarne sitt misshag tillkänna i salongen.
Sådant händer ofta på den italienska
operan, och som en löpeld är det spridt
öfver hela don stora staden, hvars
samtalsämne det då blifver för — ett ögonblick.
På Opéra Comique mista do vid
säsongens början en af sina stjornor,
nämligen Marie Van-Zandt. Ilon har en
vacker, varm röst och fint pointeradt
föredrag; om ej så starkt individuel i sitt
uppträdande och så attractionéc med
hänsyn till personlighet, som Galli-Marié,
är hon dock en konstnärinna som eröfrar
och fängslar intresset hos sin publik. Man
har ej mycket att säga emot henne, men
bland detta är en märkvärdig och i
ögonen fallande ful gång, som ej så litet
skämmer det annars så pikanta ho« henne.
Hon påminde mig i det hänseendet om
fröken Mathilda Grabow, som, hur stora
qvalifikatinner hon än besitter såsom
sångerska och konstnärinna, dess värre dock
i detta kapitel har samma fel.
På en resa, som jag företagit på
rund-resebiljett, ett mycket praktiskt, billigt
och ofta brukadt befordringssätt i
Frankrike, genom det sydliga Frankrike, en
del af Italien och Schweiz och så
tillbaka till Paris, besökte jag också en
teater i Turin, der man uppförde en af
Yerdis hos oss mindre bekanta operor.
Teatrarne höllos naturligtvis öppna der
med anledning af utställningen, och då
jag gick dit mitt sällskap begaf sig, kom
jag till min förargelse icke allenast på en
sekundteater, utan på en tredje af rang.
Tenoren der var den enda verkligt goda
rösten, primadonnan en debutant med en
långskranglig figur, en halft utvecklad röst
och utan spår till verklig plastik, men
med desto fler vidlyftiga gester. En
sådan bagatell som att hon då och då
hoppade öfver några takter till förskräckelse
för orkestern, som naturligtvis fick brådtom
att hoppa efter så godt den kunde, eller
att en och annan falsk ansats emellanåt
förekom, syntes alls icke afficiera
publiken, som klappade och bisserade såsom
lejda claquörer. Gud vet hur många
gånger hon vid franiropningarna kom in
genom den ena dörren i ridån, gick
helsande längs scenen och försvann genom
den andra. I Italien — åtminstone här
— rullar man ej opp ridån vid
inrop-ningar, utan har i stället sådana små
luckor i den. En stund efter operans
slut såg jag signoran placerad i skötet af
sin familj på galleriet; teaterns salon
bestod bara af parkett samt l:a och 2:a
galleri. Aftonen utfyldes för resten af
en långtråkig ballett.
Låt mig nu denna gång bara få
tillägga, att på sådana och liknande teatrar
är det som en god del af de nu för
tiden mest omskrikna och utpuftåde
nordiska sångerskorna uppträda i Italien,
och hvarifrån de låta förtälja om
buketter, hvilkas värde gå till tusentals
francs, medan i sjelfva verket de
praktfullaste blommor största delen af året
der fås för så godt som ingenting.
Det berättados mig äfven, att man
nu för tiden till och med får betala ej
så litet för att få debutera.
Af svenska artister hörde jag vid
utställningen för de skandinaviska
konstnärerna i Paris herr Björksten, som
är i besittning af en mjuk, vacker,
lyrisk tenor, men som synes sakna allt i
fråga om dramatisk förmåga både livad
röstens oeh föredragets kolorit angår;
lian står i det hela taget obetingadt efter
Henrik Westbcrg.
Äfven Arlberg har jag träffat. Han
sysselsätter sig nu mest med sina
kompositioner och sina elever, hvaraf han
har många. Icke dess mindre ser jag
af tidningarna, att han tänker utbyta
Paris mot Köpenhamn såsom vistelseort,
hvarpå Köpenhamn för visso blifver den
mest vinnande. S.
Tidningsöfversigt.
I Budkaflen n:r 3G ses ett porträtt
af fru Östberg jemte en intressant
biografi, hvarur vi hemta följande:
Den genre, i hvilken fru Östberg på senare
åren skördat rika lagrar, kan vara omtvistad;
men om hennes begåfning, talang samt lika
iirliga som lyckade sträfvan att gjuta den sanna
konstens lif i äfven de trivialaste uppgifter,
derom kan icke mer än en mening råda.
När tidens smak fordrar (?) den
tvifvelak-tiga själaspis, de moderna operetterna erbjuda —
när Suppé, Iaicoeq och Millöcker draga fulla bus,
under det gedigna, djuptänkta sceniska verk
spelas tor tomma väggar, — då kan man anse
det for en stor lvcka (?) när verkliga konstnärer
bemöda sig att gifva adel och färg åt de i grund
och botten tartliga uppgifterna och derigenom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
