Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sforzando på noten ofvanför hufvudnoten,
och slutar med ett ytterst hastigt men
dock tydligt efterslag (alltid med
lialf-noten under), som utföres utanför
taktrytmen, så att om flere pralldrillar följa
på hvarandra, måste de skiljas genom en
liten paus (notexempel pag. 327). Vid
snabba följder af pralldrillar, s. k.
drill-kedja, bortfaller åfven efterslaget och
noterna bindas väl men dock så att
hvarje ton markeras (pag. 328).
Kromatiska tonförbindelser.
Ar det redan i den diatoniska skalan
svårt att ernå en ren intonation, så
varder detta ännu svårare i kromatiska
tonföljder, der blott lialfva toner
förekomma och örat liksom beröfvas den
säkra känslan af en bestämd tonart. Yid
långa kromatiska följder hör man ofta
sjungas antingen för många eller för få
toner. 1 kapitlet om intonationens
renhet har jag redan förordat att eleven,
innan hon griper an den kromatiska skalan,
först sjunger den diatoniska, som ligger
till grund derför, och sedan fyller i de
kromatiska halftonerna, hvarvid som sagdt
alla höjda noter böra sjungas möjligast
högt och alla sänkta noter möjligast lågt,
för att nära ansluta sig till den följande
diatoniska tonen. Äfven bör lärjungen
noga mäta afståndet mellan högsta och
lägsta tonen i en förelagd kromatisk följd,
räkna alla de mellanliggande, indela dem
rytmiskt i små grupper samt accentuera
den första i hvarje, t. ex. sålunda:
Notexempel pag. 356—404.
Öfningartia företagas i följande
ordning: En halfton uppåt. — En halfton
nedåt. — En half ned och en half upp.
Två lialfva ned och upp. — Två halfva
upp och ned. — Tre halfva upp. — Tre
halfva ned. — Tre halfva ned och upp.
— Dito upp och ned. — Fyra halfva
på samma sätt. — Fem dito. —
Slutligen längre kromatiska följder ned och
upp och tvärt om, ined användandet af
alla förteckningsarter, kors, b,
dubbelkors, dubbel-b samt enkla och dubbla
återställningstecken.
* *
•
Vi afsluta härmed utdragen ur II.
Nis-sen-Saloinans »L’étude du chant». Vi
hafva gjort dem dels i afsigt att fästa
den särskildt intresserades närmare
uppmärksamhet på detta arbete, dels ock
för att kunna erbjuda våra
årsprenume-ranter en fullständig sängskola i
sammandrag, hvilken för att praktiskt
tillgodogöras blott behöfver fullständigas
genom den andra (notexemplen
innehållande) delen af originalet, så att
våra prenumeranter alltså ej behöfva
’ skallå sig hela det dyrbara arbetet.
Önsk-ligt vore emellertid att äfven ur denna
andra del ett billigare urval särskildt
ut-gåfves.
Jean Becker.
t 10 okt.
°|j^on 11 maj 1836 föddes i .Mannheim
ett musikaliskt underbarn, som
redan 11 år derefter väckte uppseende fur
sin färdighet på fiol. Jean Becker
hette den unge virtuos, som, sedan han
i sin hemort under Kettenus och
Vin-cenz Lachner samt sedan i Paris under
Alard träget utbildat sig, med lycka
pröfvade på konstresornas glanskis, till
dess han hamnade såsom konsertmästare
i Mannheim. Denna ställning uppgaf
han dock 1865 för att vid Dantefesten
i Firenze skörda nya lagrar. Den
to-skanska blomsterstaden var i sjelfva
verket bestämd att bädda vaggan åt hans
egentliga rykte, men detta rykte blef ej
virtuosens i vanlig mening: en högre
uppgift var honom förbehållen. I Firenze
fans sedan 1861 en förening för odlande
och främjande af kammarmusiken,
företrädesvis den tyska. Becker
intresserades för detta företag, staldes i spetsen
för det samma och uppträdde trots många
svårigheter redan i november samma år
(1865) med en stråkqvartett, bestående
utom honom sjelf af florentinarne Mas i,
violinist, och Chiostri, altviolist. samt
nttrnbergaren Hilpert, cellist, hvilka
han för deras uppgift flitigt forberedt
och öfvat. Framgången under tio
konserter var så afgjord, att hos Becker det
beslutet mognade att föra ut sin lilla
trupp öfver hela don bildade verlden för
att låta den musikaliska allmänheten på de
mest skilda ställen få njuta af
qvartett-musikens upphöjda och förädlande
mästerverk. Genom en förut ohörd
klangskönhet, genom en underbar jemnhet i
utförandets teknik och yttersta nyanser
samt genom en ovanlig finkänslighet i
uppfattningen har det också lyckats
firenzc-qvartetton att göra den vidsträcktaste
propaganda för denna konstgren, som
annars lider af fördomen att icke vara
populär. Bedan i början af sin rundresa
kunde de fyra artisterna i Schweiz bjuda
spetsen åt de berömda bröderna Muller,
som förut verkat i samma riktning.
Med år 1867 började
florentiner-qvar-tettens egentliga vandringsår. Sedan den
tiden har Jean Becker med sina
kamrater berest nästan alla större städer i
Europa och öfver allt vunnit
framgångar, som ställa hans namn vid sidan af
de mest firade. Då samspelet syntes
honom stå fullkomligt fast, bestämdes
för hvarje år sex månaders ferier, under
hvilka konstnärerna drogo hvar hem till
sitt. Efter hviletiden samlade de sig
åter hos sin anförare, och reste från
oktober till april. — Efter någon
förändring i personalen var det som
qvar-tetten besökte Sverige 1878.
Hvad som förlänade denna
qvartett-förening dess epokgörande betydelse af
en verklig musikalisk mission, var äfven
den omständigheten, att den samma aldrig
friat till den stora massans smak och
gunstbevis; blott det bästa ville han bjuda
och detta i möjligaste fulländning. Och
med detta yttersta mål för ögonen,
hvilken synvidd i urvalet af tondikter! Ingen
förutfattad mening om klassiskt och
romantiskt, om forntids- och
framtidsmu-sik! Det verkligt sköna hafva dessa
konstnärer uppspårat, och hvilken riktning
det än måtte tillhöra, hafva de
kärleksfullt försänkt sig i dess djup för att låta
sin egen individualitet försvinna och
framföra verket sådant dess skapare tänkt sig
det samma.
Om qvintförbudet.
(Några utdrag ur C. J. Fröbergs otryckta
manuskript.)
%§Cn empiriska harmoniläran antager
s-5?0 och betecknar såsom verkliga eller
egentliga alla de qvintföljder, hvilka på
papperet, d. v. s. på liniesystemet
framträda såsom sådana; utan att dervid fästa
något afseende på de särskilda
tonbestämningarnas individualitet. Märkvärdigt
förefaller det, åtminstone oss, att icke
redan på blotta erfarenhetens väg
uppmärksamheten blifvit längesedan närmare
fästad derpå, att det hufvudsakligen måste
vara tonernas ursprungliga, i systemet
in-dividuela beskaffenhet som bestämmer den
verkan de åstadkomma, och att
klassifikationen af de särskilda tonförbindelserna
således äfven derpå måste vara grundad.
Visserligen kan man icke uteslutande af
erfarenheten döma till hvarför t. ex.
tersen framträder såsom en föreningslänk
mellan grundtonen och qvinten, eller
hvarför i allmänhet tonsystemet är så
beskaffadt, som det för oss uppenbarar sig.
Mycken ledning skulle man dock kunnat
i detta hänseende hafva haft af de länge
sedan närmare kända
vibrationsförhållan-dena, om man icke, af naturliga skäl,
börjat undersökningarna i orätt ända, och
utgått från skalan i stället för ifrån
ackordet och ackordsystemet. Men om
man nu äfven måste medgifva, att
utvecklingen af eller insigten uti detta
svårfatt-liga, all yttre förebild saknande ämne
ieke gerna kunnat vinnas på annan väg,
är den tillrvggalagda, så tyckes likväl,
att det icke borde hafva fordrats så
särdeles stor skarpsinnighet för att inse, att
den verkan, ett tonförhållande
åstadkommer nödvändigt måste betingas af de
särskilda tonbestämningarnas
individualitet, och att äfven de särskilda, möjliga
qvintföljderna, så väl de rena som de
öf-riga, hafva ett i detta hänseende
väsendt-ligt olika innehåll.
Om man på nedan stående sätt, ex.
620, låter särskilda, fristående rena
qvint-intervaller följa pa hvarandra:
«) b) e)
ti- =i- -lö j *ii
o K
sa måste hvar och en medgifva, att dessa
tonföljder göra ett mycket oangenämt
intryck. Men dermot kan endast det af
fördomar vilseledda örat finna samma
qvintföljder obehagliga i följande ex. 621,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
