Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ner sig i beliof af att höja sig öfver det
alldagliga och läga.
Annorlunda, helt annorlunda är det
bestäldt bos oss. Rörelsen af fingrarne
på något instrument kan i och för sig
ej gälla såsom någon verksamhet, hvilken
har sitt ursprung uti en inre impuls.
Hos dem allena förmår den nybörjande
konsteleven säkert icke upptäcka hvarom
saken egentligen bandiar. Härom måste
han förfråga sig på annat håll, i fall
han skulle känna sig i behof att fråga
sig för. Men hur mången fins ej, som
icke känner ens detta behof utan
åtnö-jer sig med den ytliga tillfredsställelsen
öfver uppnådd skicklighet i utförandet!
I’ä samma sätt är det med
komponistens bildning. Han tillegnar sig det
riktiga användandet af harmonien, en vana i
behandling af kontrapunkten och kännedom
om formen. Han kan blifva en
komponist utan att blifva medveten om det
inre tvånget till de anordningar och
bildningar, som han med skicklighet
använder. Visserligen kan den förståndige
läraren eller den af sig sjelf vaknande
insigten i många fall komma till hjelp,
men detta är yttre faktorer, livilka ej
äro i och för sig egna för metoden.
Uttryck är den musikaliska
konstens ursprungliga väsen. Första vilkoret
för en musikalisk uppfostran, som icke blott
sträfvar efter yttre ändamål, är derför
vårdandet om ett ädelt uttrycksbehof i
förening med befordrande af sköna
uttrycksformer. Uttrycksbehofvet näres af
de intryck, som man emottager. Af
naturen hos dessa kan uppfostran röna
en mångfaldigt bestämmande inflytelse.
För mycken vigt lägges i vår uppfostran
pä den rent formella bildningen, för
litet sörjes derför, att
bildningsmateri-alet blifver icke endast ämne för minnet
eller öfning för förståndet utan också
impuls för själen. Allra minst fästes
af-seende vid denna fordran i det fall, då
uppfostran uteslutande skall afse
konsten. Den ofta i oerhörd grad sig
utsträckande vården om tekniken gifver
ej åt uttrycksbehofvet, som dock är den
egentliga källan till all konst, den minsta
näring, ja den förmår till och med att
döda detsamma. Derför lofvar
underbarnet oftast mer än det håller. Ty så
snart fordringar på dess konstnärliga
utveckling framträda, hvilka genom
uppnående af tekniska färdigheter ej kunna
tillfredsställas, sä stå dess förebilder ej
längre bi.
Uttrycks-behofvet, den väsentligaste
af dessa fordringar, eger sina näringskällor
icke i det rent sakliga studiet utan i det
andliga deltagandet i allt menskligt. Hvad
förmår den tekniska bildningen ensam?
Den skapar bullrande qvarnar, som sakna
mäld att förarbeta. Den bildar
virtuoser men ej konstnärer, och de förra
blifva ej bättre, om de spela Mendelssolm,
Schumann och Chopin i stället för
Drey-schock, Schulhoff, Kube o. a.
Annu mindre fästes afseende vid
befordrande af sköna uttrycks-former.
Åtbörderna tagas redan tidigt i anspråk för
yttre ändamål, detta i synnerhet vid
danandet till utöfvande konstnär, men
språkets ljuduttryck försummas deremot i
hög grad. Hvilken möda har icke
vanligtvis sångläraren för att åstadkomma
ett riktigt uttal hos sina lärjungar, för
att icke tala om sällsyntheten af en
riktig betoning i ordföljden! Genom sådan
försumlighet går småningom förlorad
förmågan till uttryck af rätt känsla i
språket, hvilket i sången skall slå ut i full
blomstring, och sångaren måste först på
omvägar sluta sig till livad han borde
ha fört med sig, eller han kommer alls
icke till känsla af skiljaktigheten mellan
lians konstutöfning och hans
uttrycksbehof; för honom varder hans konst ett
tonspel, ur hvilket han genom medel af
helt annan natur söker framlocka
verkningar.
Åtbördens frihet i rörelse, som är så
nödvändig för att den skall kunna blifva
ett uttryck af förädling, ersättes ej
genom sport, som blott tjenar till yttre
ändamål, för helsan eller till stärkande af
musklerna. Ej en gäng danskonsten har
förstnämnda mål i sigte. Den rytmiska
känslan, hvilken, om den skall verka
med sant lif, bör visa sig såsom en
återverkan af den fria åtbörden, blifver alltså
förlamad och måste från annat hall
uppenbara sig för konstnärsadepten. Icke
sällan kör han läst i det konventionella och
kan sedan icke vidare komma ur fläcken.
(Forts.)
Hvem har viil — frågar Le Figaro
med anledning af det nyligen skedda
af-täckandet af George Sands minnesvård
i Chåtre — en aning om att George
Sand skrifvit en opera? — Donna opera
kom emellertid aldrig att uppföras, och
detta hade sitt särskilda förhinder.
Författarinnan till »Indiana» hade en dag
gjort bekantskap med en tysk komponist
och genast ådagalagt en gränslös
beundran för denne. Hon skref uteslutande
för honom en operalibrett och bad
honom sätta musik till densamma.
Olyckligtvis var den stackars komponisten
alltför litet hemmastadd i det franska
språket, och vid första profvet befans, att
han satt hela manuskriptet i musik; ej
en gång den ringaste scenanvisning var
glömd. — Så begaf sig t. ex. att vid
slutet af första akten en kör af landtfolk,
som följer sin bortgående husbonde på
väg, uppstämde refrängen: »Il sort par
la porte du fond, il sort par la porte
du fond.» — George Sand tog tillbaka
sitt manuskript, och man har ej hört
något vidare om det.
— Min nådiga, jag försäkrar er att
jag på länge ej hört sä förträffligt
pianospel. Er fröken dotter spelar med
utsökt elegans.
— Ah, herr baron är allt för god . . .
det är icke min dotter, det är en
positivspelare ute på gården.
FÖLJETONG.
»Neaga.»
J^örsta akten är förlagd till
salt-oNaje) grufvorna i Ocna. (Hit förpassas
rumäniske mördare att aftjena sitt straff
för lifstid eller kortare tid. Dödsstraff
finnes icke i Rumänien.) Scenen
framställer ett stort fängelsehvalf. De
grå-klädda fångarne släpa sig fram med tunga
kedjor om fötterna.
En af fångarne, en ung Sandu, synes
beredd att från ett af gallerierna som
bara ned till grufsehakten kasta sig ned
i djupet, men hejdas.
Släpp honom — utropar den gamle
fången Wlad, det är bättre att dö än
lefva här.
Sandu berättar nu att han dömts hit
på 15 år. Hans brott var att han
hämnats den förorättade oskulden. Han skulle
fira sitt bröllop med Neaga. Midt under
dansen träder en gosse fram och tillropar
Neaga: »Pyh, hvem vill dansa med dig,
en dotter af en lifstidsfånge!»
Brudgummen stöter ned honom.
AVlad: »Neagas fader är lifstidsfånge,
det är sant. En hjortlös man, bos
hvilken hans syster tjenade, ville cn dag
afstraffe henne med piskan. Men Wlad
sköt ned skurken. Se der hans brott.
Han dväljes nu här . . .»
Plötsligt förkunnas, i följd af
påskhelgen, att några fångar blifvit benådade,
bland dem Wlad.
»Farväl Sandu — ropar den gamle.
Jag går nu till Neaga. Hon är min
dotter . . .»
Sandu vill skynda efter. En rad af
bajonetter riktas mot hans bröst och
soldaterne bortföra de frigifna fångarne.
Andra akten. (Första tablån.) Byn
Rucar. Landtliga hyddor hvilande på
trästolpar. Det är afton oeh himlen
purpras af denna mörka rodnad som
antyder qvällen efter en glödhet dag i
orienten.
En mängd flickor med romerska
am-forcr samlas kring brunnen, i hvilken de
nyfiket titta. Det går nämligen en sägen
att man då kan få se sin fästmans ansigte
nere i vattnet. Bland andra kommer en
gammal nucka och frestar lyckan. Hon
ser — sitt eget ansigte i brunnen.
Stormande skrattsalvor.
En hop Paparude (zigenarflickor)
komma framdansande. En af dem spår Neaga,
som dyster och likgiltig räckt fram sin
hand. »Den dig älskar är helt nära. Han
pä dig ser. Honom följ på fjerran stig!»
Under dansen har AVlad framträdt på
en klippspets i fonden och står stödd
mot sin staf och forskande ser ned bland
den dansande skaran. Flickorna håna
emellertid Neaga för hennes snöpligt
af-brutna bröllop och rifva blommorna ur
håret på henne.
»Fins ingen som på min oskuld tror?»
»Jag», utropar AVlad och kommer ned
till hennes bistånd.
De förklara sig för hvarandra och
följas åt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
