Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66 SVENSK MU SIKTIDNING.
vid den musikaliskt begåfvade flickan. Han förklarade emellertid, på förfrågan om hon kunde vänta sig en framtid som sångerska, att om hon ej genast upphörde att sjunga och anstränga de ännu svaga röstbanden, det lätt kunde hända att rösten gick förlorad. Man lyssnade likväl ej till detta goda råd. Hon fick sålunda inöfva en konsertrepertoar, och i sällskap med en ungefär jemnårig dansk
violinspelare fördes hon så vid nio års ålder ut på en konserttourné, förmodligen dock i den goda afsigten att låta den nioåriga »konstnärinnan» dermed förvärfva sig en grundplåt för framtida oberoende. På denna konstresa nådde hon slutligen
Stockholm. Mången torde ännu minnas de båda barnens konserterande här och erinra sig den lilla hvitklädda sångerskan med det intagande, lockiga hufvudet, eller till och med vara, såsom tecknaren af dessa rader, i besittning af den fotografi, som här togs öfver de unga artisterna. En tillfällighet fogade att de en dag fingo låta höra sig på en bjudning hos en af Stockholms större fabriksidkare. Den unga sångerskan väckte då så stora sympatier inom den der församlade
vänkretsen, att ett par familjer beslöto att vårda sig om hennes framtid och
bekosta hennes uppfostran samt kanske vinna henne för den konst, hvaråt hon i
förtid egnat sig. Moderns medgifvande
härtill var snart vunnet. Det blef nu slut med sången, i stället började skolgång och uppfostran med allvar, först i
Stockholm och sedan i Kalmar, der hon med understöd af nämde fabriksidkare, som här egde ansedda slägtingar, vistades flere år och i den välkända Nisbethska
pensionen erhöll grundlig undervisning i alla till en vårdad uppfostran hörande ämnen. Äfven i pianospelning gjorde hon der goda framsteg för en skicklig lärarinna, men rösten fick livila under hela pensionstiden. Ar 1877 kom hon, efter att med heder ha genomgått pensionen, upp till
Stockholm och började nu sångstudier för Isidor Dannström, som dermed infriade ett gammalt löfte till en af hennes
gynnare att »om hon kunde motstå begäret att sjunga och läte den redan ansträngda rösten hvila under 5 år», han gerna skulle åtaga sig hennes undervisning och söka utbilda henne till skicklig sångerska. Samtidigt med sångstudierna tog hon
lektioner i plastik för fröken Signe Hebbe. Efter omkring 15 månader lät D. henne försöka sig i Göteborg i en liten operett »Crispinos giftermål», till hvilken han skrifvit musiken. Efter den lyckade
debuten i Dec. 1878 stannade Vendela Andersson qvar här öfver vintern och uppträdde å stora teatern derstädes
vidare såsom Serpolette i »Cornevilles
klockor» och Adéle i »Svarta Dominon».
Följande år fortsatte hon sina studier för sin förre sånglärare och debuterade derpå i sistnämda rol å Nya teatern i Februari 1880, der hon sedermera med mycken framgång uppträdde i titelpartiet i
»Madame Angots dotter», som Stella i
»Tamburmajorens dotter», Silvia i »Teaterdi- rektoren» af Mozart, Jeannette i
»Jcannel-tes bröllop», i »Donna Juanita» och i
»Drottningens spetsnäsduk». Vintern 1881—82 gjorde hon med Dannströmska familjen, af hvilken hon alltid varit synnerligt
omhuldad, en utrikes resa och vistades då hufvudsakligen i Nizza för att stärka sin helsa efter ett ansträngande arbete.
Emellertid fortgingo äfven här hennes studier och såsom i denna tidning torr omnämts, uppträdde hon så väl der som sedan i Paris med mycken framgång på några konserter. Efter återkomsten från denna resa debuterade hon å kgl. Stora teatern i Septemb. 1882 som Némea i »Konung för en dag». Följande år gjorde hon i sällskap med andra artister vid denna teater en konstresa till Köpenhamn,
Kristiania och Göteborg. Sedan dess har hon haft fast anställning vid vår kgl. operascen, der hennes förmåga varit
mycket anlitad. Förutom de nämda rolerna har fröken Andersson hittills låtit höra sig som dottern i »Marco-Spada»,
Cheru-bin i »Figaros bröllop», Madelaine i
»Po-stiljonen», Henriette i »Muraren»,
Fras-quita i »Carmen», Siebel i »Faust»,
drottningen i »Hugenotterna», Rosina i
»Bar-beraren», lady Harriet i »Martha», Juana i »Spanska Studenter». Fröken Anderssons sopranröst har liksom hennes fysik aldrig varit stark, hvarföre hennes lärare nödgats behandla den med särdeles stor försigtighet. Få svenska sångerskor liafva ock åtnjutit en så grundlig och jemn undervisning i
sångkonsten som hon. Hennes af naturen ej särdeles omfångsrika stämma ansågs, då hon började sin teatraliska bana, vara alldeles otillräcklig för sångscenen.
Emellertid ser man hvad klokt ledda studier kan uträtta. Vendela Andersson har på kgl. operan uppträdt i de för en
koloratursångerska mest svåra partier såsom i »Martha» och »Hugenotterna». Hennes koloratur är jemn och ledig samt väl accentuerad, likasom drillen ren och exakt; intonationen är ovanligt korrekt och hennes sång utmärkt rytmisk samt väl fraserad. På ett redigt uttal af texten nedlägger hon mycken omsorg, en icke hos alla sångerskor vanlig noggrannhet, hvilken dock kan gå till öfverdrift om en sådan preciserad deklamation inkräktar på röstens välljud genom att skärpa tonen på samma gång som uttalet. Vi hafva hört de strängaste och kompetentaste
domare i sångväg yttra att Vendela
Andersson som sångerska intager en hög
ställning, och vore hennes sångorgan i
jemn-bredd med hennes konst, så finge vi ej länge behålla henne ibland oss. Som dramatisk artist kan man trygt påstå att få sångerskor kunna mäta sig med henne och ett af de mest lysande exempel
härpå har hon nu gifvit oss i det mästerliga utförandet af Zephyrines rol i Salomans opera, särdeles i andra aktens stora scen, der hon härmar lindansningen, en
framställning, hvilken, ensamt den, såsom en kritiker yttrat, borde kunna locka fulla hus till »Diamantkorset». H - ■ 4» Diamantkorset. I^andlingens gång i denna opera vilja fesa vi här i korthet anföra; såsom man finner bör den locka till närmare
bekantskap med densamma å scenen.
Handlingen spelar i Schweitz 1814: Grefve Löwenthal, en tysk ädling, har på orättvisa misstankar för förräderi måst lemna sitt land och sina gods. Ingen vet hvart han tagit vägen, men hans
besittningar ha för hans räkning troget
vårdats af en gammal förvaltare, som till sist satt lifvet till i sin herres tjenst, då han — handlingen tilldrager sig under de napoleonska krigens tid — försvarat hans slott mot en hop franska marodörer. Då operan börjar, befinna vi oss i den by som lyder under grefve Löwenthals ego. Der är en fest för att fira
hemkomsten af den gamle förvaltarens son Wilhelm (hr Lundmark), som i hvarje stund väntas hem från kriget, der han vunnit kaptens grad; och i spetsen för de festklädda skarorna se vi den unge kaptenens syster, Thérése (fröken
Karl-sohnl. Bondfolkets glada körer, en romans sjungen af Thérése och en duo mellan de båda syskonen upptaga början af första akten. Man får der äfven veta, att
Wilhelm ej kommit ensam hem, han väntar som sin gäst en afhållen stridskamrat, den ryske generalen Kurakofl’ (hr
Sellcr-gren), hvars lif han i en drabbning
räddat med fara för sitt eget. Under det man väntar på honom
höres emellertid en lustig marsch utanför scenen, och in tågar åtföljd af sin
brokigt utstyrda trupp lindansaren »direktör» Gigoti (hr Janzon), som kommer för att i byns gamla vagnshus ge »en stor och briljant extra fin föreställning». Presentation af truppen och dess
förnämsta stjernor, lindanserskan mamsell Zephyrine och monsieur Baduto (hr
Lund-qvist) sker nu. Sedan draga så väl bönder som
lindansare sig in i husen för att förpläga sig och Zephyrine och Baduto bli ensamma qvar. Duett mellan dem, der B.
erbjuder henne sin kärlek, men hon nekar; fri vill hon vara. Till sist erbjuder han henne ett dyrbart diamantkors, som han bär på sig, ett arf från hans moder. Men ej ens det vill hon ha. Först då han vredgad hotar att trampa sönder det, om hon försmår det, tar hon emot det, och de bege sig till de andra. Nu inkommer Kurakolf. Och han igenkännes af Gigoti. Kurakolf är ej hans rätta namn, han är den saknade grefve Löwenthal. Wilhelm och Thérése komma in och få äfven del af denna
nyhet, och till dem yttrar L. att han nu vore fullt lycklig, blott han kunde
återfinna sin dotter, som när hans slott
plundrades och hans hustru dödades
försvunnit. Han har dock ett medel att
återfinna henne. Hon bar, när hon röfvades bort, ett diamantkors som han skänkt hennes moder. Nu vill likväl grefven ej tänka på så sorgliga saker. Han går att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
