Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningar, som företagas af Smittsonian
In-stitute öfver detta ämne, äro oss ännu
obekanta, men Tli. Baker, livars arbete
om indianernas musik vi här
hufvudsak-ligen följa, är af den bestämda mening,
att då den i indianernas melodier ofta
förekommande metriska indelningen är
följden af en liflig rytmisk känsla, älven
i poesien ett liknande fall kan antagas.
Exempel härpå linnas bland de^öfver 40)
af Baker framstälda sångerna, med oeh
utan ord; af det senare slaget kunna dä
följande sångtexter anföras:
O-la-ko-la A-ki-le
Ku-wa-ki-ya|pe! Li-wan-ye
(se vidare nedanstående sång).
En metrisk karakter skönjer man också
i de intressanta historiska sångerna hos
»Wapahani» eller Wliite Biver-indianerna,
hvilka sånger anses som en förkortning
af fullständigare nu sannolikt förgångna
annaler. Den metriska regelmässigbeten
är här troligen iakttagen till hjelp för
minnet.
Verkan af indiansängen höjes
betydligt derigenom att vokalernas intonation
i deras språk är fyllig, tydlig oeh ren,
ehuru något lutande åt det breda uttalet.
I)e flesta stafvelser ändas på vokaler eller
sådana konsonanter som n och ng ( =
n uttaladt som i franska ordet non), som
förmedla en lätt öfvergång från ett
tonsteg till ett annat; detta gör sången
lättflytande. Begynnelsekonsonanterna blifva
ofta utstötta med skarp begränsning från
den följande vokalen (t’o, g’li, t’eon), en
fördubbling af vokalen eger stundom rum
när den skall undantagsvis skarpt betonas
(ni-i, a-a).
Oinfånget hos indianernas röst anser
Baker, efter den erfarenhet han vunnit
hos Scneca-indianerna och uti
indianskolan i Garlisle, icke vara mindre än hos
de hvita, naturligtvis j det naturliga
tillståndet. Detta har endast afseende på
männen. Sångerna sjöngos nästan utan
undantag i högt (bariton-)läge; de flesta
utförande förmådde emellertid alt med
full röst gå ned till stora F, och upp
till ettstrukna F, som med lätthet togs.
Den manliga röstens omfång kan som
regel bestämmas till två oktaver: från
stora F till ettstrukna F eller frän stora
A till ettstrukna (tenor-)A.
Föredragningssättet är likasom poesien
och melodien högst naivt, för crescendo
deereseendo, accelerando och ritardando
tyckas sångarne ej ha något sinne; livad
melodien härigenom förlorar af
sentimental känsla, vinner den åter genom den
naturliga friskheten och den ögonskenliga
förnöjelse som föredraget af densamma
skänker indianen. Om rösternas qvalitet
är ej mycket att säga; icke förefalla de
mera obehagliga än rösterna hos de
obildade hvita; tvärtom, då ibland indianerna
alla liafva en viss öfning i att sjunga och
intervallerna tagas säkert och rent, kan
man snarare beteckna intrycket af
sången angenämt. Somliga af de mest
öf-vade sångarne liafva verkligt mjuka och
välljudande röster. Säkerhet i intonation
och rytmisk känsla jämte hängifvenheten
hos de medverkande äro hufvuddragen i
föredragningssättet. Af manér och
prydnader i föredraget brukas mest det
oföränderligt korta förslaget ooli detta alltid
skarpt accentuerad!; efterslag
=£=*=
brukas mera sällan och likaså det dubbla
förslaget f utfördi som triol.
Den nedstigande släpningen (uppstigande
förekommer ej) har man t. ex. i
nedanstående skalpdans hos Dakotas, hvari också
det korta förslaget förekommer;
Ko la
ia ku yaka pe lo - - o-
okl ci-ze i ma tan cnn ye lo - - o
1 • ■ vl : I
ka- lesh
le han wa on
welo c ye ye ye lo.
(Viin, ni menar något; ni säger »jag
är en stor krigare»; nå jag är det också.)
Do små noterna betonas hår icke
hvar för sig tydligt, utan tagas hastigt i
ett drag ungefär som när en dålig
sångare i stället för att sjunga ett rent
intervall släpar fram tonen (portamento);
ett brummande eller mumlande, som
åstadkommes genom tändernas
sammanslutning, åstadkommer ofta en märkvärdig
effekt. Släpandet från giss till e i
of-vanstående skalpsång har en verkligt hemsk
verkan. Detta släpande och brummande
äro alt betrakta såsom för vildarne
karakteristiska foredragsmanér. (Slutet tuijer).
Hjelp, Samiel! ropar Kasper i
Friskytten, so di vi veta, några gånger innan den
förskräcklige träder fram. Vid första
anropandet af Samiel hände det sig en gång
att Kasper från sidnkulissen fick till svar:
»Den får du allt viinta på; Samiel skall
lijelpa sig sjelf först — nere på
operakällaren.»
Chinesisk musik. En kalifornisk
journalist, som besökte en chiiiesi.sk teater i
San Francisko, skildrar den under
föreställningen utförda musiken sålunda: »Man
förflytte sig till en kittelfabrik, der 400
händer äro sysselsatta med hammare, tänke
sig till höger en bleckslagarverkstad i
full verksamhet, till venster en
quarts-qvarn, framför sig 000 fyllbultar med
allehanda instrument och på taket 4,000
ilskna kattor —, och man erhåller ett
svagt bogrepp om hvad en chinesisk
musikkår producerar.
Till Otto Lindblads biografi. *
En serenad.
Af A. II. S.
jj^fpnder en fotresa i Skåne sommaren
1848 hade vi omsider anländt till
trakten af den vackra Tjörnarps sjö samt
efter inbjudning slagit oss ned på
gärden Åkarp, der ett krigsråd (i. bodde
med sin familj. Detta ställe var ej långt
från Mellby, der Otto Lindblad sedan etl
par år bestyrde som »klockarfar».
Krigsrådet hade en dotter, som skulle
informeras i musik; Lindblad var hennes
lärare och kom ofta till Åkarp.
Vid ett sådant tillfälle hade
umgängeskretsen vidgats med några ungdomar
från Lund, två studenter och två damer,
alla syskon och dertill genommusikaliska,
glada samt till håg och strupe fulla af
sång.
Att Lindblad nu var i sitt esse.
be-liöfver väl knappt sägas. Det ena
sångstycket aflöste det andra, och trots den
omgifvande djupa bokskogen, hade
tonerna, burna af ryktet, klingat äfven
gran-narne på Maglö herresäte i öronen. En
skön eftermiddag sutto vi alla nyss
församlade kring kaffebordet, då i
detsamma en ung dam till häst samt med
vajande plym i hatten sprängde upp pä
gården. Hennes ärende, att »stöta på»
främ-lingarne till ett besök å Maglö, var lika
snart framfördt som bifallet. Knappt hade
fröken från Maglö emellertid åter begifvil
sig på hemvägen förr än de påstötta
började en rådplägning om sättet för det
beramade besöket, och hvilken pä
Lindblads förslag — dels för att öfverraska
och dels för alt njuta af sommarnattens
poesi — slutade med att besöket skulle
ske först sedan solen gått ned och då
under form af serenad.
Snart började aftonens ljumma
vindar skalkas med blommorna, julisolen
sjönk så vackert lofvande bakom skogens
toppar, och när så natten kom smygande
med tysta och varsamma fjät öfver
nejden, snurrade en lång hövagn och
bäddad med nyslaget hö framför verandan
för att mottaga det der väntande
sahgar-laget.
En klatsch, upprepad af ekot från
skogen, satte tåget i gång. Färden, som
väl i sig sjelf ej var lång — den gälde
blott V4 mil —, blef det emellertid nu,
ty för hvarje liten kärlekslåga, och de
voro många, som lysmasken nyss hade
tändt på den fuktiga skogbottnen, skulle
Lindblad dröja en stund och råkade
der-vid ibland alt blifva gäckad, när bär och
der ett stycke ruttet trä låg och lyste i kapp
med masken. Och likaså gjordes
uppehåll när inne. i skogen en öppen
ängs-bit passerades och elfvor — förestälda
af det uppstigande sommartöcknet — der
liöllo pä att dansa. Lindblad följde så
* Då i följd af lilliimnudt utgifvandc af Otto
Lindblads sjelfbiogmli i sin helhet det ej kan
bestämmas om oeh när fortsättning af den i X:o (i
påbörjade artikeln kan följa, meddela vi bår
såsom en fortsättning deraf denna från Aftonbladet
hem tade skiss nr lians lefnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
