Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
festspelen och operorna La Danza,
L’ln-nocenza giustificata och II Ré
Pa-slore. Frän 1756 till 1760 lefde han,
Så mycket hans tjenst det tillät, i lugn
och tillbakadragenhet, men sistnänida år
uppdrogs ät honoui att till erkehertig
Josephs formalning med Isabella af Bourbon
komponera en s. k. serenata, som under
titel Te t ide med praktfull uppsättning
gafs inför majestäterna. På detta
fest-sjæl följde 1761 den stora, allvarliga
balletten Don Juan oder dassteierne
Ciastrnahl, hvilken eger ett särskildt
intresse såsom föregångare till Mozarts
»Don Juan».
För invigningen af det nya
operahuset i Bologna komponerade Gluck
Meta-stasios 11 Trionfo di Cl el i a 1762
och begaf sig derföre dit i sällskap med
sin unge vän, den sedan bekante
operakomponisten Dittersdorf samt kom der i
närmare umgänge med -den berömde
gamle sångaren Farinelli och den lärde
pater Martini. Denna Glucks festopera
har en särskild betydelse derigenom att
hon var den sista som Gluek skref efter
det gamla italienska maneret och sålunda
bildar vändpunkten i hans konstnärliga
skapande. Säkert hade Glucks
reformatoriska anda redan då börjat vakna, men
i denna bestälda tillfällighetsopera ville
han väl ej bryta med det gamla, af
ita-lienarne hyllade maneret. Samma år
likväl bröt han med det gamla, och detta
första verk efter den nya, af honom funna
konstprincipen, det hvarigenom han
uppnådde det högsta mästerskap i den
patetiska och tragiska stilen och hvarmed
han skapade det musikaliska dramat, var
Orpheus. Anmärkningsvärdt nog var
Gluck för första gången Metastasio
otrogen vid anskaffandet af texten til) sitt
nya verk. Han vände sig i stället till
en sin vän Raniero von Calzabigi,
bekant som författare af skönliteratur, och
som sedan lemnade honom flere texter.
Orpheus och Euridice gick för
första gången öfver scenen i Wien den 5
Okt. 1762. Den nya och ovanliga stilen
i detta verk föreföll väl åhörarne
främmande, men vän som liende kände sig till
slut besegrad af de skönheter operan
innehöll, och särskildt kunde man ej undgå
att beundra de gripande körerna och den
uttrycksfulla orkestern. — Den gamla
stilen var emellertid ej af Gluck alldeles
öfvergifven, ty under de följande åren gör
sig denna åter gällande i operan Ezio
(1763) med text af Metastasio, i det
komiska sångspelet La K c neon t re
iin-prévue (1764) och det till kejsar Frans’
namnsdag för en intimare hofkrets skrifna
verket La Gorona, som dock skrefs
för-gäfves, emedan kejsaren d. 18 Aug. 1765
afied innan det hann uppföras.
Gluck förband sig nu för andra
gången med Calzabigi, och resultatet af
deras gemensamma arbete var Alceste,
som den 16 Dec. 1767 upplefde sin
första representation i W’ien. Libretton slöt
sig till Euripides liknämdasorgspel; Glucks
musik äter sträfvade här ännu mera
kon-seqvent och medvetet än i »Orpheus» upp
emot det höga mål han uppstält för
operan och blef derför mycket olika bedömd
af wienarne. Under det den nya
tonskapelsens vänner med rätta förklarade
den såsom ett arbete, hvilket först af
ef-terverlden kunde till sitt fulla värde
uppskattas, menade motståndarne att det mera
liknade ett reqviem än en opera, och att
det var väl mycket begärdt att man för
sina två gulden, i stället för att ha roligt,
skulle en hel afton låta sig så häftigt
röras och uppskakas. Hvad Gluck sjelf
velat med sin »Alceste» förklarar han allra
bäst i den till storhertigen af Toseana
skrifna tillegnan, som föregår det 1769
utkomna partituret.*
»Dä jag företog mig», säger han i
denna, »att sätta operan ’Alceste’ i
musik, var det min afsigt att sorgfälligt
undvika alla de missbruk, hvilka sångarnes
otillständiga fåfänga och komponisternas
allt för stora flathet infört i den italienska
operan och hvilka förnedrat ett det
präktigaste och skönaste skådespel till det
långtrådigaste och löjligaste. Jag sökte
derför att återställa musiken till hennes
sanna bestämmelse: att understödja
dikten i afsigt att förstärka känslornas
uttryck och situationernas intresse utan att
afbryta handlingen eller vanställa
densamma med onyttiga prydnader. Jag
har derför aktat mig att afbryta
skådespelaren under brinnande dialog och låta
honom afvakta en långvarig ritornel!, eller
plötsligen midt i en fras uppehålla honom
vid en tacksam vokal, för att antingen
låta honom i en lång passage visa
rörligheten hos hans vackra röst eller vänta
till dess orkestern ger honom tid att hemta
luft för en lång fermat. — Allt nog, jag
ville bannlysa alla dessa missbruk, mot
hvilka det sunda menniskoförståndet och
den sanna smaken redan så länge
förgäf-ves kämpat.»
Gluck var 48 är då han skref
»Orpheus» och 53 är då »Alceste» först
uppfördes; han hade sålunda i 21 år egnat
sig åt operan innan han gick till
reformerandet af densamma. — Efter
»Alceste» följde såsom den tredje
reforma-tionsoperan Paris und Helena (1769),
jemnbördig med de båda föregående, ehuru
mindre känd än dessa. Liksom Alceste
blef ej heller denna sista opera förstådd
i Tyskland eller i Italien, och missmodig
häröfver vände Gluck sina blickar
påFrank-rike, hvilket land med sin Lully och
Ra-meau, sin Corneille och Racine och
framför allt genom den der rådande
liflighe-ten i behandling af musikaliska
principfrågor syntes honom vara fältet för en
fördomsfri pröfning af hans nya idéer.
1 dessa åsigter understödde honom attachén
vid franska beskickningen i Wien, Bailli
du Rollet, en man af framstående
förmåga och stor teaterkännedom. Racines
»Iphigénie en Aulide» ansågs af honom
* Detta företal, eliuru forfattadt af abbé
Col-tellini och till sina grundidéer redan befintligt i
Marcellos »Teatro alla modo» (1720), måste
likväl anses såsom närmast inspireradt af Gluek,
liksom det af honom för första gången
fullständigt tillämpades (A. L. i Nordisk Familjebok).
lämplig för användande till fransk
operatext, och båda grepo nu verket an med
lif och lust, så att Gluck redan 1772
hade sitt nya verk fulländadt i tankarne,
om också ej på papperet. Så väl Bailli
du Rollet som Gluck sjelf satte sig nu i
förbindelse med stora operan för att få
»Iphigénie» uppförd der, men utan önskadt
resultat, till dess tronföljarens gemål,
Marie Antoinette, genomdref saken och
Iphigénie den 19 April 1774 med afgjort!
framgång gick öfver pariseroperans scen.
Liksom »Alceste» i Wien, så gjorde ock
»Iphigénie» i Paris genom sin
uttrycksfulla högtragiska musik, hvilken var
någonting alldeles nytt, ett djupt och
mäktigt intryck, under det å andra sidan så
väl det italienska partiet som den
specifikt franska skolan med Lullys och
Ra-ineaus traditioner gjorde opposition.
Anhängarne af den gamla franska
musiken insågo likväl snart nog att Glucks
musik i sjelfva verket stod på fransk grund
och att hans reformation af den stora
operan var ett motstycke till Gretrys inom
den komiska. Häftigare blef motståndet
från den italienska operans dyrkare och
som tog sig utbrott efter uppförandet af
hans följande, här gifna operor — La
Gythére assiégée (1775) och de nya
bearbetingarna af »Orfeo» (1774) och
»Alceste» (1776). Det italienska partiet
inkallade nu den berömde komponisten
Piccinni, som efter Glucks Armide (1777)
förde sin »Roland» öfver scenen (1778).
Piccinni var sjelf ingalunda någon
stridslysten person, men desto mera hans
anhängare, Glucks motståndare, och nu
upplågade en häftig strid mellan »Gluckister»
och »Piccinister», en strid som
utkämpades i vida kretsar, vid hofvet, i
salongerna, i operans foyer, pä kaféer och
boulevarder, i flygskrifter och följetonger, ja
till och med på enskilda och allmänna
baler, och som fördes ännu mer
förbitt-radt än kampen mellan »Lullister» och
»buffonister» (fransmän och italienare —
den patetiska operan och buffaoperan) ett
fjerdedels sekel förut. Gluck
beskyddades troget af Marie Antoinette * och hade
af ansedde män pä sin sida Rousseau,
Suard och abbé Arnaud, under det
Mar-montel, La Harpe, d’Alembert — till
dem slöt sig äfven svenske skalden och
ambassadören grefve G. F. Creutz —
hyllade Piccinni. De flesta stridskrafterna
samlades af abbé Leblond och utgåfvos
i hans »Mémoires pour servir ä 1’histoire
de la révolution opérée dans la musique
par M. le chevalier Gluck», 1781).
Emellertid uppförde Gluck d. 18 Maj 1779
sin Iphigenie en Tauride, som bragte
honom segern i händerna. Hela Paris
var hänfördt af detta verk och flere af
konstnärens fiender, deribland Marmontcl
och, som det synes, sjelfve Piccinni,
förklarade sig öfvervunne, ehuruväl denne
icke drog i betänkande att 1781 låta
uppföra sin täflingsopera med samma
namn hvilken mottogs ganska kyligt.
* Piccini säges dock varit af henne specielt
inbjuden till Paris genom La Borde och
neapolitanske gesandten, grefve Caraccioli.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
