Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gorlunda gillade, och detta var kantorn,
sedermera organisten i Upsala Domkyrka,
A. Hæffner — son till den celebre
ka-pellmästar Hæffner. Och sannerligen
for-t i enade denne ett högt erkännande såsom
Bachiansk orgelspelare. Han spelade
visserligen ej de svåra sakerna utantill, men
med en färdighet, som väckte den redan
då skicklige orgclspelaren Holdeners stora
förvåning.
Hæffner vikarierade för Nordblom,
som var ord. organist, och II. tyckte om
att få hjelp vid aftonsångerna. Förf.,
alltid road af orgelspel, och som vistades
i Upsala någon tid under fyrtiotalet,
erbjöd sin hjelp mot vilkor att »farbror»
H. åtminstone hvar annan söndag skulle
infinna sig på orgelläktaren och spela
»utgången». Omöjligt att glömma huru
IL, efter en inbergad god middag,
ned-sköljd af ett och annat glas, kom upp
på orgelläktaren, hvars bredd han ofta,
med sina små fotter under korta ben,
mätte; tog fram någon af Bachs luntor,
och efter slutversen klef forsigtigt upp
på orgelstolen, slog upp någon af
»svårigheterna», registrerade raskt, for med
fotterna ett par hvarf öfver pedalklaveret,
— och började spela; — men huru
besk rifva detta spel? — Bäst låta bli att
försöka. Utom den betydliga
fingerfärdighet han besatt, flögo fotterna som
lärkvingar öfver pedalklaveret. — Det är att
märka att pedalpartiet den tiden utfördes
nästan uteslutande med täspetsarnc––––
Och för hvilka åhörare exponerade
virtuosen sitt mästerskap? Jo, endast för
insändaren utom Seldener, som äfven
esomoftast infann sig på orgelläktaren.
En gång bad S. få »försöka» orgeln,
hvilket med nöje bifölls. Han slog upp
Gissmollsfugan (af Bach) och utförde den
så, att tårarne trillade »som ärter» utför
Hæffncrs kinder. — Under en coda efter
fugan, yttrade Hæffner till förf.: »Nog
har du goda anlag; men inte blir du
någon gedigen orgelspelare; men det
blir Seldener.» Och med denna
sannfärdiga profetia afslutas detta upplifvande
af minnet af tvenne heroer på
»musik-instrumenternas konung», den
»majestätiska» och — föraktade orgeln.
»Bondspelman».
Om temporubbningar.
»Jxfaktm&ttets grundlag» — säger Marx
(Anleitung zum Vortrag
Beethoven-scher Klavierwerke, s. 65 fl’.) — »är
allbekant: alla taktdelar i en tonsats liafva,
så länge icke tidmåttet uttryckligen
växlar, lika längd. Detta är grundregeln;
att bibringa lärjungen taktfasthet är en
af lärarens första pligter; på den beror
utförandets ordning, dess försummande
hotar med förvirring i spelet och slutligen
i spelarens eget musiksinne. — Så sant
detta nu är, finnes dock, som bekant,
talrika afvikelser från denna lagenliga
taktfasthet. Hos alla komponister finner man
dem än föreskrifna (genom accelerando,
ritardando in. m.), än i alla fall grun-
dade i satsens innehåll. — Taktfasthet,
jämnmått i rörelsen må i enskilda
moment vara uttryck för den inre
jämnvig-ten, sinnesron. Men denna
sinnesjämn-het kan icke gälla som normalt tillstånd
i den musikaliskt upprörda själen. För
denna upprördhet kan ingen likformighet
bestå, rörelsen måste följa driftens art
och styrka; stämningens vaggande upp
och ned, dess skyndande och dröjande
måste motsvaras af yttringen — om denna
skall vara sann; detta är musikens väsen,
i grund och allt igenom. Taktfrihet,
så måste man säga, är för de höjda
lifs-momenten natursanning och naturlag.
Den är äfven det ursprungliga, man har
årtusenden igenom musicerat, innan
takt-väsendets byggnad blef uppförd. Då först
följde takt fastheten såsom högsta, men
icke allberättigad fordran af förståndet
för att styra den i sig hällningslösa
sinnesrörelsen och förläna det vacklande
och obestämda tonspråket ett säkert stöd.»
Så långt Marx. Om af hans yttrande
otvetydigt framgår, att taktmåttet icke är
ett absolut, utan ett relativt begrepp, så
blir det dock alltid en omtvistad fråga,
när och i hvilken utsträckning taktfrihet
bör inträda. Skilda tider liafva
härutin-nan haft olika åsigter. För hundra år
sedan höll man utan tvifvel strängare takt
än nu; Bach och Mo/.art fordrade
sannolikt en mera genomförd taktfasthet än
Chopin och Schumann. Så långt må man
vara öfver ens, utan att i detalj utmärka
alla de ställen i tonsättarnes verk, der
taktrubbning eger rum, ty de vedertagna
beteckningarna äro långt ifrån tillräckliga
för alla lina skiftningar, och dessutom
utsattes de i äldre musik ofta icke alls,
liksom ju också t. ex. en Shakspere är
långt mera sparsam med
instruktionsparenteser för det sceniska utförandet än en
modern fransk dramaturg. Med afseende
pä Beethoven är man likväl nog lycklig
att ega detaljerade anteckningar, gjorda
af en mästarens nära förtrogne under
senare delen af den förres lif, Anton
Schindler. Dennes iakttagelser, dels på
Beetho-vens eget spelsätt dels på hans yttrade
önskningar om utförandet af hans
kompositioner, omfatta några sonat- och
symfonisatser och äro fullt tillräckliga för att
derur utdraga en allmän teori om
föredraget af Beethoven. Vi måste dock
fatta oss kort och utesluta notexemplen,
men anhålla, att musikvännen slår upp
sitt nothäfte och inskrifver
beteckningarna.
1. Nionde pianosonaten, op. 14. nr
1. Första sats: Allegro till 7 takten,
då redan ett ritardando inträder; å
tempo i 9 takten; åter ritard. i 10 t.,
å tempo i 11 t., derefter oförändradt
tempo ända till 22 t. Men det här
uppträdande sängtemat tages, ända till 38 t.,
i tempo andante! Sedan återtages
tempo primo, som fortgår till reprisens
slut. Det i andra reprisen uppträdande
oktavtemat (65 t.) spelas bredt och
återhållet. När sedan första delen
återkommer, så upprepas naturligtvis samma
rubbningar som förut. — Andra satsen e-inoll
’/«, togs af Beethoven icke allegretto, utan
allegro furioso; öfver ackordet i 43 t.
bör stå fermat; trion (maggiore) tages piii
moderato.
2. Tionde pianosonaten op. 14. nr 2,
första sats: Allegro. Takt 6
(oberäk-nadt upptakten) göres ritardando; takt
24 tempo primo; t. 47 andantino
ända till 56, då accelerando, och t. 58
tempo primo till reprisens slut. 1 takt
16 af andra reprisen ritardando till t. 18,
då följande fortesats spelas mycket
stormande ända till fermaten t. 35; det
följande stället spelas dröjande och
nyckfullt, men 32-dels passagerna frän t. 44
briljant, tills de utmynna (t. 52) i
andante, som i t. 56 utbytes mot acceler.
och t. 57 mot tempo primo. Första
delens omtagning lika med förut.
3. Andra symfonien. Andra sats,
Larghetto. Takt 56 poco
accelerando, t. 59 poco len to, t. 60 å
tempo, t. 63 acceler., t. 66 lento, t.
68 å tempo, t. 72 acceler., t. 75
poco allegretto ända till t. 100, då
tempo primo återkommer, t. 128 poco
piu mosso ända till t. 158, då efter
tre takters ritard. tempo primo åter
inträder. Senare afdelningen motsvarande
ändringar.
4. Tredje symfonien (eroica). Första
sats. allegro con brio. T. 83 o. följ.
något långsammare, t. 101 poco
acceler., t. 109 tempo primo. Likaså vid
motsvarande ställen i andra reprisen. —
Andra satsens maggiore tages poco piu
mosso.
5. Femte symfoniens första fem
takter tagas andante con moto
(fjerdedelen = M. M. 126) och först med
sjette takten inträder hufvudtempot,
allegro con brio (halfnoten = M. M. 108),
som åter t. 22—24 afbrytes af andantet.
Samma fras — om hvilken Beethoven
lär ha yttrat: »So pocht das Schicksal an
die Pforte» — spelas äfven, så ofta den
i det följande återkommer, andante con
moto.
6. Sjunde symfoniens andra sats
(»Tonernas vågor») bör tagas andante
quasi allegretto, men dess två gånger
uppträdande durmotiv (med a durs
före-teckning) något fortare.
Dessa äro Schindlers antydningar. De
torde göra till fyllest för att bevisa, att
så ofta hos Beethoven en skiftning i
själsrörelsen mynnar ut i ett väsentligen
nytt motiv eller äfven blott en förändring
af frasen, så inträder med det samma en
längre eller kortare rubbning af tempot,
och denna rubbning kan vara så
betydlig, att ett ursprungligt allegro till och
med för längre periodafdelningar kan
af-lösas af andante! Hvad säger nu
slentrianen om ett så oväntadt resultat?
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
