Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en efter annan, livar och en i ny takt,
frambringar förtjusande och uttrycksfulla
harmoniska vexlingar, t. ex. vid orden
»te decet liymnus» och »exaudi» i första
stycket. Alldeles underbart är det
olikartade och växande uttrycket för den
mest andäktiga bön, den mest
smärtsamma förkrosselse vid orden »salva me
fons pietatis» och »voca me cum
bene-dictis». Den rörande tolkningen af den
djupaste ödmjukhet i orden »oro supplex
et acclinis» följdes af »lacrymosa dies
illa». Ännu mera lyftad Ur känslan i
den rörande bönen »Pie Jesu» och det
sista, »dona eis requiem».
Ehuru stilen i hela verket, som sagdt,
är polyfon, innehåller det likväl blott en
enda fuga, och äfven den är fullkomligt
olik Bachs fugastil. Denna fuga, till
orden »quam olim Abrahæ promisisti et
semini ejus», är grundad på tre temata,
hvilka nästan alltid sammanträffa i den
renaste konsonans. På ett ganska
egendomligt sätt är sålunda intrycket af det
fullaste förtroende till försynen
åväga-bragt genom stämmornas upprepade
inträde i konsonanser.
Få författares arbeten ha så ofta fått
tjena till stoff för operatexter som Victor
Hugos. Som bevis härför gör en utliindsk
tidning följande sammanställning. Sjclf
skref Victor Hugo libretton till
»Esme-ralda», satt i musik af Bertin och första
gången uppförd i Paris den 14 november
1839. Utom Bertin ha 7 andra
tonsättare begagnat »Esmoralda» till operatext,
nemligen: Mazzucato, Man tua 1838,
Po-niatowski, Livorno 1817, Dargomijsk, S:t
Petersburg 1847, Lebeau, Brilssel 1857,
Campana, London 1862, Fry
(»Notre-Datne de Paris»), Filadelfia 1864, och
Westerhahn, Chemnitz 1866. »Hernani»
har begagnats af 3 tonsättare: Gabussi,
Paris 1834, Mazzucato, Genua 1864 och
Verdi, Arcncdig summa år. »Konungen
roar sig» har endast framkallat 1 opera:
Verdis »Rigoletto» 1851; »Lucrezia
Bor-gia» likaledes 1: Donizetti 1834. »Maria
Tudor» har tre gånger satts i musik: af
Pacini, Palermo 1843, af Kochperoff,
Nizza 1860 och af Goruez, Milano 1876;
»Angelo Malpieri» har framkallat 2
operor: »Il Giuramento» Mercadante,
Milano 1857 och »La Gioconda», Ponchielli,
Milano 1879. »Marion Delorme» har
inspirerat 3 tonsättare: Bottesini, Palermo
1860, Pedrotti, Triest 1865, och
Ponchielli, Milano 1885; »Buy Bias» icke
mindre än 6: Poniatowski, Lucca 1842,
Besanzoni, Piacenza 1843, Glover,
London 1861, Chiaramonte (»Maria de
Neu-burgo»), Bilbao 1862, De Giosa (»Falco
d’Arles») och Marchetti. »Les Burgravcs»
har inspirerat 2 tonsättare: Matteo Salvi,
Milano 1845 och Orsini, Rom 1884. I
I Mozarts musik igenkänner hvarje
åhörare poesien af sin egen tillvaro.
BÖRXE.
Från Scenen och Konsertsalen.
Jan, Stora Teatern.
2. v. Flotow: Martha (Lady Ilarriet, Nancy:
Frkn. V. Andersson, Bergenson [deb.];
Lyonel, Plumkett, Ford Tristan: Hrr
Lundmark, Söderman, Janzon).
3, 6. (“. Jfj. Vermländingarne.
6. Mozart: Trollflöjten (Nattens drottn.,
Pa-mina, Papagena: Frk. Strandberg, Frtt
Edling, Frk. Laurin; Sarastro, Tamino,
Papageno: Hrr Strömberg, Lundmark, J.
Ortengren).
9. 4:de Symfonikonserten.
11, 13. Arnbr. Thomas: Mignon (Mignon,
Philine: Fru Edling, Frk. Strandberg;
Willi. Meister, Lothano, Laertes, Fredrik,
Jämo, Antonio: Hrr Odmann, Strömberg,
Malmsjö, Ohlsson, Sandstedt, Grevillius).
Dramatiska Teatern.
1. Méhul: Mälaren och Modellerna
1, 8, 10. Adam: Niirnbergerdockan
(Cornelius, Donathan, Miller, Bertha: Hrr
.Janzon, Dahlgren, Ohlsson, Frk. Karlsohn).
8, 10. Attber: Muraren (Roger, Baptiste,
Henriette, Fru Bertrand, Irma, JJobeide:
Hrr Sellman, Janzon, Frk. V. Andersson,
Fru V. Strandberg, Frkn. Karlsohn,
Laurin).
. Nya Teatern.
1, 8. Lortzing: Vapensmeden.
10, 12—14. Millöcker: Tiggarstudenten
(Pal-matica, Laura, Bronislawa, Simon
Ryma-novitsch: Frkn. Friberg, .Jonson, J.und,
Sjöberg; Ollendorff, Janicki: Hrr Gardt,
( astegren).
Södra Teatern.
3. Lecocij: Theblomma (Aug. Varbergs
Matiné — Dung-ka-Schin, Phumling,
Pin-sonnet: Hrr Wagner, M. Strandberg,
Var-berg; Theblomma, Cæsarine: Frkn. A.
Petterson, Lindgren).
Musikaliska Akademien.
14. Minnesfest öfver Ludvig Norman.
Kgl. Stora teatern, som ännu icke
fått sina nyheter färdiga, har, såsom af
ofvanstående synes, bjudit på gamla
bekanta saker med hufvudsakligen samma
rolbesättningar som under slutet af förra
året. Herr Odmann, länge af sjukdom
hindrad att tjenstgöra, började åter träda
i verksamhet den 11 jan. såsom Wilh.
Meister i »Mignon». Då Stora teaterns
scen upptagits af »Fregattkaptenen» (med
Knut Almlöf som gäst) och det nya
skådespelet »Kung Erik» af Jul. Sellman,
har Dramatiska teatern fått sysselsätta
lyriska krafter med »Muraren»,
»Niirnbergerdockan» samt »Målaren och
Modellerna». Nya teatern har för goda hus
gifvit den glada »Tiggarstudenten», i
hvilken fröken Sjöberg innehaft
hufvud-rolen och fröken Friberg ersatt fröken
Löfgren som Palmatica. På södra
teatern har herr Aug. Varberg gifvit en
matiné, å hvilken uppfördes Lecocqs
»Theblomma» med samma personal som i
somras på Djurgården, med undantag af att
herr V. sjelf utförde sin gamla rol som
kocken Pinsonnet.
Två intressanta konserter hafva vi
att anteckna för förra hälften af denna
månad, den ena 4:e symfonikonserten å
Kgl. operan, den andra Musikföreningens
minnesfest öfver Ludvig Norman, en
hyll-ningsåtgärd, hvilken derjemte hade som
syfte att samla medel till en minnesvård
på hans graf.
Till följd af det trägna arbete
operaorkestern haft under helgen, då
musik-pjeser stundom gifvits pä både middag
och afton, kunde vid 4:e
symfonikonserten ej gerna några större nyheter
förväntas, men programmet till densamma
var lika fullt af intresse. Så fick man
först njuta af Mozarts spirituella och till
hjertat gående musik i hans
C-dursym-foni (komponerad 1783 före
»Jupiter»-symfonien i samma tonart) samt en aria
ur Årstiderna af fader Haydn, sjungen af
fru Edling, derpå A. Södermans originelt
sköna och — såsom alltid hos honom —
intressant instrunienterade offertorium ur
hans »Katolska messa» (utg. 1881 af
Musikaliska konstföreningen). Eget nog
har han gjort detta offertorium t ill enbart
orkesternummer, hvars uttrycksfulla
skönhet dock är lika tilltalande, som vore ord
underlagda detsamma. Publikens
entusiastiska bifall framkallade förnyadt
åter-gifvande deraf. Wagners »Walkiirenritt»
utgjorde konsertens 4:e nummer, och man
måste vara tacksam för återupptagandet
af detta stycke, då det väl tål att höras
mer än en gång för att rätt uppfattas.
Återhörandet bestyrkte emellertid vårt
första intryck att detsamma utan scenisk
bakgrund, såsom rent instrumentalverk
mera frestar på örhinnor och nerver än
bereder musikalisk njutning, hur väl det än
på scenen kan måla i toner Valkyriors
vilda framfart. Massenets Suite från förra
symfonikonserten afslutade äfven denna
och framkallade nu såsom då varmt
bifall, särdeles genom de två sista numren,
Noeturno och Marsch.
Musikföreningens minnesfest öfver sin
bortgångne ledare var ett den
värderade och gedigne konstnären värdigt
äreminne. Hofkapellets deltagande gjorde
det ännu fullständigare, då denna hans
gamla kärntrupp äfven fick tillfälle att
göra honnör för sin aktade chefs minne.
Musikaliska akademiens sal var fyld af
en till större delen högtidsklädd publik,
hvars allvarliga stämning bevittnade
stundens högtidlighet och lade band på de
bifallsyttringar, som annars säkert
skolat yttra sig med kraft öfver den ädla
musikaliska njutning som här skänktes.
1 den kungliga logen syntes H. M.
konungen jernte prinsarne Carl, Oscar och
Eugen med uppvaktning.
Estraden upptogs främst af den i
svart högtidsdrägt uppträdande
musikföreningen, och bakom denna stod
hofka-pellets förstärkta orkester. I fonden
syntes Normans väl träffade, af bildhuggaren
Söderman modellerade byst, infattad i
lefvande bladväxter, och öfver densamma
en målad lyra med initialerna L. N.
om-gifna af en strålgloria. Florbehängda
lagerkransar hängde på ömse sidor härom.
Hofkapellmästaren Dente anförde
första afdelningen af konserten, som endast
upptog kompositioner af Norman och
började med hans vackra ouverture till
»Antonius och Kleopatra», hvars grundton
är en svärmisk målning af
kärleksförhållandet mellan dessa, afbruten af kraftiga
insatser, skildrande den romerske fält-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
