Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sträfva detta är just var skyldighet. Den
hittills använda mollmelodien till glorian
i sin helhet är hemtad ur 1695 års
svenska messa och synes taga sig väl ut
i det sammanhang, den deri förkommer.
Men i vår tids messordning, livaruti
glorian från altaret ter sig såsom ett
upprop, uppslag eller introduktion till den
rimmade glorian »Allena Gud» etc., är
tonsatsen i fråga med sin en sorgeton
karakteriserande slutstrof ingalunda
lämplig hvarken för återgifvandet af de
gläd-jcfulla orden eller som inledning till det
påföljande. Om än sistnämda olämplighet
kan afhjelpas genom en skicklig organists
modulation från den ena tonarten till
den andra, så återstår alltid den
stridande andan mcllau ord och ton i sjelfva
glorian.
För att gifva ett uppslag till något
bättre i detta afseendc, meddelas här
nedan i utdrag den mest tilltalande af
de fyra tonsatserna till glorian i 1695
års messa, neml. den under rubriken:
»Kyrie Pentecostes» med harmoni lämpad
till fortsättning från föregående »Kyrie»
(Herre förbarma dig etc.).
Vi torde framdeles återkomma till
messans öfriga delar. Emellertid utfästes
härmed ett pris af tjugofem kronor
till den, som i kyrkostil författar den
mest passande och populära tonsats till
glorian i sin helhet, satt för blandad
kör (att jemväl begagnas som
orgelaccom-pagnement) med cantus firmus i
öfverstäm-man, enkel och lättfattlig samt melodiskt
skön. Tonsatsen i fråga bör jemte
förseglad namnsedel med adress insändas till
Svensk Musiktidnings expedition,
Stockholm, före den första nästa
december. Prisdomare blifva 3 välkända
kyrkomusici.
Priset är väl obetydligt, men så är
det också fråga om endast en notrad,
och behagade hrr kyrkomusici inse den
stora tjenst, svenska kyrkan härigenom
kan tillskyndas, och den »gloria»
pris-vinnaren bereder sig sjelf. Får kyrkan
en sublim tonsats till glorian, lär nog
Kong], Maj:t i sinom tid förordna om
den sammas föredragande oafkortad.
Ur «Kyrie Pentecostes» i 1695 års messa.
ne, och frid nå jor - de - ne,
Obs.! Vill man, enligt nu gällande
Ilandbok, sjunga orden »höjden» och
»jorden» i stället för »höjdene och
»jordene», så måsto man till första stafvclscn
i de förstnämda orden sammanbinda de
tvenne noterna näst före ditliörande
kadenser. t.
Att melodierna i J> Trollflöjtens till
visan: »En öm och trogen maka», och
duetten : »När kärlek tändt en ynglings hjerta»
egentligen förskrifva sig från
Schikane-der, författaren till operans text, torde
vara allmänt bekant. Mozarts snille har
förädlat Schikaneders arier, hvilka dock
måste bibehållas, emedan Schikaneder, som
vid operans första uppförande i Wien den
30 sept. 1791 sjöng Papagcnos parti, ej
kunde minnas eller sjunga andra melodier
iin dem, han sjelf uppfunnit.
Schikaneder har utöfvat mycket inflytande på
kompositionen. Sålunda var den duett, då
Papageno och Papagena första gången
träffas, ursprungligen komponerad på helt
annat sätt. Båda utropade nämligen ett
par gånger förvånade: »Papageno?» —
»Papagena?» — Då Schikaneder hörde
detta, ropade han ned åt orkestern: »Du,
Mozart, det här duger inte, musiken
måste uttrycka mera förvåning. Båda
måste de tigande betrakta hvarandra och
sedan skall Papageno börja på att stamma:
Pa-pa-pa-pa-pa; Papagena skall falla in
på samma sätt, tills ändtligcn båda ha
helt och hållet uttalat namnen.» Mozart
har, som bekant, följt detta råd. Till
att börja med fans ingen musik, då
pre-sterna samlas i andra akten. Det skedde
helt tyst och stilla. Schikaneder begärde
en patetisk marsch och Mozart sade till
musikanterna: »Tag hit era noter!» Han
skref med det samma den präktiga
marschen för de olika stämmorna.
Schikaneder betraktade också operan såsom sitt
eget verk. Då man efter första
uppförandet öfverhopade honom med beröm, lär
han ha yttrat: »Ja, operan har lyckats
— men den skulle ha gjort ännu större
lycka, om ej Mozart förfuskat så mycket
i den samma.»
Farfadern: »livad för slag? Är du
förälskad i fröken Fontalba, sångerskan
vid Panteonteatern?» — Sonsonen
(häftigt): »Ja, farfar. Och om du tänker
säga ett ord emot det fruntimret, så är
det bäst att icke göra det, så länge jag
är närvarande.» — Farfadern: »Jag säga
ett ord emot henne? Min käre gosse, jag
har ju sjelf varit kär öfver öronen i
henne, när jag var vid din ålder!»
Från scenen och konsertsalen.
fröken Selma Ek låtit sig åter
G-&3 fästas vid vår främsta lyriska scen
är den märkligaste nyheten från denna.
Under närvarande förhållanden låg hennes
omistlighet i öppen dag, ty denna
sångerska har under senare åren oftast
uppburit den stora operans qvinliga
hufvudpar-tier och detta med aldrig eller åtminstone
sällan svigtande krafter. Det hade varit
nedslående att tänka, det »Sigrun» och
Boitos »Margaretha» skulle varda
slutstenarne i ett så framgångsrikt arbete i
den sceniska konstens tjenst. Ännu vänta,
hoppas vi, många lagrar den sträfsamma
konstnärinnan. — Hennes återinträde
skedde såsom Margaretha i Gounods
»Faust».
Knapt ha de första gulnade löfven
fallit och den annalkande höstkylan gifvit
sig tillkänna, förr än påpassliga sångfåglar
skynda att trösta oss inom hus. Miss
Emma Thursby egde redan från sitt
förra uppträdande allmännare sympatier
och gaf sina båda konserter och sin
afskedsmatiné för i det närmaste fulla hus.
Att hon i hög grad förkofrat sig i sin
konst var det allmänna omdömet.
Föredraget har vunnit mera dramatiskt
uttryck, men stämman är ej nog voluminös
för åtskilliga förelagda uppgifter, såsom
t. ex. »Skuggarian» ur »Dinorah», under
det andra, såsom Davids »Le chant du
Misoli» ur operan »La perle du Brésil»,
Delibes’ »Légende» ur »Lakmé» och
Bi-zets tarantella m. fl. stycken utfördes
med förtjusande lätthet och behag. Ett
flertal visor, deribland några af nordiska
författare, sjöng hon äfvenledes med denna
utsökta smak, som odlar allt hvad hon
föredrager. Stämmans égalité genom
båda registren, träffsäkerheten vid
stac-catosång samt drillens fasthet och
snabbhet äro de mest beundransvärda yttre
egenskaperna hos hennes sång. Ensamt
dessa skulle dock ej bereda sångerskan
sådana triumfer, som hon här och
allestädes hemburit, om de icke voro parade
med en varm, om ej djup känsla och,
när så passar, med en okonstlad
glädtig-het, någon gång bemängd med fin humor.
I signora Alida Varena lärde
åhö-rarne känna en ny talang. Äfven hennes
program upptog italienska bravurarier
samt franska och tyska visor; huruvida
de skandinaviska äro äfven af henne
kända, torde möjligen blifvande konserter
komma att utvisa. När detta skrifves,
har hon ännu blott hållit en, tyvärr allt
för fåtaligt besökt, konsert och lät höra
en i högre registret stark, men i det
lägre väl svag sopran med en
omsorgsfullt utbildad koloraturfärdighet, ett käckt
och briljant föredrag, och i staccatosäng
en anmärkningsvärd säkerhet. De ihåliga
arierna ur Donizettis »Linda» och Verdis
»Sömngångerskan» gåfvo henne mindre
tillfälle alt lägga i dagen djupare känsla,
men denna framträdde på ett högeligen
tilltalande sätt uti Denzas vackra sång
»S’il avait su!b, som begärdes och sjöngs
ånyo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
