Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
teatrarne kunnal komma till sin lösning.
En hufvudstad ulan cn knnslanstall al
ifrågavarande slag torde i våra tider vara
något oerhördt. Också finnas ju al
staden underhållna lyriska teatrar i nästan
alla större städer, som icke åro
residensstäder, i livilka senare regenten
underhåller eller subventionerar sådana. Detta
borde vid teaterfrågans afgörande hos oss j
icke ha varit vederbörande obekant.
Huru mörkt det nu än ser ut för den
högre musikalisk-dramatiska konsten här,
vilja vi likväl hoppas alt (iustaf llhs
skapelse, att bada vara första konsttempcl
måtte undgå den dödsdom som nu tycks
sväfva öfver dem och gå blidare öden till
mötes. II.
FÖLJETONG.
En Julklappsönskan.
Af Elise Polko.
Motto: Kom, husets herre, och visa dig,
I>u husfru låt dina nycklar klinga,
I>u fröken lill’ kom och lek med oss,
Ty kransar ire vi till huset bringa.
Jhlak säny.
D et var under julveckan för omkring
16 år sedan. En isande vind svepte j
igenom Lembergs gator på eftermiddagen. ;
och dref framför sig moln af större och
mindre snöflingor. Men bodarne skimrade
redan i det klaraste ljus — förföriska
härligheter af alla slag utbredde sig
innanför rutorna.
Framför en präktigt upplyst
leksaks-bod stod en grupp af barn med de små
händerna instuckna i fickorna eller under
förkläden och rockskört, med röda näsor
och kinder samt stampande fötter, men
trots allt detta med glädjestrålande ögon
liksom slukande de oåtkomliga skatterna
inom rutan. Den som kunde komma åt
något der! — Dockorna, som af lutter [
toaleltprakt räckte armar och ben ifrån
sig; soldaterna, som stodo der så raka
och morska som om de i ett nu kunde [
eröfra både gamla och nya verlden; trum- j
niorna, piskorna, fiolerna och flöjterna, 1
som hängde der öfverallt. Tänk hvilket
dråpligt larm man skulle kunna
åstadkomma med allt det der.
Litet afsides från den beundrande
skaran stod en flicka af omkring 10 år,
alldeles fördjupad i åskådandet af
leksakerna. Det var en späd, oansenlig tingest
med mörkt hår, som i tunga flätor föll !
ned öfver de runda skuldrorna; hon hade
ett litet, blekt ansigte, och den urblekta
ylleklädning hon hade på sig såg
öfver-ällt för kort och trång ut. Ett rörande
uttryck af den mest brinnande längtan
blickade fram ur de stora, mörkbruna
ögonen. Flickan anade icke huru hon redan
en lång stund varit betraktad af en
besynnerlig man i grå rock, med pelsmössa
på hufvudet. Denne gick ett par steg
fram och lade slutligen sin hand sakta
på flickans axel.
»Hvad är det du så gerna vill ha
här, min lilla?» frågade han på den
mjuka polska dialekten. »Dockan der med
röda klädningen och guldkantningen? Säg
fritt ut!»
Barnets ögon fäste sig till cn början
med någon rädsla pä det skrynkliga
ansigtet, men i den främmudc mannens
blick måtte ha legal något som genast
uppvärmde harnahjertal, ty den läcka
munnen log hastigt och den lilla svarade:
»< I nej! .lag ville hellre ha det
stackars dockbarnet der i bara linnet, del
som ännu inte kan gä, och som jag kunde
göra kläder at — men ännu hellre ville
jag–––-»
I Ion I värlystnade och suckade djupt,
liksom förskräckt öfver sin jättestora önskan.
»Nä, säg ut, var inte rädd, jag ger
dig inte mer än jag kan betala.»
»Fiolen der!» och ett litet, stelfruset
finger pekade på en leksak, en violin.
»Hvad skulle du göra med den?»
frågade främlingen helt förvånad.
»Spela på den! O, jag har redan
länge, länge spelat fiol, men den är
pappas, och den hehölver han sjelf, så att
jag får sällan begagna den.»
»Ar del så, kom då lill mig; jag har
liere sådana der hemma och vill gerna
låna dig cn, om jag kan vara riktigt
säker på att du verkligen har allvar med
att lära dig spela. Men kom nu, ditt
dockbarn skall du också få!»
Han tog barnets hand i sin och
in-j trädde jemte sin lilla ledsagarinna i boden,
följd af åskådarnes undrande blickar.
Liksom i en dröm lät flickan den
främmande herrn lägga det hjelplösa
dockbarnet i sina armar, hvilket hon sedan
med riklig moderlig ömhet tryckte till
sitt bröst i det hon betraktade sin
obekante vän: det låg en verld af tacksamhet
och lycka i den blick hon fäste på honom.
»Nå säg mig nu också hvad du
heter», sade han i det de gingo ut.
»Praxede Marcellina Kochanska!»
»Och hvad har din far för sig?
Lef-ver din mor ännu?»
»Mamma sköter om lilla syster och
kokar åt oss — och jag hjelper henne,
och pappa lär sina lärjungar att spela
fiol och ger mig pianolektioner.»
»Så säg honom att han i morgon för
dig hem till mig, då han skall få välja
ut en sådan der sak som du önskat dig.
Jag heter Johan Badwann von Janowitz
och är musiker. Der bortom
dominika-nerkyrkan bor jag. Kan du komma ihåg
allt det der?» Hon nickade bara — tala
kunde hon ej — det lilla hjertat var
öf-verfullt. Som en pil var hon försvunnen.
Det var ett mycket tarfligt ruin, i hvilket
hon några minuter derefter störtade in
–andlös och med lågande kinder trots
vinterluften. Vid bordet framför den lilla
lampan satt modern böjd öfver sin söm,
bredvid henne stod en vagga, i hvilken
ett barn låg och sof. Från rummet
bredvid hördes tonerna af cn violin i skarpa
rytmer och lifliga melodier.
»Hvar har du varit så länge,
Marcellina?» frågade modern med mildhet i röst
och blick.» Pappa är redan otålig. Du
skall ackompagnera honom till ett nytt
stycke. Skynda dig, min flicka!» — »Ack,
mamma, jag vill genast gå in till
honom! — Skomakarn, som jag var hos,
skall göra mina skor färdiga till jul», sade
barnet hastigt. — »Men se här — se
bara — milt söla dockbarn! En
främmande herre, som helt visst var en prins,
han hade nog en stjerna under
öfverroc-*ken, har skänkt mig dockan. O, livad
jag är lycklig! Och pappa skall komma
I lill honom. — Vill du gömma milt
dock-i barn riktigt väl’J» Hon kysste med
feberaktig ifver sin mor och dockan, hvarpå
hon skyndade in i faderns rum. Strax
| derefter hördes tangenterna på ett
gam-1 mal skrälligl piano slamra under flickans
säkra händer. — Dockbarnet var glömdt.
På julaftonen satt den lilla Marcellina
i det lilla rummet hos sin nye vän. En
liten julgran hade varit tänd, behängd
med äplen, nötter och pepparkakor. 1’å
trädet hade för öfrigt endast hängt cn
violin — nu höll flickan den i sin famn,
lika ömt som förut dockbarnet, och
hennes fars panna var klarare än vanligt,
der han nu slod bredvid den gamle
musikern och säg ned pä sill barn. Johan
Badwann von Janowitz — hvem fans väl
i hela Lemberg, som icke kände honom!
Af hela sin själ hängifven åt musiken,
\ hade han ändtligen sett sig befriad från
det ok som en liten embetsmannasyssla
! pålade honom och lcfdc nu af cn liten
pension, lycklig och ostörd. Det hände
då ej sällan, att han förgätande sitt
middagsmål blcf sittande vid sitt piano, med
ungdomlig ifver spelande ända till
aftonen. Och med porträtt af store
musiker hade han befolkat sin kammare; alla
hans besparingar åtgingo till noter och
sådana porträtt. Den lilla Marcellina
blcf denna julafton högtidligen
presenterad för dem. Öfver pianot hängde cn
bild omgifven af en vissnad krans.
Barnets ögon fäste sig vid denna bild. »Det
var vår landsman, den store Frederie
Chopin; honom skall du framdeles lära
förstå och älska, lilla Marcellina», sade
då den gamle musikern.
Hon måtte väl tidigare och bättre ha
lärt att förstå honom än någon annan,
ty polacken, som nu blef hennes
lärmästare, spelade denne oförliknelige
tonmästares förtrollande melodier så som blott
polacker och slaver kunna spela dem;
älven hans sånger och andra polska visor
sjöng den gamle, och flickan satt och hörde
på med vidöppna ögon och hjertat
svällande af förtjusning. Ibland log hon sin
fiol, föll plötsligt in och beledsagade hans
spel för att visa hur hon öfvat sig der
hemma och livilka framsteg hon gjort;
det hände ock att hon satte sig ned vid
pianot, som klingade mycket vackrare än
det der hemma, och försökte taga ut
Chopinska melodier, som hon hört sin
beskyddare spela. Då flög ett leende öfver
den gamle musikerns fårade kind och han
kunde då stryka handen smekande öfver
håret på den unga skyddslingen. Han
var sjelf en för duglig pianist för alt ej
också vara cn duglig lärmästarc, men
lian var tillika full af godhet mot detta
barn, som genast vid första anblicken så
underbart fängslat honom. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
