Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nät — är — är din Rudolf hemma
Un?»
»An är han hemma», sade jag, »men
han företager nu länga spatserturer;
nästa torsdags eftermiddag t. ex. tänker
han göra en stor utflykt och kommer
inte hem förr än på qvällen.» Och när
jag nu säg, att hans ansigte började klarna
upp litet, blcf jag helt djerf och tillade:
»kunde vi inte ännu en gång alldeles för
oss sjelfva probera, om det der cisset
verkligen läter så illa, vet redan livar . . .»
Derpå tryckte min vän doktorn åter
min hand, denna gång längre och
starkare. »Farväl till härnäst, borgmästare»,
sade han och försvann. Och jag gick
hem; jag vet ej hur det kom sig, men
jag kände mig helt lätt ora hjertat.
Torsdag morgon kom samme karl,
som förut varit hos mig. »Ska’ helsa
så mycket från doktorn och här skickar
han sin fälongschell.»
»Nu, Rudolf», sade jag till gossen
min, »hör nu på.» Och jag språkade
med honom en half timme. Till sist föll
han mig om halsen. Ȁlskade pappa, jag
har insett allt, förlåt mig. Gud skall
veta att jag ej ville såra någon. Men det
är ändå sant.» — »Nåja», sade jag, »lär
sanningen åt alla dem, som ännu kunna
ha någon vinst deraf, men lemna oss fyra
gamla menniskor i fred med vår
oskadliga villfarelse, som i så många år vuxit
fast vid vår njutning, att vi ej kunna
utrota den förra utan att förstöra den
senare. Och hör du — i eftermiddag . . .»
»Jag är redan borta, käraste pappa!»
Andtligen blef det eftermiddag.
Skolläraren och pastorn voro redan komna,
bordet med noterna på sin plats,
instru-menterna länge sedan stämda : då kom
doktorn också. »God dag», sade han, helt
flyktigt, som om ingenting förefallit, och
sedan han kastat en misstrogen blick åt
alla fyra hörnen på rummet, en annan
på mig och en tredje på sitt nothäfte,
satte han sig på sin plats.
Ingen vågade säga ett ord af fruktan
att han kunde förderfva alltsammans, och
likväl kunde man hos livar och en märka
den tysta glädjen, när vi nu med ett
stråkdrag stämde in, alla fyra. Det var,
som om en lång natt var förliden, och
nu gick solen upp och steg allt högre
och högre ju längre vi kommo in i
qvar-tetten. Omärkligt nästan hade vi
kommit in i andantet med det farliga stället,
och innan jag hann att tänka på det,
var det passeradt — jag hade ej spelat
det riktiga diss utan den gamla falska
noten! Och det klingade så underskönt,
så kärt och förtroligt, och tio falska
qvin-ter hade inte kunnat ändra det!
Och när vi slutat, stod doktorn upp
och kom till mig. »Ar väl inte ond på
mig än, borgmästare? Det har varit
be-dröfliga dagar.» — »Var lugn, doktor,
de ligga bakom oss och måugen
torsdags-afton framför oss.» — »Om Gud så vill»,
inföll pastorn. — »Den himmelska
qvar-tetten!» utropade skolläraren och svängde
sin stråke, »vi spela den en gång till.»
— »Hvad — en gång! — nej trettio . . .
femtio gånger till!» — »Ja, vill Gud»,
sade pastorn och likasom efter
öfverens-kommelse stueko vi våra fyra hufvuden
tillsammans och hviskade: »men alltid
med vårt falska — riktiga ciss!» Och
så titta vi helt förskräckta åt dörren och
sticka åter våra fyra gråa hufvuden
tillsammans, och så utbrista vi ett skratt
så muntert, att vi aldrig skrattat så förr.
Då klockan var tio och litet till, kom
Rudolf hem och blef stående alldeles
förbluffad, då han fick se oss ännu sittande
tillsammans och dertill med ett par tömda
flaskor bredvid oss. Men då sade
doktorn till honom:
»Unge man, tag glaset der och drick
till ära för konsten och vår odödlige
mäster Haydn, hvars storhet ej af en falsk
not kan lida något afbräck . . . Vill ni
besöka mig i morgon? Jag har två nya
skalbaggar, deribland en sydamerikansk,
kanske kan det vara roligt att se dem,
efter ni alltid förr var så varmt
intresserad för — min insektsamling.» Han
hade en engels blick då han sade det
der, berättade sedan Rudolf.
Åtta år ha förlupit sen dess, och fa
vi lefva tre veckor till, så kommer min
gosse, den hertiglige kapellmästaren och
hans fru, den hertigliga
kapellmästarin-nan, och hans båda odygdiga hertigliga
kapcllmästarpojkar hit på besök. Och när
de båda tumla omkring, då är
naturligtvis ej att tänka på någon qvartett.
Annars är allt som förut. Men vi ha,
förstås, blifvit en god del äldre; och
doktorn med sina sjuttioåtta år och sin astma
— nå, som gud vill, säger alltid
pastorn. Ilvarenda torsdag spela vi Haydn
— men ständigt med det falska ciss.
Hvarifrån kommer det i
tcatersprå-ket vauliga ordet »fiasko»? torde mängen
vetgirig läsare ha frågat, I en gammal
italiensk gyckelsång finna vi följande svar.
I Florens bestod en berömd harlekins,
Biancolellis, hufvudqvickhet deri, att han
gjorde en improvisation öfver något före
mål, som han höll i sin hand. Hvarje
afton uppträdde harlekin med ett nytt
objekt och flätade kring detsamma sina
talade och sjungna infall och dumheter,
och publiken skrattade. Men en gång
då han uppträdde med en s. k. fältflaska,
omvirad med halm efter vanligheten, ville
han alls inte lyckas i att göra publiken
muntrare med sitt prat. Då blef han
slutligen ursinnig och tilltalade sin flaska
— på italienska fiasco — sålunda: »Det
är du som är skuld till att jag är så
dum i dag. Bort med dig!» Dermed
kastade han flaskan öfver axeln. Nu
skrattade publiken; men harlekin hade
icke desto mindre varit misslyckad denna
afton. Sedermera sade man, när en
skådespelare eller sångare hade samma
missöde: »Det är som med Biancolellis
fiasco», sedan blott: »det är fiasco». Och
så har uttrycket blifvit typiskt och från
italienskan öfvergått till andra språk.
(Insändt.)
»Gloria» i Svenska messan.
D’cn svenska gudstjensten har utan
‘E6rB tvifvel under cn ej särdeles aflägsen
förfluten tid varit mera imponerande än
nu, så vidt det angår sångafdelningcn.
Altartjensten bestod fordom
hufvudsak-ligen af messning, deraf vi ännu ega
benämningarna: högmessa, otte- och
aftonsång. En värdig sång från altaret anslår
också menniskohjertats ädlare strängar
och gör själen bcqväm för rcligionslärans
emottagande. Doktor Luther vann,
påstås det, flera anhängare med sin sång
än med sin predikan. Der kyrkosången
och musiken vårdas, är gudstjensten alltid
tilldragande. Nutidens svenska messa
der-emot inskränker sig i allmänhet till de s. k.
responsorierna, och äfven dessa ignoreras
på ej så fä ställen, åtminstone från
altaret. Bristande sånggåfvor äro icke
alltid orsak till messningens uteblifvande
från altaret; ty af tio prester ega
antagligen nio naturlig sångröst, som, äfven
om sångkunskap och öfning i messning
saknas, åtminstone kan användas med
tillhjelp af orgelaccoinpagnement.
Visserligen ega kyrkomusikens målsmän frihet
att sjunga församlingssvaren, äfven dä
det icke messas från altaret, men ensidigt
och halfnaket blir det i allt fall.
Med denna lilla ingress ämna vi
endast egna någon uppmärksamhet åt gloria
(ära vare Gud etc.) i vår svenska messa.
Som vi veta, kan den, enligt den
gällande kyrkohandboken, antingen läsas
eller sjungas, men i senare fallet endast
den första strofen, d. v. s. »Ara vare
Gud i höjden!» Tonsatsen härtill i
Hæff-ners messa är mycket sublim och tillika
lämplig som öfvergång från den vanliga
Kyrietonen. Den lilla tonsatsens
dominerande kadensslut hänför känslan till
en viss längtan efter något påföljande
kraftigt och storslaget, hvilket ock på
ett värdigt sätt finner sitt uttryck i den
stämningsfulla glorian i poetisk form
(Allena Gud etc.) på sin melodi n:o 20
i svenska koralboken. Detta är alltså
väl ordnadt.
Men det yngre presterskapet har
i allmänhet kommit till den åsigten,
att glorian eller den s. k. englasången
(Ära––––––en god vilje!) bör odelad
föredragas, äfven då den sjunges. Då
afsigten härutinnan är ädel och
aktningsvärd och gudstjenstens högtidlighet
der-igenom kan befordras, vilja vi icke ens
åberopa Handbokens föreskrift deremot.
Man må blott vara betänkt på att
anskaffa cn passande melodi till det
hela, enär den tonsats, som dertill
vanligen användes, icke är tillfredsställande.
Englasången — en glädjesång i allra
högsta bemärkelse — vill ha en glad
ton för att i någon mån kunna gifva
oss ett begrepp om den verldsliga
engla-sångens harmoniska skönhet och välljud
vid bebådelsen af verldsfrälsarcns födelse.
Att tänka att ens närmelsevis kunna
imitera den samma vore naturligtvis en
förmätenhet af oss dödlige; men att efter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
