Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romeo och Julia.
Da donna (ionnods nj>era efter någon tids
livila åter upptagits på Stora teatern, torde några
meddelanden om densamma liiir blifva vidkomna.
^^11 Shaksperes tragedi med tletla
namn, denna kärlekens apoteos,
skulle blifva etl begärligt stoff för
opera-kompositörer, var naturligt. Också liafva
ej mindre än tolf sådana på olika tider
bemägtigat sig detta stoff, nämligen Benda
1772, Schwanberg 1782. Mareschalclti
1789, Kttmling 1790, Dalayrac 1792,
Steibelt 1793, Zingarelli 1796, Guglielmi
1816. Vaceai 1826, Bellini 1830,
Mar-clietti 1865 ocb Gounod 1867.
Den 27 April sistnämda år gick
Gou-nods »Romeo et Juliette» öfver tiljan i
Théåtre lyrique i Paris, ocb redan året
derpå hade operan hunnit inträda genom
Stora teaterns portar i Stockholm. Som
man ser, gjorde en ny opera den resan
fortare då än nu.
Shaksperes text är af libreltförfattarne,
Barbier och Carré, onekligen behandlad
med både skicklighet och pietet. Bland
de gjorda förändringarna äro somliga mer,
andra mindre lyckade. De (lesta
personerna äro bibehållna, Balthasar är
förvandlad till pagen (Stefano). Prologen
är inlagd i sjelfva uvertyren, i form af
en tablå med allägsen kör — en
anordning af förtrollande effekt. Hela andra
och femte akterna äro nästan ingenting
annat än två stora duetter, hvilket
visserligen icke kan undgå att åstadkomma
någon enformighet. Tredje aktens första
tablå upptages uteslutande af en
vigselceremoni, utförd i detalj efter alla ritualens
regler, en idé, som dels är eri smula
prosaisk, dels fullkomligt odramatisk; bättre
takt hade Shakspere: han förlägger
vigseln utom handlingen. Stridsscenen är
anbragt i tredje aktens andra tablå,
hvari-genom en lämplig, massiv körverkan
vin-nes för denna akts final. Fjerde aktens
andra tablå är helt och hållet författad
af librettisterna: den framställer
bröllopsfesten för Julia och Paris, en
framställning, som icke finnes hos Shakspere.
Denna scen har uppenbarligen tillkommit
för att gifva litet svängrum åt fest- d. v. s.
dans- och marschmusiken, hvilken icke
gerna får saknas i en stor fransk opera
och som Glucks reformation ingalunda tog
bort. Såsom kontrastverkan må detta epi
thalamium vara berättigadl, ehuruväl den
omständigheten, att Julia ända till slutet
af det samma är frisk och kry, icke
riktigt bra går i spann med paterns yttrande
om sömndrycken, att den skulle verka
»ögonblickligt». 1 sista akten är en
anmärkningsvärd ändring vidtagen, i det
Julia vaknar upp innan ännu Romeo är
död — naturligtvis pä det de skulle få
tillfälle att i en slutduett taga afsked af
hvarandra. Härmed slutar operan och
något ytterligare uppträdande af hertigen,
Gapulet, patern m. fl. förekommer icke.
Derigenom, liksom genom åtskilliga andra
uteslutningar, har belysningen blifvit så
helt och hållet koncentrerad på de båda
titelrolerna, att alla andra träda i skuggan.
Detta torde vara operans hufvudfel.
Hon blir derigenom icke mycket mera än
en lang dialog mellan de älskande, och trots
Gounods obestridliga styrka i erotiken, har
han likväl icke alltid förmått göra denna
dialog så musikaliskt intressant, att den
undgår enformigheten. Härtill kommer,
attTflere vändningar så bestämdt erinra
om Faust, att man ovilkorligen uppfordras
till jämförelser, hvilka oftast utfalla till
fördel för sistnämda, i allo friskare och
ursprungligare opera.
Jämte sina brister innehåller Romeo
och Julia så mycken stänmingsrik och
smältande melodi, så många frappanta
ideer man kan begära. Vi ha redan nämt
den i uvertyren inlagda prologen. Första
aktens exposé (balen hos Gapulet) är
lyckad, särskildt för teckningen af Gapulets
person, hvilken äfven hela operan igenom
är konseqvent och väl hållen; en glad själ
med en gammaldags godmodighet i sitt
väsen, utan spår af den hjertlösa råheten
hos Shaksperes despot.* Strax efter honom
är det Julia, som fjättrar
uppmärksamheten ; äfven hon är en helt annan karakter
än Julia hos Shakspere och ej jämbördig
med denna; dock finnas i hennes parti
många innerliga och beaktansvärda drag.
Till dem hör visserligen icke den briljanta
koloraturvalsen, som var en artighet åt
m:me Miolan. Vackrare intryck gör den
följande madrigal-duon med Romeo; äfven
här får man naturligtvis alldeles se bort
ifrån Shaksperes ord, hvilkas sinrika
vändningar musiken omöjligt kan ifylla, ehuru
libreltförfattarne envisats att här liksom i
det följande tämligen bibehålla skaldens
språk. Uttrycksfull är den orkesterfigur,
som sedan ledsagar Julias betraktelser, då
hon får veta, att han, som sä hastigt
väckt hennes kärlek, är Romeo, en
Mon-tague; samma figur återkommer, såsom
ett slags »ledmotiv», i bröllopsscenen i
fjerde akten, då Paris vill sätta ringen på
hennes finger, men Julia till svar rycker
brudkronan af sitt hår. Balladen om
drottning Mab utmärker sig för en
särdeles spirituel instrumentation, men
intager, såsom blott en episod, ett allt för
stort rum, och fordrar en öfverlägsen
deklamation.
Andra akten inledes och afslutas med
en tjusande cantilena i orkestern.
Dialogen mellan de båda älskande erbjuder
åtskilliga fina drag, hvaremot Romeos
föregående serenadartade anrop, enligt W. B:s
träffande uttryck, »mera liknar en
andebesvärjelse än en kärlekssång». Tredje aktens
första hälft fylles af den fatala
vigselceremonien, för hvilken vi ej kunna hysa något
fiffigare intresse, om vi än ieke neka värt
erkännande åt vissa delar af qvartetten
mellan Julia, Gertrud, Romeo och
brodern Loronzo. Andra tablån verkar
riktigt uppfriskande genom den lifliga
rörlighet, som här bildar ett välgörande afbrott
mot de länga, lyriska kärleksscenerna.
Inledd genom Stefanos vackra kupletter,
försiggår här den dubbla tvekampen, led-
* Att han är för litet frivol Ur deremot
uteslutande den svenska öfversättningens fel (se Sv.
Mnsikt. 1881 nr 5).
sagad af en kraftig dubbelkör, reminiscens
ur Hugenotterne. 1 fjerde akten märkes:
duon (den tredje i ordningen) mellan
Romeo och Julia, med det poetiska
lärk-qvittret; den högst originella, men nog
långt utdragna beskrifningen på
sömndryp-ken; samt den ståtliga bröllopsmusiken.
Femte akten lefver på idel reminiscenser
från det föregående. — Ett inflytande af
Wagner är omisskänligt, så väl i böjelsen
för sammanhängande scener med
deklamatorisk säng, som äfven i harmonier och
slutfall, hvaremot melodi och rytm mera
ansluta sig till Meyerbeer. A. L.
FÖLJETONG.
Tvänne orgelvirtuoser.
J Gefle afled 1844 organisten dcrstädes,
musikdirektören och ledamoten af
musikaliska akademien, Carl Joh.
Mo-berger. Om denne mans musikaliska
för-tjenster vet nutiden — intet. Och
ändock var han sin tids förnämsta
orgelspelare i Sverige. Det berättas att han
kunde föredraga alla Bachs fugor
utantill; och detta med en sådan ledighet att,
såsom det hette, »tonerna trillade såsom
ärter ur fingrar och fotter på honom».
I hans ungdom — M. var vid sin död
betydligt öfver åttio år — besökte Abbe
Yogier under en konsertresa Gefle, der
hans orgelspel visserligen väckte
förvåning, men just ej något bifall. Efter
konsertens slut bad V. stadens unga
organist, som lian hört sägas vara skicklig
orgclspelare,att »spela en stump» påorgeln.
Moberger spelade genast ur minnet en af
Bachs längre fugor, mod den framgång,
att Y. lär liafva sagt: »Då bäcken (der
Bach) sorlar så, kan äfven jag höra
honom.» Yogier lär ej liafva varit
beundrare af Bach.
Att Bach var Mobergers ideal, visade
han i alla sina genialiska impromptus på
orgeln. Han lär ej kunnat göra ett kort
koralpreludium utan att deri infläta den
lärdaste koulrapunktik. Häraf kan man
ock finna att mannen var en ensidig
Bachian, som bedömde de flesta andra
mästares verk såsom »skräp». Till
Hæftners koralbok stod han ock i ett fiendtligt
förhållande; begagnade den heller aldrig,
utan utskref sjelf, till eget begagnande,
en diger koralbok. För 35 år sedan
hade förf. nöjet att fl se detta arbete,
men minnes nu ej mera deraf, än att
ett stort antal melodier befunnos ett eller
annat tonsteg högre än desamma stå i
Hæffners koralbok. Pugtiga röster den
tiden, min sann! Det påstods också, att
Gefle fiskare den tiden sjungit så, att
remnor i kyrkans murar uppstått och att
sjelfva orgeln tagit stor skada.
Remnorna i murarne äro botade; men orgeln
lär vara ohjelplig.
Bland de flera svagheter, som vidlådde
»gubben» Moberger, var äfven den
mycket vanliga, att han ej erkände någon
jemngod med sig i orgelspel: »Bara fuskare
allihop». Dock en fanns, som han nå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
