Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124 SVENSK MUSIKTIDNING.
FÖLJETONG. Det falska ciss. Novellett af II. Pfcilschmidt. k»» (Slut.) borgmästare», sade doktorn, då ’»e)* lian försvunnit, »livad tycks? Nu först lära vi känna vår Haydn. Fiffigt folk, det der på konservatoriet!» Jag vet knapt livad som mest grämde mig, den lexa jag nyss fått af mitt eget barn, eller den hånfulla ton som doktorn nu anslog. »Han kan väl ha rätt», sade jag förtrytsamt. »Visst har han rätt, det är klart», återtog doktorn, medan det oupphörligt ryckte i ansigtet på honom, så att jag hade god lust att hugga tag i hans
borstiga hår, »det är minsann en riktig lycka att ha skickliga barn, en riktig lycka är det — skratta inte», sade han vändande sig till pastorn, »du skulle vara glad om du hade en son, som under ferierna kunde lägga ut bibeln på rätta sättet.» Nu icke blott skrattade pastorn, utan äfven skolläraren flinade bakom sina
notblad. Då kunde jag inte hålla mig lugn längre utan sade, att jag ingalunda
inbillade mig att jag slefvat i mig all
vishet, toge gcrna till godo något som jag kunde få lära, vore det än af min egen son. Och han är ingen dummer jöns, det är säkert; fins nog annat folk, hos hvilket han står i anseende och som vill honom väl ... o. s. v. Derpå svarade doktorn, och nu blef han alldeles röd i ansigtet och såg på mig med ett par ögon så förfärliga, så förfärliga: om annat folk bekymrade han sig alls inte; den han en gång anser för en glop — — »Glop?» skrek jag och sprang upp fastän pastorn oupphörligt ryckte mig i rockskörtet. »Skulle kanske min Rudolf vara . . .» »Ja det skall han, och skall vackert få hålla sig till annat folk!» »Gör han också!» sade jag. »Vill allt gå i borgen för att han kommer dit, der han passar — och ej dig och dina likar för nära.» Då säger doktorn i det han reser sig upp: »Borgmästare, jag tror vi förstå hvarandra.» Jag förstod honom rätt väl — visste alltför väl att han anspelade på
kärleksförhållandet med dottern — men gallan flödade öfver hos mig och jag gaf till svar: »behöfver alls inte springa efter den första bästa gås som —» »Min hatt — livar är min hatt?» skrek doktorn och sprang på dörren. »God afton, mina herrar.» Derpå vände han sig ännu en gång till mig och sade med darrande stämma: »min violoncell låter jag hemta i morgon —» »Skall få den», ropade jag efter
honom, och han försvann. Nu anföllo mig pastorn och skollärarn frän höger och
ven-ster och påstodo att jag varit för häftig, jag skulle kalla honom tillbaka o. s. v. Hvad? Jag för häftig! Sannerligen, jag hade ju varit from som ett lam —. Skolläraren tog parti för mig, pastorn för doktorn; derpå råkade de i lufven på hvarandra, jag kom i strid med begge två, och slutet blef, att båda två
pall-rade sig utför trappan med de orden: »God natt — detta var sista qvartetten vi spela i värt lif!» Dermed blef det lugnt, och jag gick tillbaka in i rummet och uttömde min vrede inför de fyra tomma väggarna. Det dröjde ej länge förr än Rudolf kom in. Hvad i himlens namn hade här
varit å färde? Jo det hade varit å färde — och så berättade jag för honom
alltsammans. Jag var i eld och lågor; han fattade svårligen hur allt gått till, men det begrep han genast, att han sjelf med sitt fördömda riktiga diss var egentliga orsaken till hela olyckan. »Pappa», sade han och vred sina händer, »det är inte möjligt, så kan inte doktorn mena.» — »Få se», brummade jag, »livad han menar.» Riktigt, morgonen derpå kom en
person och helsade så mycket från doktorn; herr doktorn bad om sin fä — sin
fä-longschell. Jag gaf honom violoncellen och han knallade sig af med den. Det var riktigt allvar. Det var slut med vår qvartett. Nästa torsdag kom; ingen pastor,
ingen skollärare, ingen doktor — ingen qvartett. Regnet föll i strömmar och jpg satt vid fönstret, låtsande läsa i en tidning, under det jag emellertid,
sneglande öfver papperet, ganska väl såg jag hur skolläraren tre gånger under
eftermiddagens lopp, kom ned åt gatan och gjorde sig all möda att icke titta upp till mitt fönster. Min Rudolf satt vid bordet och skref, med hufvudet stödt mot handen. Det skar mig i hjertat, när jag såg på honom. Han hade på några dagar
blif-vit så blek och talade ej oftare äu när någon tilltalade honom. Då jag frågade honom livad han skref, svarade han, att det var en ansökan om en
musiklärareplats, som han genast kunde få tillträda. »Du får inte bli ond på mig, pappa», sade han, och för första gången på hela dagen såg han upp på mig, »att jag
tycker det enda jag nu kan göra är att söka komma härifrån så fort som möjligt. Allt erinrar mig här om min försvunna lycka.» Jag tröstade honom för tionde gången, berättade honom hur också i mina unga år hjertats sköna ungdomsdröm ej blef förverkligad, att jag trodde jag
aldrig mer skulle kunna blifva lycklig, och huru jag dock sedermera blef det med hans moder samt då först erfarit livad lycka ville säga — ack ja, så
rikligen ! Såsom vanligt svarade han
ingenting derpå, utan bara skakade på
hufvudet. Ett par dagar senare kom ett bref från lmfvudstaden. Rudolf hade fått den plats han sökte, och med en för hans ålder ovanligt stor lön. Han berättade mig det med en riktig likbjudaremin; jag tvang mig till ett leende och sade: »du kan nu snart gifta dig, Rudolf.» Han skakade sorgset på hufvudet: »Aldrig, pappa; i nästa vecka reser jag.» Dagen derpå fick jag ett besök af pastorn. Han kom händelsevis att gå förbi och ville se hur det stod till med mig. Jag tackade honom så mycket och vi talade en lialf timme om de
likgiltigaste saker i verlden, hvarvid han
allt-jemt förstulet såg sig omkring i rummet. Yid afskedet tryckte han min hand. »Var i alla fall en treflig tid, då», sade han, »då vi ännu — inte sant, det fins ingenting som öfverträffar Haydn?» — »Ja, ack ja!» svarade jag och kände dervid hur rösten darrade hos mig.
»Skolläraren säger så med», återtog han. »Helsa honom så mycket», sade jag och vände mig hastigt om. På samma sätt som mod pastorn, hände det sig också af cn slump att jag om eftermiddagen, då jag var ute på
gatan, fick se doktorn vika om hörnet och komma emot mig. Han gick på andra sidan, och när han såg mig tryckte han sin kalabreserhatt ned öfver ansigtet. Nu voro vi midt framför hvarandra, och då — jag vet ej hur det skedde — kom det ett ryck på mig, och jag vände mina steg emot honom. Jag såg i samma ögonblick en likadan rörelse af honom, och jag sträckte ut min hand och sade: »God dag, doktor.» — »God dag», sade han äfven och gaf mig långsamt sin hand. »Yi ha inte sett hvarandra på länge, doktor.» »Hm!» brummade han och under ett läte midt emellan hosta och grymtning kom det fram ett ord hvilket lät såsom »dumheter». Men jag höll fast i hans hand och lät ej bringa mig ur
koncepterna. »Pastorn var just nyss hos mig,
doktor.» »Hm!» »Längtar riktigt efter litet musik; Haydn, det är just hans lif, det.» Doktorn nickade och brummade: »Tror jag, det!» »Jag menar ändå att vi inte borde förderfva den glädjen för honom, doktor. Vid lägligt tillfälle» — nu kände jag att det ville stocka sig i halsen på mig, men till slut fick jag fram det — »kunde vi ju åter igen komma tillsammans, vi fyra . . .» Doktorn tryckte min hand helt lätt och hastigt och ville sedan vända sig bort med ett »God afton!» Men jag höll honom allt jemt fast och sade till honom, i det ord på ord nu började dyka upp ur hjertat på mig: »Doktor, hur står det till med dig?» Den lilla frågan måtte ha haft sin egen ton, ty nu för första gången såg lian mig i ansigtet och svarade sedan: »Tackar, går väl an. Och hur mår du sjelf? Ser ut att må rätt godt, borgmästare.» Derpå återtog jag, alldeles som det föll på mig: »Åja, man blir dag från dag äldre, doktor, och
klokare och lugnare och finner mer och mer. att man bör göra ett rätt bruk af de fattiga dagar man har qvar.» Han låtsade, som han ej förstod hvad jag egentligen menade och sade liksom i förbigående:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
