Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om också endast för en kort stund.
Emellertid segrade kärleken till konsten och
hans lärjunge, och med tungt hjerta samt
den allvarligaste uppmaning att akta den
öfverlemnade han fracken åt Adrian. Men
o himmel! Fracken var beräknad för
kontrabasistens tämmeligen stora
embonpoint och Adrian, som var ganska
spenslig, försvann alldeles i densamma. Afven
hos honom segrade dock kärleken till
konsten, han lät all fåfänglighet fara och
tog honom på sig.
Klockan sju på aftonen befann sig trion,
kontrabasisten, Adrian och fracken pä
teatern. Den ömmaste omtanke om hans
svarta älskling och oro för Adrian, om
han skulle göra sin sak bra och vinna
bifall, bestormade den gamle lärarens
bröst och försatte honom i en ängslan,
som yttrade sig i alla hans rörelser. Än
meddelade han sin elev i all hast några,
som han tyckte, nödvändiga lärdomar
rörande föredraget, än gaf han honom
föreskrifter hur han skulle förhålla sig mot
fracken, i det han visade hur han skulle
hålla armarne så att ej armbågarne
be-höfde stödja sig mot kroppen; han gaf
honom anvisningar på en gång hur han
skulle undvika monotoni i spelet och akta
sig för att bli utsatt för drypande olja
från lamporna. Med den ena handen
profvade han på klaveret ackordernas
riktighet, och med den andra strök han
ännu en gäng bort dammet från kragen
och ärmarne på sin svarta klenod. Då
ljödo från dirigenten tre slag, hvilka
kallade herrar musikanter ned i orkestern,
och äfven vår värde mästare,
kontrabasisten, såg sig nödsakad att stiga ned och
nu öfverlemna sin lärjunge och sin frack
åt sig sjelfva.
På den tiden gåfvos konserterna ej
på scenen utan på proscenium framför
den nedfälda ridån, under det den
ackom-pagnerande orkestern bibehöll sin vanliga
plats. De konstnärer, som hade att
föredraga soli och den ene efter den andre
beträdde proscenium, hade ofta ej så
ringa svårighet att tränga sig fram
mellan ridån och första kulissen. Då nu
turen kom till Adrian,’ försökte han
komma igenom der, men orolig som han
var, och då denna operation var för
honom alldeles ny, behöfde han några
ögonblick för att öfverskrida den farliga
passagen. Med dödsångest såg
kontra-basisten huru hans för honom så dyrbara
svarta frack kom i beröring med den
flottiga ridån och att följden deraf visade
sig i en tydlig lång strimma på ena
ärmen. Vid denna förfärliga anblick blef
kontrabasisten nästan från sina sinnen,
och ej längre sig sjelf mäktig sprang han
upp från sin plats med sådan hast, att
han var nära att stöta i kull notställaren,
hvarpå han, förgätande både stället och
publiken, med förtviflans stämma ropade:
»Adrian, Adrian! gif dä akt pä min
frack!»
Förvirringen och blygseln hos den
unge mannen i det ögonblick, då alla
ögon hos den ganska talrika publiken
voro riktade på honom och då han så
väl behöfde hela sin själsnärvaro, var
gränslös. Emellertid varade detta blott
några ögonblick, lians konstnärsgenius
segrade öfver hvardagsmenniskan och
hans herrliga spel hänförde alla åhörarne,
hvilkas beundran yttrade sig i en allmän
bifallsstorm.
Efter konsertens slut blef han, ännu
helt bedöfvad af bifallsyttringarna, af
direktören presenterad för furst
Talley-rand på dennes önskan. Sedan denne
pä vanligt sätt gifvit honom beröm, sade
han med mycken vänlighet till honom:
»Min unge vän, jag ber er infinna er hos
min kassör för att hos honom lyfta 500
francs till en ny frack». Händelsen med
den gamle musikerns frack hade äfven
iakttagits af furst Talleyrand, som befann
sig i en loge, då den tilldrog sig.
Trettiotre år derefter uppehöll sig furst
Talleyrand vid badorten Hyéres i Provence
för att återställa sin af åldern brutna
helsa och hade på terrassen af sitt hus,
en af platsens vackraste villor med
tilsigt ät Medelhafvet, samlat omkring sig
några konstnärer. Han berättade da för
dem ofvanstående händelse och uttryckte
sitt beklagande öfver alt han under sina
mångfaldiga bestyr aldrig vidare träffat
samman med den då uppspirande
talangen. Då reste sig hastigt der en man
med bleka, lidande drag och sade till
prinsen, hvilken ej gifvit akt på honom
bland mängden: »Ers höghet, denne
Adrian är jag.»
»Ni ?»
»Ja, min furste, — jag är Adrian
Boteldieu.»
Talleyrand föll honom då om halsen,
innerligt glad att i den unge mannen,
hvars förnamn han nu erinrade sig, lära
känna komponisten till »Hvita Frun» och
»Johan af Paris». De kommo öfverens
att härefter råkas rätt ofta; detta aftal
blef emellertid snart brutet genom ödets
hårda hand, ty några månader senare
hvilade Boteldieu på kyrkogården
Pére-Lachaise nära den plats, som var bestämd
alt mottaga de jordiska qvarlefvorna af
hans gynnare och vän.
Musikpressen.
Zkf Wen ner bergs sånger Ur
Da-vids psalmer, hvilka blifvit
tämligen populära och hvaraf en
samlings-upplaga i två delar utkom hos llirseh
för några år sedan, har nu påbörjats en
»ny följd», som börjar med nr 41.
Redan denna höga sitlra låter ana, alt här
icke föreligga några mödosamt
hopkon-struerade kontrapunktiska konststycken.
Det hela är raskt kändt och hurtigt,
stundom flyktigt utkastadt; intet grubbel —
visserligen ej häller någon djupsinnighet —
men behaglig melodi, lätt och klangfullt
ackompagnement, med ett ord, alla vilkor
för att bli populärt. Faran med ett
dylikt komposilionssätt — i all synnerhet i
andlig musik — är att slå öfver i
banalitet; Wennerberg undgår den visserligen
ej alltid (se sid. 11: »Folken fröjde sig»
etc., en melodi som bättre passade i en
operett och kommer oss att tänka på
kupletterna ur en känd pjes: »Alla
baggar stångas, alla baggar stångas, men
norrbaggar stångas ej» etc.) men oftast
gör han det likväl, och då skapar lian
sådana små, till både form och innehåll
förträffliga’ stycken som t. ex. n:r 42,
hvilket med största skäl kan
rekommenderas åt alla folkliga kyrkokonserter.
En tonsättare, som med flit och
uppriktighet, ehuru med vida mindre geni,
försöker sig i samma riktning och med
relativt liknande egenskaper, är P. A.
Öländer, hvars konung Davids 121
psalm (Elkan A Skildkneeht) är ett
väl-klingande prof härpå. Den föreligger i
två sättningar, dels med, dels utan
violoncel! till pianot eller orgeln; vi
rekommendera liälst upplagan utan violoncel],
åtminstone i fall orgel hegagnas.
Dubbel edition föreligger äfven af F.
Hertzmans Vårsång (Elkan A1
Skild-knecht), näml. dels såsom duett, dels
såsom solo. En viss svaghet ligger alltid
i ett dylikt alternativt tillsättande af en
röst eller ett instrument; en komposition
bör tänkas från början i och för ett
be-gränsadt tonmateria], icke efteråt
arrangeras ad libitum både hit och dit.
Vårsången synes vara tänkt som duo; i denna
form ter den sig i all enkelhet särdeles
frisk och välljudande.
Ett par vishäften i egentlig mening —
verkliga, enkla visor, icke pianostycken
med obligat sångstämma, såsom nu ty
värr blifvit modernt — äro Dannströms
Till liten sångare i skog (Elkan &
Skildkneeht) samt Törn valls Fem visor
af Onkel Adam (i öfvertryck hos (i. M.
Salilströms bokhandel i Linköping). Alla
äro i folkton. Hos Törnvall må särskildt
prisas försöket att medelst kommatecken
utmärka fraseringen, en åtgärd, som i
Tyskland synnerligen Westphal och
Rie-inann rekommenderat; bland dessa
sånger finna vi i synnerhet n:r 4, »Min tro»,
förträfflig.
Om icke A. M. Myrbergs Taflor
ur barn d omsl i f ve t (Huss A Beor)
genom sitt ämne och till och med
styckenas öfverskrifter allt för lifligt
konkurrerade med Normans öfverlägsna »Barnens
dansar och lekar», sä skulle de må hända
på oss gjort större intryck än nu varit
fallet. 1 och för sig äro de nämligen
utan fråga af en riktig karakteristik
och ega flerstädes äfven i all sin
enkelhet spirituela drag, såsom i nr 3, 5, 6,
10 och 11. Den stora sparsamhet på
omvexlande harmonier och den brist på
utpräglad tonsättareindividualitet, som
oftast utmärka denna komponist, äro här
på sin plats och bidraga till det afsedda
intrycket af naivitet. Mest tilltalar oss
»Lillan sofver», men äfven polskorna äro
rätt friska.
Slutligen må vänligen rekommenderas
några samlingsverk för mansröster,
nämligen P. W. Thunmans 50
Trestäm-miga sånger (J. Bagge) och A. Edgrens
Q var t ett album, första häftet (Elkan A
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
