Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
herrens återvaknande ur sin kärleksdröm.
Den präktiga ouverturen är ofta gifven,
men höres alltid med beundran och nöje.
Den här opustalet 57 och är
komponerad 1881.
Följande komposition, kör, arioso och
aria med recitativ och kör tillhör ett
ofullbordadt oratorium »Konungarne i
Israel» (komp. 1860). Förnämst af dessa
nummer räkna vi den första, kraftigt
melodiska och rytmiskt friska kören: »Hell
David» med sina hyllningsrop i
vexel-sång af mans- och fruntimmersrösterna.
Den sedan följande, smältande
melodisköna arioson täflade i värde med första
kören, det sista af dessa nummer,
recitativ och aria, sjungen af fru Edling,
jemte kör anslog oss minst, ehuru mera
arbete tydligen Var nedlagdt af
komponisten på detsamma. Det förut flera
gånger gifna herrliga Larghettot ur
Ess-dur-symfonien (op. 40, komp. 1871) utfördes
härefter af hofkapellet med pietetoch
konstnärlig fulländning. Slutet af första
af-delningen bildade Normans Kantat (op.
42, komp. 1877) vid invigningen af kgl.
Musikal, akademiens byggnad. Ehuru ett
tillfällighetsverk, innehåller det vackra
partier. Af detta gafs först en »ensemble»,
utförd af 8 röster, en vacker
hyllnings-sång åt dem »som strödde fosterländska
toner ut kring nordanland», och i hvars
slut lika fyndigt som vackert tonerna af
Ad. Lindblads bekanta »Sommardag» äro
inflätade.
Minnesfestens sista afdelning upptog
det af Ludv. Norman så högt väderade
och älskade Gherubinis Requiein, hvars
ledning med mycken precision utfördes
af d:r W. Svedbom, Normans
meddiri-gent i musikföreningen. Om detta
gripande och storslagna verk meddela vi
en uppsats på ett annat ställe i detta
nummer. Alla dess sju afdelningar utfördes
förtjenstfullt och visade att så väl kören
som orkestern med värme och nit cgnat
sig åt uppgiften att värdigt framställa
detta verk såsom en afskeds- och
hyllnings-gärd åt minnesfestens föremål.
Andra afdelningen af programmet
inleddes med nedanstående af hr Frans
Hedberg författade och upplästa
förträffliga »Minnesord»:
Igenom salen nyss lians toner ljödo.
Den mans, hvars minnesfest vi fira liiir:
Harmonisk var den färgklang de oss bjödo,
Och stilla saknad deras eko är.
Syns det då ej förmätet att försöka
I några enkla, några arma ord
Den gångne teckna, nyss i toner spord,
Och kunna de hans konstnärsöra öka?
Ack, det beliöfs ej! Han var känd af alla,
Der lugn och tyst han gick sin bana fram,
En stilla flod bland bäckame som svalla,
Ett djupt ackord i dagens muntra glam. —
Är det af nöden att hans minne värna,
Var ej hans lilsbragd ensam vittnesgifl?
Ack jo, helt visst! Men gammal vänskap vill
dock ännu dröja vid hans bild så gcrna.
Den minnes allvarsdraget i hans sinne,
Der inåtvänd bland menskorna han gick,
Ett höstmoln ofta, men med solglans inne,
En drömmarskepnad, men med vaken blick.
En man, som kunde ej blott toner dikta,
Men äfven töra tit ett lifs bedrift,
Och när han ville det, i tal och skrift
Sin tankes djup, sin känslas värme bikta.
En rik natur — för den som formeln kände
Att locka skatterna upp ur hans bröst, —
Men som den sträfva sidan utåt vände
När klumpigt smicker skrek med andfådd röst.
Ty blyg han var i känslan af sitt värde,
Som hvarje konstnärssjäl af äkta slag,
Och prisades hans verk i festligt lag —
Då smög han helst helt sakta sina färde.
Då satte han sig i en vrå och drömde,
Och log sitt stilla löje för sig sjelf, —
Han sof dock icke, nej, han blott sig gömde
Tills något nytt flöt upp på stundens elf.
Och när han vandrat kring på drömmens ängar,
Han syntes åter glad och umgängsam,
Gick ofta till pianot o bedd fram
Och tolkade sin drömsyn från dess strängar.
I templet för den fosterländska sången
En ärlig målsman för allt sant och skönt,
Han förde konstens runor som ej mängen,
Med kärlek och med aktning rikt belönt!
Hvem mins ej honom på anförarplatsen,
Med lugn som aldrig svek, med säker hand?
Hvem mins ej löjet kring hans mun ibland,
Når den gått riktigt väl, orkestersatsen?
Och när till sist han mödosamt sig vände,
Då bifallet i salen ej tog slut.
Nog säg man dä att han sig lycklig kände,
Fast han kanske såg litet butter ut,
Det var hans sätt att taga allting stilla,
Och brådska blef hos honom sällan röjd;
Lugn var han oftast i sin bästa fröjd,
Men lika lugn också när allt gick illa!
Af all sin själ han älskade naturen,
Och gerna ut frän stadens qvalm han drog
När sommarvinden spelade i furen
Och vågen jollrande mot stranden slog.
Då lyddes han till skogens melodier
Till barnens lek, som han förstod så väl,
Och dagens intryck växte i hans själ
Till rika, stämningsfulla harmonier. —
Men pröfningarna kommo snart och veko
Ej bort från konstnäm, trots hans striingaspel,
Och matt blef handen och hans krafter sveko,
Och bruten bar han smärtans arfvedel.
Men än en gång med viljans kraft han stälde
8ig upp, att föra sångens skaror an,
Och när han fyllt det värfvet som en man,
Då lxijde han sig trött för dötlens vidde.
Hans ande lefver dock, liksom hans minne,
I skära toner dem han diktat har,
Och säkert glömmer ingen snart härinne
Hur snillrik konstnäm, enkel mannen var.
Och om i denna stund han är oss nära,
Om jordens genljud når hans tysta hem,
Må tonerna af älskadt Keqviem
Vår saknad och vår tack till honom bära!
Den tioåriga spclflickan: »Nej då,
så pianoläraren koketterar med mig, det
är verkligen otroligt.» Väninnan: »Hur
gör han då?» — Spelflickan: »Han slår
mig alltid på fingrarne när jag spelar
falskt.»
En herre trängde vid öppnandet af
teaterluckan en dam åt sidan och tog
plats före henne.
»Vet ni, min herre», ropade damen,
»hvad ett sådant beteende kallas?»
»Åh ja», svarade han käckt —
»förekommande.»
• Med detta vummer sändas till
våra förra direkta
prenumeranter i Stockholm
qvit-ierade räkningar, hvilka mot
betalning torde behållas af dem, som
ämna fortsätta prenumerera, men
återlemnas jämte det förut sända
första numret af dem, som vilja
sluta. Man torde ej stöta sig
på denna åtgärd, som är på en
gång beqvämast för
prenumeranterna och oundgänglig för oss,
som i tid måste kunna beräkna
årsupplagans storlek.
Di rekta landsort
^prenumeranter torde likaledes
■inom Januari månad till Svensk
Musiktidninr/s
Expedition insända betalning eller, om
de ämna sluta, godhetsfullt
till-kännagifva detta genom att med
uppgifvet namn återsända de
bekomna numren.
Dostprenumeran ter
böra ej samtidigt anmäla sina namn
hos oss, för att ej få dubbla
exemplar.
Herrar Hokliandlare
anmodas att ofördröjligen insända
reqvisitioner på exemplar i fast
räkning.
Redaktionen.
Från in- och utlandet.
Ett hundraårsjubileum af märklig
betydelse för svensk operadiktning och den
svenska operascenen inträffar den 19 d:s.
Då har på dagen etthundrade år förflutit
sedan operan »Gustaf Wasa» gick öfver
den k. lyriska scenens tiljor, hvilket
inträffade den 19 jan. 1786. Kgl.
teaterdirektionen har beslutat att den 19 d:s
uppföra operan, som då kommer att gifvas
för 174:e gången och med följande
rollfördelning: Gustaf Wasa hr Sellman,
Christian II hr Lundqvist, Severin Norrby
hr Strömberg, Christina Gyllenstjerna
fröken Ek, Cecilia af Eka fröken Javette,
Margaretha Wasa fru W. Strandberg,
Anna Bjelke fröken Wellander, Sparre
hr Sellergren, Tre danska officerare hrr
Bröderman, Rosén,
Ohlson,Svergesskydds-engel fröken Karlsohn, Eric Wasas skugga
hr J. Örtengren, Sten Stures skugga hr
Rundberg, Joachim Brahes skugga hr
Malmsjö, Ribbingarnes skuggor fröknarna
Laurin, Meijer. Operan uppfördes senast
den 17 maj 1880. Om operan och dennas
första uppkomst och utförande skrifver
—h— (se A. B. d. */i) följande:
Hur starkt påverkad Gustaf III än var af
den allrådande franska smaken, var han dock
på sanuna gäng både för svensk och för klok
för att ieke inse, att, om hans unga skapelse —
den svenska opera scenen — skulle liafva någon
framtid, så måste man bygga på fosterländsk
grund. Det var nog nyttigt, att publiken fick
se framträda inför sig den antika veridens
heroer, och att händelser och personer från
främmande luftstreck framstäldes för dess blickar,
men nu giilde det att visa, det äfven
fäderneslandets egna häfder och egna öden kunde; lämpa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
