Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för att ej tro, att rlen, underhjelpt af
i en god röst, skulle ganska väl kunna
låta liöra sig, då jag är tillräckligt
erfaren om hur sång skall vara för att
betyda hvad den bör — det må härmed
vara hur det vill, ömtålig är jag till en
ytterlig grad i afseende på visans
föredrag, men det skyller jag på den eller
de, som så väl förstå att uppfatta det.
— En till alla delar naturenlig och
innerlig sång är hland de skönaste fröjder
jorden i mitt tycke har att bjuda, och
jag vill ej för flygtig vinning bortbyta
den rika glädjen att med fullt hjerta be- j
känna dess värde — och en sådan glädje
är för mycket öfver all verldens förmåga
att beröfva mig — ly den har i sin
betydelse något af förtröstan och står såsom
sådan i nära sammanhang med det
religiösa lifvet.»
l)e två sista raderna äro ju rätt
märkliga: vi se der Josephsons höga
uppfattning af musikens betydelse redan i korthet
angifven.
Josephsons musikelever på Leekö voro
tvenne små flickor, båda med namnet |
Stina, den ena »Stina på Leekö» och j
den andra »lilla Stina»*, såsom Torsten j
K:s flicka brukade kallas. De voro myc- i
ket förskräckta för den nye läraren och
greto ymnigt under de första timmarne
— ja, »den yngre vattnade länge med
tårarncs regn sitt arbetes fält, och i
sanning var det ej utan, att telningen dref
i höjden och bar frukt.»
Utom den tid Josephson tillbragte med
musiklektioner (4 timmar om dagen), med
ett vänligt familjelif och med
kringströf-vande i skog och mark, kunde han
äf-ven egna några ensamma stunder åt
bokstudier :
»Jag hade tagit med mig Goethes
».4ws meinern Lebe.ni>, skrifver han, »och
allt från den stund jag började läsa detta
arbete, utöfvade det öfver mig en för- |
trollande makt, jag kunde de lediga
stunderna ej mycket slita mig från mitt rum
och boken — dock hände det äfven, att
jag befann mig gående midt på
landsvägen fördjupad i min nya älsklings-lectur.
En bänk under en lönn vid slottsmuren
och, längre från hemmet, en höjd i en
temligen ful skog, der man ändå hade
Kinnekulles blåa topp att betrakta, voro
äfven mina favoritplatser under
studerandet af Goethe.»––––––»’Aus meinern
Leben’ är en bok, som nödvändigt bör
öfva det största inflytande på hvar och
en som liar konsten till sitt mål — det
väckte också hos mig tusende nya tankar
och begrepp och kallade mig till en
ovil-korlig undersökning af hvad jag möjligen
vinnlagt mig om för att gå fram pä den
bana, som temligen gifvet skulle bli
egnad åt konsten — och jag fann, att det
ungefärligen var platt intet — det
förödmjukade mig, men det upplyftade mig
äfven, ty känslan af att vilja börja ett
nytt och verksammare lif är af en helig
natur. De betraktelser läsningen åstad-
* Sedermera gift med den kunde
tidningsmannen d:r S. A. Hedlund.
kommit, födde oupphörligen nya — jag
lefde en bland de vigtigaste och rikaste
dagar jag minnes: jag fann alt verldens
mångfaldiga bestyr och nöjen hade ölvat
ett inflytande på mig, som, om det ej i
lid vändes till godo, kunde blifva ganska
menligt. Jag fruktade, att jag hade njutit
mer än lidit — mina önskningar hade
pa mänga sätt blifvit uppfylda — jag
fruktade mig sjelf. Egoismens flor hade
lagt sig ötver hvarje fiber af min varelse
— jag hade önskat för mycket och tänkt
för litet, åtminstone för oredigt och
planlöst — jag hade redan lefvat för mycket
och verkat för litet — jag hade gjort
gagn för ingen annan än mig sjelf. och
icke heller detta på det rätta sättet —
jag hade varit en lekboll för känslans
njutningar —- just detta var det värsta
— jag fruktade, att de ljusa, rena
ögonblick af mitt lif, som verkat och
framkallat mina religiösa öden, kunde bli
be-tläckade af en hädande glömska af den
Nåd, som vederfarits mig — jag befarade
allt detta deraf, alt jag så ofta gladdes
öfver planer, som jag i dystrare stunder
ej kunde anse för annat än luftslott. Den
brinnande oro, den oupphörliga längtan,
som jag emellanåt kände och känner
såsom en tärande feber rasa inom mig,
och som under ett rastlöst jägtande i en
verldslig och planlös verksamhet hvarken
bemärktes af andra eller mig sjelf — allt
detta födde en plan (och jag känner mig
tillfrcdstäld af, att denna ännu lefver hos
mig med fullt lif) att förr eller senare
genom en tids tyst och stilla
tillbakadragande till någon aflägsen trakt ordna mina
åsigter, min verksamhet och mina
afsig-ter, att genom ensliga studier i mina
älsklingsämnen reda mina förvirrade
fantasier — att fä fast fot inom mig
sjelf.»
Utom det egentliga och djupare
intresset af denna sjelfbetraktelse, som
synes göra uppslaget till en inre kamp mot
hvad han anser för försoffning och glömska j
af hvarje högre lifsuppgift, eger denna
passage äfven deruti sitt intresse, att
Josephson här för första gången bestämdi
uttalar, att han för framtiden beslutat I
tyna sig helt dl konsten.
Det var under dessa dagar af allvar- i
ligt ingående i sig sjelf och, vi kunna
ju äfven tillägga, af svärmande drömmeri,
som Josephson diktade och tonsatte en
af sina skönaste ungdomssånger, det af
glödande känsla genomträngda »Längtan
från hafvet», hvilket stycke alltså kan
betraktas som den närmaste frukten af
den oro och trängtan, som nu rörde sig
i hans själ. Sjelf kallar han denna sång
för sin »Leekövisa», ett namn som blott
torde vara bekant för hans närmaste. Det
var under en blick på Venerns mäktiga
vattenspegel, med det blånande
Kinne-kulle i fonden, som han inspirerades att
dikta denna sång. Sjelf skrifver han
härom följande:
»Dessa eller med dessa nära
besläg-tade utsigter» — han hade just i sin
dagbok skildrat i lilliga färger det gamla
slottet och den vackra utsigten derifrån
— »utgjorde det enda natursköna som
Leekö erbjöd; men när solen lyste öfver
naturen, hade man äfven rik njutning af
den, och sådana dagar var det ej utan
sitt ljufva behag, att, der jag satt vid
pianot under lektionerna, jag blott behöfde
vända ögat mot det närmaste fönstret
för att se både slottet och den blåa sjön,
bada i en gyllene dager. Det var en
enda sådan blick utåt, söndagsmorgonen
den sista Juli, som återgaf en nog rik
inspiration att denna och följande dagen
den 1 Aug. kunna göra utkast till och
utföra min Leekövisa. Dagen var klar
och varm, åtminstone det senare var
mitt hjerta, visan uttryckte ock, tyckte
jag, hvad jag kände och tänkte, men det
kan vara temligen osäkert, huru många
i afseende pa den kunna vara ense med
auetorn.»
Omedelbart efter delta öfvergår han
i sina anteckningar till följande
betraktelse :
»En för mig behaglig sida af mina
sysselsättningar utgjorde de stunder jag
ensam tillbragte vid pianot. Stillheten
omkring mig, då jag satt ensam i den
stora salen och fruntimren vid sina
arbeten i förmaket, tusende känslor och
tusende minnen, sorg och glädje, hvilka
som hastiga strömoln skiftade i mitt hjerta,
allt tog form vid pianot, och jag led och
gladdes i vexlande gestalter, dem min
oroliga läntasi framkallade ur tonernas
verld, och om jag efter sådana stunder
ofta kände mig sammanpressad och
nedtryckt af de dystra målningar jag
ovil-: korligen utkastade, så var jag dock lika
j ofta tröstad och upplyftad af den lugnande
ande, som bor i de hemlighetsfulla
tonernas himmel. Jag frambar här på ett
annat sätt än det förr nämnda min känsla
af missnöje med mig sjelf, hvilken jag
dock här med de trognaste
framställningar af mitt inre tillstånd sökte försona.
De tårar man i hjertat gjuter äro ej
lindrande som de hvilka qvälla ur ögats
öppnade springkälla, och den sorg, som
sjunger, öfvergår förr till ett försonadt
lugn än den som envis dröjer i hjertats
mörkaste hvalf. Sålunda kan tonkonsten
bli oss en rik himmel af tröst, som
vänlig och klar här och der strålar fram
mellan de tunga lidelsernas moln, och
när det då herrligen klingar i rymden,
hvem skulle icke vilja lyssna till de
himmelska röster, som kalla våra oroliga
andar till fridens och försoningens glädje?
Jag offrar åt dessa undergörande makter
och hoppas på deras förböner till den
Himmel, som de äro mycket närmare än
jordens barn. De äro sjelfva bönens
strålande syskon och finna, såsom denna,
vägen till den evige Nådens Gud, som
ej förgäfves kallat deras ljufliga stämmor
till lif, dä de böra tjena och lofva Hans
egen öfverallt underliga kärlek och makt.»
Sant sniile utan hjerta är ett oting.
JACQUIN.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
