Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Behofvet af Rationel
Harmonilära.
Af C. J. Fröberg.
fl. brister och sig deraf härledande
‘£t*r= olägenheter, hvilka hittills vidlädit den
musikaliska harmoniläran och densammas
studium, äro allmänt bekanta.
Derige-nom nämligen, att de regler och
föreskrifter, som skola tjena till ledning för
ackordkombinationen och stämföringen,
hufvudsakligen äro endast empiriska, d.
v. s. stödda blott på vissa enstaka
erfa-renbetsrön, och detta oaktadt blifvit
an-gifna och betraktade såsom allmänna
lagar, har i alla tider, vid bedömandet
af hvad som i den musikaliska satsen är
riktigt eller oriktigt, mycken oklarhet
herrskat och åsigterna varit väsentligen
delade. A ena sidan ådagalägger
musikens historia, huru äfven de förnämste
komponisterna stundom ådragit sig stora
obehag derförc, att de vågat sjelfständigt
följa sin ingifvelse och icke slafviskt
underkastat sig den empiriska teoriens
ensidiga, dogmatiska föreskrifter; och å den
andra sidan visar den dagliga
erfarenheten, huru denna oklarhet äfven på
motsatt sätt inverkar menligt på nybörjarens
och i allmänhet det mindre utvecklade
omdömets verksamhet, emedan i detta
fali äter dylika försök att frigöra sig från
teorins fjettrar medföra många
verkliga brott mot den sanna harmoniens
lagar. Dessutom råder ännu rörande den
musikaliska kompositionens former i
deras helhet mycken oklarhet i
uppfattningen och bedömandet, hvarigenom
ifrågavarande konst icke sällan och i synnerhet
på scdnare tider råkat in pä de från
målet mest afvikande bivägar.
Lobe t. ex. tror, att den frågan:
»Hvilka lagar äro då de, som icke
hindra oss från någon sann frihet och
tillika bevara oss från hvarje falsk sådan?»
sannolikt i alla tider blir olöst. »Man
kunde säga», fortfar Lobe, »att lagarne
derför ligga i örat. Hvad detta gillar
är tillåtet och hvad som misshagar detta
är förbjudet. Men beklagligtvis kan man
icke heller gifva detta svar, ty ej blott
lekmännen, utan äfven de bäste mästare,
till och med en och samma tid, är
här-öfver af olika mening. Hvad den ene
tillåter sig, förkastar den andra.
Betraktar man saken ur historisk synpunkt, så
blir man ännu ovissare. Hundrade
tonförbindelser, som i äldre tider klingade
barbariskt, finna vi nu ganska angenäma.»
— Och denna sednare sats kan äfven
omvändas, ty den äldre teorin gillade och
föreskref saker, som den närvarande tiden
omöjligen kan lida.
OulihichelT beklagar att teorin fordom
ständigt förblcf den herrskande och
besjunger Mozart såsom den slutlige
segervinnaren öfver den gamle, hårdnackade
motståndaren. Men Mozart sjelf var dock
allt för både klarsynt och blygsam för
att icke erkänna den stora förbindelse, i
hvilken han stod till denna gamla lära,
som, med alla sina brister, dock redan,
åtminstone i yttre formelt hänseende, inne-
fattade grundprinciperna för hela den
klassiska kompositionskonsten. »De tro,
att min konst varit mig lätt», säger denne
så utomordentligt rikt begåfvade ande,
»men», tillägger han, »detta är ett stort
misstag; det gifves ingen af mina
föregångare, nämligen de värderikare, som
jag icke flera gånger genomstuderat.»
Så talar denna tonkonstens beros. Om
man i Mozarts mun lägger de orden:
»teorin det är jag», så betyder detta
ingenting annat än: jag känner och förstår
bättre än ni, huru denna dyrbara skatt
skall användas. Mozart, som måhända
hade större skäl än någon annan att
beklaga sig öfver teoretikernes kortsynthet,
visste likväl äfven att värdera det goda,
som af de gamles erfarenhet var att hernta.
Man bör ock besinna, att om teorin i
fordna dagar oftast var en allt för sträng,
samt i vissa fall orättvis och kortsynt
tuktomästare, var det likväl, oaktadt
densammas många stora misstag, endast
genom denna tukt och under skyddet af
denne stränge mästares ständigt vakande
öga, som tonkonsten från en späd planta
förmått utveckla sig till ett skönt,
oförgängligt träd. Nu tror sig likväl
fantasin hafva växt denne sin gamle mentor
öfver hufvudet, och i medvetandet af allt
det herrliga hon frambragt, samt i
minnet af de heta strider hon för
möjligheten af dessa frukters framalstrande måst
med sin stränge ledare utkämpa, har hon
på sednare tider visat den mest
uppenbara likgiltighet för denne, fordom så
mägtige och inflytelserike ledare. Dagens
lösen är nu: snillet är sin egen lag, och
under detta fältrop har det oftast endast
inbillade snillet dragit i härnad mot hela
den bestående ordningen. Teorin åter,
kännande om ock icke alltid erkännande
sin svaghet, har ej kunnat förekomma
denna brytning. Dock skall hon, hoppas
vi, ännu en gång återeröfra spiran, och
»af sjelfva nederlaget hemta ämne till ett
nytt ok». Men detta ok skall icke mera
blifva tryckande, utan en ljuflig börda,
hvarunder fantasin först rätt medvetet
skall lära känna och njuta den sanna
friheten.
Egaren till Krollstoatern i Berlin,
kommissionsrådet Engel, visade nyligen
i ett gladt sällskap följande rimmade
epistel:
»Zwei Baokfischchen, jung und zart,
Wunsehen auf billige Art
I)it* sehöne oper zu hören.
Lieb’ Kngel, tim’ dich erbarmen
Und schick’ uns musikliebenden Armen
I)ock zwei Billetchen, ob auch klein —
Was kan dir daran gelegen sein?»
Direktören skyndade sig att uppfylla
de båda damernas önskan och sände dem
poste restante två biljetter. Numren på
platserna fäste han dock noga i minnet,
och då lian om aftonen närmade sig
de båda platserna för att få betrakta
ett par unga täcka rosenknoppar, livad
fick lian väl se? — Jo två karlar med
jättestora skägg.
Om musikalisk uppfostran
uttalar dr Fr. v. Hausegger i Allg. Deutsche
Musikz. följande riktiga tankar, hvilka ej nog
kunna bebjertas.
J^jcår musikundervisning utgår från den
m ‘ åsigten, att dess uppgift är att göra
tonens medel användbart för lärjungen,
men den öfverlemnar utbildningen af just
de förmögenheter, hvilka i tonen skola
ega sitt medel för konstnärlig verksamhet,
åt tillfälligheter eller åt andra utom dess
område liggande faktorer. Dermed
erhållas utöfvande konstnärer, tekniskt
utbildade och af förträfflig skola samt
komponister med »goda studier», som
ledigt röra sig med tonmaterielet; men bland
det stora antalet af dem, som i våra
dagar egna sig åt musiken, felas det
synbarligen individualiteter. Med rätta
kan man invända, att geniet ej kan
inläras och att individualiteten måste fritt
utveckla sig. Men säkert kan mera,
mycket mera göras för alt åt
individualiteten öppna väg till fri utveckling, än
livad hittills blifvit gjordt. Det saknas
merendels i undervisningen alla
förutsättningar för att individualiteten skall göra
sig förstådd genom det medel, hvars
begagnande inläres, att hos densamma skall
utveckla sig det allena fruktbärande
behofvet att begagna just detta inedel till
en af egen inre drift skapande
verksamhet. Visserligen har redan gjort sig
gällande ett dunkelt begrepp om att det ej
är nog med det s. k. faekstudiet, d. ä.
med tillegnandet af medlet, utan att för
konstnären och särskildt den skapande
konstnären äfven andra källor måste
öppnas för väckelse till konstutölhing. I
konservatorier och anstalter för musikbildning
läres också musikhistoria, teori, estetik
och till och med, när undervisningen står
högt, allmän historia och dylikt. Dermed
utvidgas visserligen på ett glädjande sätt
den studerandes synkrets, men för den
blifvande konstnären lända sådana studier
i och för sig ej till någon fruktbringande
impuls; ty den process, genom hvilken de
kunna leda till konstnärlig befruktning för
honom, blifver öfverlåten åt hans egen
goda genius.
Hvad gjorde väl greken till konstnär
och konstkännare? Hvad var det som
uppväckte hos honom sinnet för
kropps-skönhet, begreppet om det förädlade
uttrycket, känslan för den harmoniska
verksamheten? Icke det yttre tillegnandet af
färdigheter och kunskaper, utan
uppväckandet utaf behofvet af deras öfning,
utaf in si g t en i deras gagnande
återverkan, korteligen återförandet af det som
skulle läras till dess lefvande ursprungs
källa, till den omedelbara afsigten med
detsamma. Skönheten var för honom
icke blott ett begrepp utan äfven ett af
honom kändt behag; uttrycket i åtbörd,
ton och ord var för honom ej blott
någonting inlärdt utan också något i hans
inre genom kraften af samma impulser
uppfaltadt; filosofien var för honom ej
endast ett fackstudium utan en andlig
verksamhet hos en menniska, som kän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
