Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 SVENSK MUSIKTIDNING. • . A
att tända en cigarr, då jag närmade inig honom och inlät mig i samtal med honom. Ur innehållet af denna vår konversation vill jag nu förtälja livad den älskvärda spörjerskan här erfor äfven för edra läsare, livilka säkerligen mod intresse motse
pianisten Reisenauers återuppträdande. Han är född i Königsberg och för närvarande’ 23 år gammal. Den allra första undervisningen erhöll han redan vid 5 år af sin mor, en framstående
musikälskarinna; senare tog prof. Kölder
honom under sina vingars skugga. På
Köh-lers förord kom han blott elfva år
gammal till Liszt, som alldeles hänrycktes af den lille R. och sedan under de följande åren ledde hans studier. Alfred Reisenauers första offentliga uppträdande egde rum i Roma, på en konsert som Liszt gaf till förmån för de öfversvämmade i Murcia, och der han utom några solosaker spelade tiere sonater « quatre mains med maestron. Hans
framgång var stor. Liszt omfamnade honom i hela auditoriets närvaro. Kritiken
lof-ordade honom. När de vandrade genom Romas gator, stannade folk och sade: »Der gå den gamle och den unge Liszt.» Korteligen, Reisenauer stod redan då i begrepp att blifva något utomordentligt, då han plötsligt af okända skäl gjorde halt vid början af en lysande karrier, afstod från utsigten till en glänsande framtid, lcmnade Roma, reste till Leipzig och
eg-nade sig åt studier i juridik. Först efter halft annat år vände han tillbaka till sin egentliga kallelse, till pianot. Fullkomligt obekant slöt han sig först till den berömde tenoristen Vogl, på hvars tournée han skördade lika stora
framgångar som konsertgifvaren sjelf. Man sade: »Letzterer singt zwar wie ein Vogel, aber Reisenauer ackompagniert wie ein
Sänger.» Efter den sista konserten såg sig Vogl om efter en annan ledsagare.
Nästan samma öde rönte R. under en
tournée med violoncellisten Popper, som med förvåning fann, att man egnade nästan ännu mera uppmäksamhet åt pianonumren än åt hans egna. Nu kom turen — ty alla goda ting äro ju tre — till Teresina Tua, den
bekanta älskliga violinisten. Det gick icke henne bättre. Tournéen Tua blef snart en tournée Reisenauer, och i Kristiania gick entusiasmen så långt, att
»Morgenbladets» kritiker till och med slöt sitt
referat med orden: »Hr Reisenauer gjorde Tua den äran att ackompagnera hennes samtliga nummer». Vi helsa hr Reisenauer åler
välkommen till oss, och då vi förra gången han konserterade hos oss ej fingo tillfälle att höra mycket af hans repertoar på det
klassiska området, helst livad solosaker
beträffar, skulle det vara oss kiirt om han äfven på detta kunde visa sig lika framstående, dermed skänkande oss en ny njutning och uppdagande en ny sida af sitt
konstnärs-skap. Tvenne musikreformatorer. Bland de män som kunna tillerkännas ett afgörande inflytande på den
moderna musikens ställning och
framåtskridande räkna vi i första rummet Gluck och Haydn: Gluck, om också ej
grundläggaren af den moderna operan i
allmänhet taget, så åtminstone af den
tyska operan; Haydn, om äfven icke
skaparen af den moderna orkestern, så
likväl grundläggaren till qvartetten och
symfonien. Vi vilja leinna en erinran om dessa båda musikreformatorers lif och verksamhet, hvilket under en tid af
sådan reformatorisk rörelse på musikens område, som den närvarande, kan hafva sin särskilda anledning, sitt särskilda
intresse, och börja då med Christoph Willibald Gluck. Gluck föddes d. 2 Juli 1714 på
godset Weidenwang vid Neumarkt i Oberpfalz, der hans fader var skogvaktare hos furst Lobkowitz. Han kom 1726 i en
jesuitskola i Kominotau (Rölnnen), der han erhöll god uppfostran och undervisning i sång, orgel-, violin- och klaverspel.
Korsång och orgelspel odlades då
företrädesvis, och Gluck, i likhet med åtskilliga
andra musiker den tiden, hade att i dessa fack söka sin utkomst. Vid 18 års
ålder lemnade han jesuitskolan och begaf sig till Prag, som då var mycket berömdt för sitt musiklif. Han fortsatte här sin musikaliska uppfostran under
Czernohor-sky och lärde sig spela violoncel!, allt
under det han gjorde sig känd som utmärkt violspelare, körsångare och organist. År 1736 beslöt han, efter att ha gilvit några konserter i granskapet af Prag, att
fullända sin musikaliska uppfostran i Wien ock begaf sig dit, der han började
studera under ledning af Galdara, Fux och Conti. Hittills hade Glucks uppmärksamhet opartiskt varit riktad på så väl den
tyska som den italienska musiken, men genom furst Lobkowitz, som nu började intressera sig för sin gamle skogvaktares son, blef Gluck introducerad hos den
italienske prinsen Melzi, hvilken mestadels bodde i Milano, och dä denne återvände dit från Wien, medtog han den unge Gluck, som här blef en flitig lärjunge hos den välbekante komponisten och organisten Samartini. Den första verksamheten,
äfven hos ett snille, brukar vara mera
imitativ än originel och sjelfständig, och så begvnte Gluck skrifva italienska operor för en italiensk publik. Under fyra års tid skref han åtta sådana (Ar t as er se, Demofonte, Cleonice, Siface,
Fe-dra etc.), som vunno så mycket bifall, att han på grund af denna framgång
kallades till Haymarket-teatern i London, att skrifva operor för denna. Hans La caduta dei Giganti, som uppfördes 1746, gjorde emellertid ingen lycka och lika litet hans Piramo et Tisbe, som effer pasticchio-metoden var sammansatt af de bästa stycke.ia ur hans föregående itali- enska operor. 1 London träffade han
tillsamman med Händel, hvilken om honom falde det föga smickrande uttrycket:
»komponisten af La caduta har lika litet aning om kontrapunkt som min kock.»
Genom Händel gafs honom här helt nya
intryck, som löste honom ur den italienska operastilens fjättrar. Gluck insåg nu
nödvändigheten af bättre öfverensslätnmelse mellan dramat och musiken, och då han efter uppförandet af de nämda operorna gjorde ett besök i Paris och för första gången fick höra franska operor af
Ra-meau, så gjorde lian bekantskap med ett nytt element i operan, nämligen
recitativets dramatiska deklamation. Vi spåra alltså tre källor ur livilka Gluck härledde grundvilkoren för sitt eget system. Hans första uppfostran i Italien var afgörande för den betydelse han alltid fäste vid den rena melodien, hans senare bekantskap med Frankrike lärde honom den dramatiska deklamationens värde; Tyskland gaf honom harmonien, ett
noggrannare studium af orkestern och den filosofiska anda som satte honom i stånd att skrifva specifikt tyska operor. Om detta sitt system skrifver han sjelf: »Min afsigt var att låta musiken inskränka sig till sin rätta uppgift, nämligen till det
poetiska uttrycket utan afbrott afhandlingen.» Det nya kompositionssättet utvecklade sig hos honom så småningom, likväl röjes det redan i hans nästa opera, La Sem i
rami de, som 1748 uppfördes i Wien, dit han begifvit sig från London efter en kort anställning i Dresden. Följande år var det som hans hjerta uppflammade för den älskvärda Marianna Pergin, hvars fader, en rik och penningdryg köpman i Wien,
emellertid ej ville höra talas oin att hans
dotter skulle tillhöra en musiker. Det var väl till en del förtviflan häröfver som åter igen förde honom till Italien, der han för Argentina-teatern i Rom skref sin
Tele-macco, som redan röjer en betydande dramatisk förmåga. Länge stannade han dock ej i Italien, ty då den gamle
Pergin afled, i början af 1750, ilade Gluck tillbaka till Wien och förmälde sig der d. 15 Sept. med Marianna, som sedan blef en trogen följeslagarinna på hans konstresor och som i bildning och
själsegenskaper synes ha stått ganska högt bland sin tids qvinnor. Året 1751 finna vi Gluck med sin maka i Neapel, för
hvilken stad han skref La clemenza di Tito, men i slutet af samma år är han åter i Wien. År 1754 skref han till en fest, som hertig Joseph Friedrich af
Sacli-sen-Hildburghausen gaf till kejsarinnan Maria Theresias ära, musiken till
Meta-stasios festspel Le cinese. Samma år utnämndes han af Maria Tlieresia till hennes hofkapellmästare med en lön af 2,000 gulden. Frän 1754 till 1756 utvecklade han större verksamhet. Så skref han under denna tid för Rean
operorna 11 Trion fo di Gam illo och
An-tigono, för livilka han af påfven
belönades med gyllene sporrens orden. Ilan skref sig sedan alltid »Ritter von Gluck». 1 För Wien och hofvet komponerade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
