Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK MUSIKTIDNING. 37
(Rumäniens drottning) och satt i musik af Ivar Hallström, presenterades oss å Stora Teatern den 24 dennes.
Salongen var fullsatt och II. M. konungen samt kronprinsparet bevistade föreställningen. Publikens stämning var ytterst animerad och yttrade sig i framropningar af de
spelande efter akternas slut samt hyllningar fit kompositören, som upprepade gänger måste visa sig å scenen efter slutet af operan. Detta Prof. Hallströms mest betydande operaverk vittnar om en stegrad förmåga hos komponisten att skapa en karakteristisk musik. Det tragiska ämnet, som träder starkt i förgrunden, medgifver ej någon rikare musikalisk färgskiftning, helst som handlingen i det hela är ganska enkel och den nationella färgtonen, hvilken
säkert är med trohet återgifven, äfven i
lif-ligarc scener, såsom t. ex. baletten, är af elegisk natur. Här och der
framträder dock särdeles i do erotiska partierna en ljusare stämning. Efter en kort introduktion, som
börjar med ett dystert motiv ur
straffångar-nos kör, går ridån upp till första akten, som spelas i en af saltgrufvorna vid Ocna. I halfdager, eller rätteligen vid skenet af små lampor här och der, arbeta hvitklädda fångar som med rasslande kedjor om
fotterna hamra på saltblocken. En bland dessa fångar är Vlad. Operan börjar nu med en kör: »Eviga träldom, Eviga natt», som skildrar straffångarnes sorgliga öde. I öfre delen af grufvan framträder
derefter Sandu, ledsagad af vakt, från
hvilken han vill slita sig för att störta ned i djupet och finna döden. Han hindras dock derifrån och föres ned till de andra fångarne, hvilka han anropar att göra slut på hans lif, hvilket de likväl ej väga. Vlad frågar ynglingen hvarför han
blif-vit ditförd, och han berättar då huru han under festen vid sitt bröllop med Neaga dödat en ung man, som vägrat dansa med hans brud, emedan hon var en
lifstids-fånges barn, af mördarestam. Vlad säger då, att han kände Neagas fader, hvars brott var att han skjutit sin systers
husbonde till hämd för att hon blifvit
ihjäl-piskad af denne. På Vlads fråga om Neaga är skön svarar Sandu med en
särdeles vacker, kärleksglödande sång, hvari han skildrar sin bruds skönhet. En
officer framträder härefter och förkunnar att några fångar vid påsktiden benådats, bland dessa Vlad. Denne ger sig nu till känna för Sandu såsom Neagas far och Sandu ber honom sedan han blifvit fri uppsöka Neaga och blifva hennes värn; Vlad går att lemna grufvan och Sandu störtar efter honom men hindras af
soldaternas bajonetter. Ridån faller. Denna akt är i musikaliskt hänseende mycket stämningsfull, ehuru af dyster karaktär, och den präktiga kören: »Eviga träldom, eviga natt», som äfven afslutar akten,
utfördes jemnt och uttrycksfullt. Andra akten visar oss byn Rucar med bergomgifvet landskap i fonden. Unga flickor syssla vid en brunn i förgrunden, sjungande en liflig och täck körsång om det trolleri i brunnen, hvarigenom den som tittar ned i den får se sin
tillkommandes ansigte. De försöka sin lycka med olika framgång och skynda sedan derifrån. Vlad inkommer och sjunger en klagande sång om hur allt förändrats under de 20 år han varit borta och han undrar om han någonsin skall få återse sin hustru, sin son och sin Neaga. Han drar sig undan, då flickorna åter inträda åtföljda af zigenerskor, hvilka derefter biirja en dans, hvartill musiken är ganska karaktäristisk. Vlad betraktar dansen på afstånd. Neaga inkommer med en amfora på axeln att hemta vatten vid brunnen. Zigehargumman Parasehiva kommer fram och spår flickorna, hon nalkas äfven Neaga och spår henne i handen: »Din älskling är fjerran i mörker, — inen den dig älskar är helt nära.» Flickorna
framträda till Neaga och håna mördarens brud, viljande slita blommorna ur hennes hår. Neaga utropar förtviflad: »Finnes då
ingen, som tror på min oskuld?» — »Jag», svarar Vlad som framträder till hennes försvar och ger sig till känna som
hennes fader. Då flickorna finna att Vlad är en fånge från Ocna skynda de ut i
förskräckelse. Akten slutar med en vacker vexelsång och duett mellan Vlad och Neaga. Under tredje akten äro vi i byn
Go-leschti. Scenen är en gräsplan med en kyrka på ena och ett värdshus på andra sidan. Unga män sitta och dricka
under värdshusets skuggtak, skämtande med flickorna, som fylla deras bägare. De sjunga en dryckessång och tala om Radus bröllop. Efter en kör af männen:
»Brud-svenner, till häst nu», skynda alla ut. Vlad inträder, bärande en säckpipa, och ledes af Neaga. Han sätter sig på en trädstam, och Neaga knäböjer bredvid honom. De tala otn Sandu, och hon får till sin förtviflan veta, att han är i Ocnas grufvor. — Gossar och flickor inkomma och begära en sång af Neaga. Hon
uppstämmer en sorgsen visa men de begära en munter i stället. Vlad spelar för dem och Neaga sjunger en gladare visa »Uppå min fåle red jag till kärestan åstad», men äfven denna sång röjer hennes sorg och förtviflan. Efter ännu en sång spelar Vlad till dans. Neaga sätter sig vid hans sida. Dansen afbrytes af det inträdande brudparet Radu och Ileana, som under tonerna af en marsch åka in på scenen följda af bröllopsskaran. Neaga
igenkänner i brudgummen sin broder Radu och skyndar glad fram till honom,
viljande leda honom bort till fadern. Ileana frågar Radu om han är tiggarens son och broder till en gatusångerska och
uppmanar honom, om så är, att ej kännas vid dem. Han förnekar dem båda och Vlad uttalar nu sin förbannelse öfver sonen, som slutligen lemnas ensam qvar, förkrossad och knäfallande. Finalen i denna akt är af stor
musikalisk-dramatisk effekt. Fjerde akten. En bergstrakt med ett kloster till höger, hvarifrån en sluttande gång leder ned till scenen. Början af denna akt påminner om scenen i Tann- häuser, då herdegossen sitter på klippan blåsande skalmeja och pilgrimerna
ned-tåga från Wartburg. Här sitter en herde i förgrunden, blåsande flöjt, en annan står på en klippa i fonden och blåser alphorn. Instrumenten spelas dels solo och dels i duett och dess emellan sjunger herden i förgrunden en liten sång: »min flicka är i dal» etc. Neaga och Vlad nedkomma från bergstigen, den senare vacklande af trötthet. Han lägger sig ned och tyckes somna. Neaga kysser hans panna och studsar tillbaka
utropande: »kall som en is! Han är död.» En procession af munkar, bland dem Radu, komma ur klostret med ljus i händerna och gå, sjungande en andlig sång, ned åt scenen. Landtfolk följer dem ur kyrkan. Neaga knäböjer för Radu utan att se på honom, bedjande om bistånd; Radu
igenkänner henne: »Neaga! du här» — »Jag är Radu, din broder, den ångrande
syndaren.» Neaga vill ej erkänna honom. Han kastar sig ned för Vlad, som
vaknar till lif och förnyar förbannelsen. På Neagas förbön erhåller Radu slutligen den döende faderns välsignelse. Munkarne bära sedan bort den döde och Neaga följer med dom in i klostret. Scenen är några ögonblick tom, derefter kommer Sandu ned för bergstigen, flyende,
upptröttad. I en monolog omtalar han att han förledt fångarne till uppror och
lyckats undkomma. Neaga nedkommer från klostret. »En väg har jag blott nu . . . till Sandu, till Ocna.» — De igenkänna hvarandra och tolka återseendets glädje i en duett af mycken skönhet.
Soldaterna som förfölja Sandu närma sig, de synas på bergstigen och upptäcka i
månljuset Sandu. En gevärssalva lossas och Neaga, som kastar sig framför Sandu, träffas jemte honom af kulorna och båda nedfalla döende, sjungande om sällhet och frid i döden. Radu, som hört skotten, kommer ur klostret, hindrar soldaterna att rusa ned och går sjelf långsamt ned för stigen till de döda, vid hvilka han faller på knä. Så slutar operan. Samtliga de spelande syntes
intresserade för sina uppgifter och bemödade sig om att efter förmåga bidraga till
framgången af detta betydande konstverk af en värderad svensk tonsättare. I Neagas parti återgaf fröken Grabow en vacker bild af Sandus olyckliga brud, den gamle Vlads hängifna dotter, och inlade varm känsla i sin sång. Hon tycktes dock ej rätt disponerad första aftonen. Fröken Ek,som alternerar med henne, spolade och sjöng
ro-len mycket förtjenstfullt. Herr Odman, för hvilken Sandus parti väl särskildt är skrifvet, hade ej många men dess mer vackra sångnummer i de båda akter, hvari han spelar, och utförde sin rol med lif och kraft. Vlad gafs af Herr Strömberg ganska dramatiskt och rösten var
ovanligt mjuk och behaglig i detta hans
sångparti, som dock stundom var något lågt for hans röst. Herr Forstén, lladu,
inlade mycken förtjenst i sitt spel, särdeles under förbannelsescenen i tredje akten; den kraftiga passionerade sången här för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
