Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klockan sex och sedan få vi se hvad som
kan göras.»
1 hast skref han nu en liten biljett,
ringde på betjenten och befalde denne
att genast bära den till Rossini och om
möjligt invänta svar.
Vännen Adamé hade under tiden tändt
en ny cigarett, och då betjenten gått
yttrade han:
»Jag är verkligen nyfiken att få veta
om din idé skall lyckas och du skall
kunna få en komposition. Du har ju
helt nyligen bestormat Rossini för att
få några noter, och först efter stora
uppoffringar och dussintals med pastejer har
du lyckats erhålla dem. Det kostade
dig då rätt ansenligt att vinna vadet, ha,
ha ha!»
Bankiren Burin skrattade med.
»Alldeles rätt, alldeles rätt», sade
han, »men vi få väl se.»
»Ja, jag är rasande nyfiken»,
upprepade vännen Adamé, tog sin hatt och
käpp, samt yttrade i det han gick: »vi
återse hvarann i afton.»
Efter en stund kom betjenten tillbaka
med det besked att Rossini skulle infinna
sig klockan sex — — —
Och han var kommen. Några
minuter öfver sex inträdde Rossini uti
bankirens rum. Denne befann sig vid
tillfället i ett litet sidorum och bjöd nu
Rossini inträda i detta. När denne följde
inbjudningen och trädde öfver tröskeln,
stannade han liksom fastväxt derinne.
Det var ju rent af luculliska läckerheter
som här visade sig för hans ögon. Midt
i rummet stod ett rikt dukadt bord, fullt
med rätter: tryffel, pastejer, viner och
allehanda fina saker, som spridde omkring
sig en utsökt vällukt. Med välbehag
insöp Rossini dessa ångor i sin näsa. —
Det var riktigt någonting för honom.
Med sitt allra sötaste leende trädde
bankiren emot Rossini, helsade honom
hjertligt välkommen och bjöd honom taga
plats. Han skulle endast urskulda honom,
sade lian, att det var af rent egoistiskt
skäl ban besvärat honom, ty som Rossini
väl visste, skulle samma afton en soaré
hos honom ega rum, och det skulle vara
för honom, bankiren, den största
utmärkelse, om han då kunde ha att bjuda
på en liten originalkompositon af den
store och berömde Rossini. — Och så
talade han än hit, än dit, och hopade
böner på böner, smicker på smicker.
»Alltså endast några få rader», slöt
han; »om ni godhetsfullt skulle genast
vilja sätta er ner och skrifva, var så god
och sitt ner, här är penna, papper och
bläck. Och sedan», tillade han med sitt
ljufvaste leende, »kunna vi taga oss en
liten bit mat.»
Dervid gjorde han en betecknande
rörelse med armen åt det rika
middagsbordet.
Rossini stod der alldeles stum, som
om bankirens anmodan hade förstenat
honom. Detta var sannerligen för starkt!
Helst hade han genast vändt om och låtit
bankiren stå der med sina böner. Men
då måste han ju försaka alla dessa goda
saker, tryffeln, pastejen m. m., och hans
aptit hade nu hlifvit retad till det yttersta.
Begrundande och öfverläggande med sig
sjelf stod han der, tänkte hit och dit och
visste inte huru han skulle göra; uppfylla
den sluge bankirens bön kunde han icke,
och öfvergifva den läckra måltiden, det
var ju också omöjligt; han led riktiga
Tantalusqval. — Då for hastigt som
blixten en originel tanke genom hufvudet på
honom; han hade funnit en utväg! Hå
detta sätt kunde han få sin tryffel och
på samma gång spela den listige
bankiren ett spratt.
»Må vara då», sade han helt kort
till den gladt öfverraskade finansmannen,
satte sig ned vid skrifbordet, grep fatt i
en bok notpapper, som låg på bordet,
och tog ut ur den ett ark samt började
skrifva öfverst på detsamma med stora
bokstäfver: »Tantalusqval, Tantalusqval».
. . .-Så följde ur minnet not efter not ett
litet melodiskt stycke, som han nyligen
af vänskap till bankiren hade komponerat
åt honom.
Men denna lilla pjes hade sin
särskilda historia, som jag här i korthet vill
meddela.
Bankiren Burin hade för icke så
särdeles lång tid tillbaka ingått ett vad med
journalisten Jarcier, att han inom en
bestämd dag skulle ha i sin hand en liten
komposition, tillegnad honom af Rossini.
Bankiren hade lyckats erhålla denna och
Jarcier tappade sitt vad. Detta grämde
honom och han tog sig före att i någon
mån söka inskränka herr Burins triumf.
Då nu aftonen före soarén kompositionen
spelades, improviserade Jarcier på rak
arm några spefulla verser öfver bankiren,
hvilka också snart gjorde sin rund i
salongen, så att en livar smågnolade dem
till melodien. Herr bankiren kunde nu
ej vidare låta föredraga denna honom
»af vänskap tillegnade komposition», ty
så ofta som melodien hördes, förnam
man också det sakta framgnolade
pa-squillet.
Och det var just denna bannlysta ‘
melodi som Rossini nu nedskref åt
bankiren not för not under titeln
»Tantalusqval». Då han efter några minuter var
färdig härmed, gaf han manuskriptet till
bankiren, som med största förnöjelse
mottog det och låste in det i sin skrifpulpet.
Rossini satte sig sedan med största
lugn till bords och fråssade af de honom
bjudna delikatesserna.
Aftonen var inne och med denna
soarén, och till soarén hade infunnit sig
hela den fina aristokratien, den rika
tinans-verlden och stjernorna inom konsten och
litteraturen, och alla hade, vare sig herre
eller dam, musikalisk eller omusikalisk,
medbragt den mest spända väntan på
utförandet af Rossiuis komposition.
Af-ven Jarcier hade infunnit sig och tagit
på sig en min af äkta skadeglädje, men
denna min måste snart försvinna och hr
Jarcier blef ganska lång i synen, då han
märkte bankirens strålande anlete och
denne gick rakt på honom, gladt
utropande:
»Jag har Rossinis komposition!»
Det var ju högst märkvärdigt.
Rossini stod utan att bekymra sig
om det rörliga lifvet rundt omkring helt
lugn vid buffeten och hade fördjupat sig
i studerandet af en flaska bordeaux. Han
slog just i ett glas åt sig, då finansieren
triumferande framträdde, hallande i
handen ett notblad — Rossinis
»Tantalusqval».
»Mina herrar och damer,» sade han
med sin mest inställsamma röst till det
församlade sällskapet, som med största
nyfikenhet riktade sina blickar pä
notpapperet, »jag har åter den lyckan, den
äran att kunna låta eder höra en mig
af min högt ärade vän, den berömde
mästaren Rossini, tillegnad
originalkomposition.»
Derpå öfverlemnade han notbladet åt
en ung pianospelare, som begaf sig med
det till instrumentet, kring hvilket alla nu
trängde sig under hviskningar sins
emellan och med miner som uttryckte stor
väntan.
Rossini satt och smålog i sin vrå
borta vid buffeten och höjde glaset
likasom till en skål, tömde det hastigt i ett
drag, och då han hörde de första
inledande tonerna till sin komposition, smög
han sig ut genom dörren och skyndade
nedför trappan, i det hans breda ansigte
drog sig till en komisk grimas.
1 salongen stod det lyssnande
sällskapet emellertid kring instrumentet,
af-vaktande med stort intresse hvad man
skulle få höra. Preludiet var slutadt
och nu ljödo de första tonerna af den
allt för väl kända melodien. — Herrarne
och damerna i kretsen blefvo först helt
långa i ansigtet, sedan började de småle
och till slut ljöd från hvarje vrå af
rummet den ej allt för sakta gnolade
gyckelvisan.
Det blef ett allmänt skrattande och
fnissande.
»Detras de la cruz esla el diaholo»,
utropade en spanior.
Det är »ä son gout», yttrade en ung
fransyska ined en lätt nigning för
bankiren, hvilken blek och skälfvande af
raseri stod der ibland dem och ej kunde
begripa hur det här hängde ihop.
»Sluta då! sluta då!» skrek han till
pianisten, som ej tycktes höra livad han
sade; derpå for han omkring i salen för
att få reda på Rossini, frågande öfverallt:
»hvar är RossiniV»
Ja han låg kanhända nu i sin säng
och fröjdade sig öfver sin tillställning.
Man känner ej om Rossini så snart
igen åt tryffel och pastejer hos bankiren
och finansieren Burin och om denne snart
åter hade att bjuda på en komposition
af Rossini på sina soaréer. Men inom
societeten hade man länge mycket roligt
åt — Rossinis »Tantalusqval».
Det behöfs hos goda pianospelare nägot
mera än förmågan att rasa omkring på
tangenterna eller att hamra på med några
arbetskarlars styrka. suttner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
