Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han möjligen kunde vara henne till
någon hjelp för konserten. Giinther afreste
emellertid på natten med ångbåt till
Stockholm. De båda resande vännernas
afsked från hvarandra var det hjertligaste,
och Josephson säger sig ha haft så
mycket nöje af denna gemensamma resa, att
Gunthers ressällskap alltid blir honom ett
af hans kärare minnen.
Tidigt på morgonen den 28 Sept.
afreste Jenny Lind och hennes sällskap i
vagn med Norrköping till mål. Något
senare satte Josephson sig upp på sin
skjutskärra och hann på vägen (i Vida)
upp de resande damerna, och sedan åkte
han stundtals på sin rapphöna, stundtals
på kuskbocken å Jenny Linds vagn. På
vägen läste Jenny högt för Josephson ur
en diktsamling af H. C. Andersen, som
hon i Köpenhamn fått i present af
skalden sjelf. På Åby gästgifvaregård åto de
en improviserad landtlig middag, och
taffelmusik fattades ej heller, ty pä stället
fans ett gammalt söndrigt orgelposiliv.
På qvällen anlände de till Norrköping
och togo alla in på samma hotell.
Följande dag tillbragtes med arrangementer
och repetitioner för konserten, och på
aftonen fick Jenny serenad. Att denna
måste ha utförts med den finaste
naturstämning, kan man förstå redan deraf,
att första tenoren hette Gök — men
der-till kom nu äfven, att alla voro gamla
vana Upsaliensare.
»Efter repetitionen», skrifver Josephson,
»har jag tillbringat en behaglig afton dels
vid thebordet, dels vid pianot hos mina
graninnor och reskamrater. Jenny har
sjungit många af Lindblads nyaste
out-gifna sånger: de äro, såsom alla de förra,
genialiska, men tydligen vinner han i
visan mer och mer karakteren af lugn
utveckling i melodiskt hänseende. Den der
mysticismen, som ehuru med stor
tjus-ningsförmåga lefver i de flesta af hans
äldre sånger, särdeles de som äro utgifna
i det andra och tredje häftet, har nu
trädt mera tillbaka — melodien ligger
nu mera flytande, ehuru ieke derföre mera
fängslande än förr, det hela har vunnit
en ljuf klarhet, som enligt mitt omdöme
tydligen bevisar, att en opera af L:s hand
ofelbart skulle blifva populär lika väl som
originell och storartad.» Härefter följer
nu en intressant framställning af Jenny
Linds föredrag af visan, hvarur vi vilja
citera åtminstone följande rader:
»Genom den stora utbildning Jennys
både sång och röst vunnit, genom den
storhet, som ger färg åt hennes föredrag,
har visan, såsom jag tycker, af henne
föredragen förlorat mycket af den der
ögonblickets omedvetna inspiration — hon
sjunger visan väl, och bättre än nästan
alla andra, det förstås — men dock ej
såsom X. X. Här är karakteren af visan
aldrig förlorad, och just genom att rösten
ej vunnit någon utbildad konstfärdighet. En
sådan medför alltid nödvändigt reflexion
öfver dess användande: den naturliga
hängifvelsen åt ämnet är ej mer så
sjelf-ständig. Röstens utbildade styrka och
klangfärg har hos J. L. erhållit all möj-
lig grandiositet, som kanske mer
uteslutande bör fästa henne vid större saker.
Emellertid är det alltid intressant att höra
henne sjunga hvad som helst. Hennes
geniala natur strålar alltid i full gloria
fram» o. s. v.
Den 30 Sept. hade Jenny Lind sin
konsert. Den var besökt af 400 personer.
»Jenny sjöng sina arior ur Figaro, Norma,
Robert och Niobé.» Josephson spelade
med i Mozarts G-inolls-qvartctt. Pä
qvällen supé hos general Cronhjelm, derpå I
åter serenad för Jenny Lind. Följande
morgon afreste hon med ångbåt till
Stockholm, och en dag senare lenmade äfven
Josephson Norrköping och afreste till
Säby.
Främmande språk i musikens
tjenst.
W danska »Morgenbladet» yttrar sig
An-■d‘ ton Rée i sammanhang med
omnämnandet af två språkföreningars upprättande
i Köpenhamn på följande sätt om detta
ämne:
Det vore önskligt om det gagn
språkföreningar kunna åstadkomma äfven kunde
komma musikverlden till godo, ty ehuru
man på musikens område använder ord
och satser från främmande språk som
vägledning med hänseende till
musikstyckenas föredrag och för att angifva deras
form och karakter, och främmande språk
ofta ju också äro förbundna med
sång-nmsiken, så intager likväl vår musikverk!
knappast en tillräckligt hög ståndpunkt i
språkligt hänseende, särdeles när det
gäller uttalet af de språk som komma i
fråga vid musikens utöfning.
Det är visst sannt att
instrumentalisten, när han känner betydelsen af de
ord och satser, som angifvas af
komponisten för att dennes intentioner med
hänsyn till föredraget skola uppnås, kan sälta
sig öfver det riktiga uttalet af
främmande ord; men är han tillika lärare,
så röjer han vid felaktigt uttal af gängse
uttryck brist på allmän bildning, och
denna brist fortplantas då vidare.
Hvarje språk förfuskas genom oriktigt
uttal, och när det, såsom ofta händer,
säges axsellerando i stället för a 11
-j el er an do, votsje (voce) eller v åse
i st. f. våtje, sjerzo (scherzo) i st. f.
skertso (hårdt k), så kan sådant endast
göra en parodisk verkan på en hvar
sakkunnig. Man kommer vid förvrängningar
af detta slag ovilkorligen att tänka pä
fruktmånglerskorna, hvilka säga
pomme-ruser och mollebuser, hvarmed
menas pommes rouges och
mouille-bouches.
Naturligtvis ligger det ännu mera vigt
på riktig prononciation när det är tal om
återgifvandet af sångmusik, och sångens
text, som förlorar i öfversättning, är på
ett främmande språk. Vid många
tillfällen föreligger då ett sine qua non,
ty vid oriktigt uttal förändras ofta hela
I meningen. Musikern och musikidkaren
; förargas ofta öfver att det i en
musika-I lisk sats tages en felaktigt ton, och det
med rätta, då ett sådant fel ej sällan kan
förändra dur till moll och tvärtom. Men
den musikidkandc bör erinras om. att en
liten förändring i uttalet af ett ord kan
framkalla stor skilnad med afseende på
textens mening. Den kan nämligen
föranleda att t. ex. nous a vons med
användande af ett hårdt s uppfattas som
nous savons (vi veta).
Ett liknande qui pro quo förekommer
när den sjungande uttalar j som ch. Jag
skall visa detta med ett rätt slående
exempel. 1 en eller annan fransk sång
står del: ses joues me charraent;
kominer nu sångerskan eller sångaren här
med ch och säger chou i st. f. joue, så
är det ej tal om kinder utan om kål, och
helt visst skulle den franske diktaren
protestera emot att det inblandades kål i
hans erotiska »poésie».
Innan jag går vidare vill jag
ytterligare fästa uppmärksamhet på, att med
en liten förändring i uttalet kan les yeux
blifva les cieux och les jeux, hvilket
ger anledning till missförstånd (se sången
»Au Printemps» af Gounod). Det
italienska språket är lättare att uttala, men
uttalas t. ex. c lie gioja! (hvilken glädje!)
såsom che sioja, så förstår italienaren
icke ordet.
Det ges möjligen sådana som mena
att i det ofvan sagda blifvit lagd för stor
vigt vid uttalet när det gäller sångtexter;
men antag nu att en tysk sångare eller
sångerska skulle föredraga en visa på vårt
språk och uttrycka sig på följande sätt:
»Jag är så glatt, så glatt!» (»så glad, så
glad»), månne icke då vår publik skulle
komma alt dela den sjungandes glädje
på ett för denna just ej så smickrande
sätt?
I allmänhet antager man, att folk som
öfvar musik, en konst som ej kan läras
utan någorlunda fint öra, lättare än andra
skola kunna tillegna sig ett främmande
tungomåls uttal, då ett fint öra också i
detta afseende är en väsentlig faktor.
Erfarenheten lär emellertid att den
musikaliske, trots denna fördel, som oftast
icke intager en högre ståndpunkt än de
som ej ha öra för musik. Grunden torde
väl vara den, att organet, den andra
väsentliga faktorn, icke har fått den
nödvändiga utvecklingen i denna riktning.
Cherubini tadlades af Berlioz för det
j han, när han talade franska, sade ze i
st. f. je; det är sannolikt att den
italienske komponisten kunde ha tagit revanche,
om han hört sin franske kollega tala
italienska. Jag vill till ofvanstående foga
en liten anmärkning, som förnämligast
angår dem af våra musikaliska talanger,
som begifva sig till utlandet för att söka
den musikaliska utveckling, som de anse
sig ej kunna erhålla här hemma. Vända
sig nu dessa högt hegåfvade till
Frankrike, så förstås det af sig sjelft att de
skola vara det franska språket mäktiga,
om de skola hafva nytta af att uppehålla
sig i detta land, ty den franske läraren
förstår och talar i regeln endast franska.
Men känner eleven icke förut de franska
I musiktermerna, som äro mycket olika våra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
