Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ofta lian kunde vid Julie Mallhesons sida,
och hennes föräldrar likasom hennes bror
tycktes ej ogerna se en förlofning emellan
dem. Det var otvifvelaktigt att Händel
älskade den vackra Julie. Men på hösten
1703 började Julie Mattheson plötsligen
att bli sjuk. Hennes närmaste blefvo
bestörta, den unge Händel var otröstlig.
Förtviflad sprang han från läkare till
läkare. Men de lärde herrarne skakade på
hufvudet och talade om morbus
pulmo-num och phthisis, men hjelpa kunde
ingen. Julie låg nu nästan beständigt till
följd af sin svaghet, och när de andra
gräto, frågade hon dem olta: »Hvarför
skall ni gråta? Jag mår ju så bra, så bra;
till våren blir jag säkert mycket bättre.»
Händel gick då bort i ett hörn af
rummet och grät ut, livarefter han satte sig
vid klavicymbalen och spelade för den
sjuka sina vackraste, känslorikaste
stycken ; var icke hon hans kyska
sånggudinna, som inspirerade honom till hans
själfullaste melodier. Med ifver
komponerade han den tiden, full af begär efter
utmärkelse och af verklig kärlek till
musikens konst, på sin första opera Nero,
af hvilken han lofvade sig mycket godt.
Den skulle gifvas när Julie var så
åter-stäld, att hon kunde bevista den första
föreställningen.
1 orkerstern satt äfven en slägting
till Mattheson, klarinettvirtuosen
Schaun-berg, en mycket talangfull och kunnig
man. Äfven han umgicks i kassörens
hus och gaf de båda unga, sträfsamma
komponisterna månget godt råd. Den unge
Mattheson höll just på med
komponerandet af en ny opera, Antonius och
Kleo-patra, i hvilken han sjelf, en förträfflig
sångare, skulle utföra Antonius’ rol.
Händel åter höll allt jemt på med sin Nero.
En afton satt han och hvilade ut i en
länstol bredvid Julies bädd och höll
hennes lilla snöhvita, nästan genomskinliga
hand sluten i sin kraftfulla, manliga hand,
då Julie plötsligen började tala om Nero
och med mycket intresse frågade efter
operans plan och handling. »Min älskade»,
svarade Händel, »det är så i poeteriet som
i musiken, att man omgestaltar
verkligheten till en fantasimålning! Dig, min
inspirerande sånggudinna, har jag infört
i operan, nämligen i den unga kristinnan
Veras personlighet, hviken den lågande
Hyacinthus, jag sjelf, Neros tjenare och
länge i hemlighet kristen, älskar. Jag
ser dig i cirkus bland lejonen. Halft
bedöfvad hör jag den lilla kristna skarans
högtidliga grafsång der nere och ser de
blodtörstiga lejonen kasta sig öfver eder.
Hastigt träder jag fram till den
kejserliga läktarens bröstvärn och utropar:
’Tyrann, blodbesudlade odjur Nero, jag är
också kristen! Älskar du att se blod flyta,
cesar, ovärdige slaf klädd i purpur och
lager, så tag också mitt lif!’ Jag
rycker ut svärdet och springer ned för att
skydda dig. Då — men hur är det,
Julie?»
Hon hade svimmat och man hade stor
möda att återkalla henne till lifvet. Den
tillkallade läkaren betonade att den sjuka
j alls icke fick utsättas för några starka
] sinnesrörelser, emedan derigenom den
I svaga lifslågan med ens kunde utsläckas.
| Alla voro bestörta och Händel, den
reslige gestalten, gick från den dagen med
sänkt hufvud.
Emellertid hade direktör Keiser utsatt
dag för uppförandet af operan Antonius
och Kleopatra, och detta verk gick med
bifall öfver scenen. Antonius-Mattheson
brukade under repetitionerna sjelf
öfver-taga ledningen vid flygeln, så snart han
gjort undan sitt parti på scenen, och
trädde då som Mattheson ned i orkestern;
vid sjelfva representationen förvägrade
honom Händel i hans eget intresse denna
plats. Glödande af vrede afiägsnade sig
Mattheson. Men då Schaunberg och
Händel sedan allt var slut begåfvo sig på
hemvägen, trädde han emot dem och
hopade skymf på skymf öfver Händeis
hufvud. Länge fördrog denne hans
kränkande tillmälen under den anmärkning,
att han ursäktade honom i egenskap af
blifvande svåger; men då denne fortfor
med att på det gröfsta förolämpa honom,
drog han värjan ur skidan. Mattheson
j junior hade sin redan färdig, och så blef
i sjelfva det öppna torget fältet för en strid,
som lockade många åskådare. Bland
dessa befann sig äfven Zöpping, som i
förskräckelsen var färdig att slita af sig
den lilla återstoden af sina glesa lockar.
Schaunberg hade skyndat i väg att
anropa Mattheson den äldre om hans
intervention. Endast med stor svårighet
skilde man de fäktande åt, och Mattheson
junior skulle ha stuckit ihjäl Händel, om
icke en rockknapp tagit emot den
mördande stöten. Men Julie, som till all
olycka fått kunskap om affären, föll i
vanmakt gång efter annan.
Den gamle hederlige klarinettisten
var det som stälde allt till rätta mellan
den ångerfulle Mattheson och den till
förlikning genast färdige Händel, men Julie
blef offret för tvisten. Då de första
snö-dropparne om våren 1704 sköto fram
sina knoppar ur den kalla jorden, låg
Händeis sånggudinna, hvit som snö och
smyckad med den jungfruliga
myrtenkransen, på båren, belyst af flammande
ljus och oingifven af höga bladväxter,
hvilka ditförts af deltagande vänner i
den stadsdel, der hon hade sitt hem.
Händel reste sig ej så snart efter
detta förkrossande slag, trots sin kraftiga
natur; nedböjd af sorg syntes han skrida
efter kistan i liktåget, och sällan hörde
man honom skratta sedan dess.
1 Matthesonska huset umgicks han
såsom förr och satte sig då vanligen
fördjupad i tankar uti den länstol, som
Julie så ofta begagnat. Här komponerade
han också slutet af sin Nero, i hvars
Vera Julies afbild alltid skall lefva.
Operan blef uppförd med stort bifall;
Händel begaf sig emellertid sedan med sin
sjuke vän till Italien; derifrån vände han
sig vidare till London, der han i lady
Blanche säg återupplifvad Julies, hans
bortgångna sånggudinnas, bild. Att se
och älska henne var detsamma, dock
gälde hans varma kärlek mer den döda
än den lefvande. Bedragen på Blanches
karaktär — hon gifte sig sedan med lord
Lowestoft — skänkte Händel ej mera sin
kärlek åt någon qvinna.
Oherubinis Requiem.
• •
(Cp\fver detta berömda verk, som ej på
ass länge varit i Stockholm gifvet i sin
helhet, men som utgjorde hufvudnumret
på Musikföreningens minnesfest öfver
Ludvig Norman förl. torsdag, meddelar
Aftonbladet följande orientering, hemtad ur
Monthly Musical Record 1872.
Baclis Matthäuspassion och
Cherubi-nis c-moll-requiem äro båda
oförlikneliga mästerverk; båda äro alstrade af och
uppfylda med sant troende religiös känsla,
och dock äro de alldeles olika till
karakter. Under det Matthäuspassionen alltid
förefallit oss såsom den djupaste och
vigtigaste yttring af sann tysk konst på den
protestantiska kyrkomusikens fält, kunna
vi kalla Oherubinis requiem för det
största verk af italiensk katolicism. Det är
omöjligt att jämföra båda med
hvarandra. Uppståndna i olika konstperioder,
visa de i stil och uttryck den största
skiljaktighet, och hafva blott det
gemensamt, att båda göra det djupaste intryck
på hvarje sinne. Bägge verken äro
behandlade i polyfon stil, men huru olika
är ej kontrapunkten ! Bachs uttalar, med
dess mänga hårdheter, den strängt
asketiska gudaktigheten i den protestantiska
religionen på hans tid, i motsats mot
Oherubinis italienskt ljufva, flödande,
alltid välljudande melodier. Betrakta vi
först den kolorit, som gifvits Requiem
genom orkesteraekompagnementel, så skänka
de få ledsagande instrumenten en nästan
oföränderlig ton af sorg, hvilken endast
förändras i »Dies iræ» och »Sanctus».
Bach å ena sidan använder utom
orkestern obligat orgel, både med svaga
stämmor och fullt verk, öfverensstämmande
med antingen sekundär vigt eller
mäktigare effekter. Det mångfaldiga
dramatiska element, som är gifvet genom sjelfva
texten i Bachs körer, både kortare och
längre, saknas hos Oherubini. Till och
med i Dies iræ, det bredaste stycket i
Requiem, finnes det knappast, ehuru
orden der kunde hafva erbjudit tillfälle
dertill.
Genom hela Oherubinis Requiem är
den fyrstämmiga kören ensam bärare af
hela innehållet, hvaremot instrumenten
nästan alltid äro fullständigt
underordnade. Ingenstädes höres en soloröst
eller ett instrument med någon särskild
individualitet. Tillika är hvarje stycke
uppbygdt i breda former och återgifver
i stora drag det helas karaktär. Den
kontrapunktiska stilen frambringar flere
särskilda effekter; så t. ex. skapar den
tvåstämmigt kanoniska ledningen af
rösterna i början af Dies iræ intrycket af
den djupaste fruktan, den mest
förskräckliga bestörtning, då deremot det gamla
italienska sättet att låta rösterna inträda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
