Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
litligt med det vackra fenomenet, till dess
han slutligen tyckte att de nattliga feerna
slogo sig ned i höet bredvid oss.
Midnattstimmen var derför inne, när vi hunno
fram till Maglö. Tysta stego vi ur
vagnen och smögo som tjufvar genom
trädgården samt stodo så vid slottet, under
fönstren till värdfolkets våning.
Situationen i öfrigt så väl här som
under färden torde emellertid tydligast
framstå för läsaren när vi här återgifva
sången, som nu uppstämdes:
Öfver skogen, öfver sjön
Du din slöja sänker,
Milda skymning, oeh till bön
Du denna stund oss skänker.
Allt är stilla, ej ett ljud
Genom rymden sväfvar.
.lorden lik en lycklig brud,
Ack, blott af längtan bäfvar.
Dock, livad qval, o hjerta!
I en stund som denna,
Ack, är all fröjd, som menskor känna,
Blott en salig smärta? ‘
Att Lindblad valde just detta stycke
för serenaden var måhända för dess
varma skildring af den för tillfället i
naturen rådande stämningen, men kanske ock
såsom en gärd af erkännande åt sin store
samtida nanme, ty Otto Lindblad, som
till och med efter sin bortgång haft
vedersakare hland tonsättare, var sjelf minst
af allt besvärad af afundsjuka.
När sången hade tystnat, öppnades
af en len hand ett fönster i öfre våningen
och ned öfver våra hufvud gled en stor
näfverkorg, hängande på ett snöre och
fyld med smultron. Då korgen så i en
hast blifvit tömd, låg en biljett på dess
botten, och med knapp nöd utreddes dess
korta innehåll: »Men sångfoglarne?»
Lindblad förstod piken och så följde:
Sfmgfiiglarne tänkte bygga sitt näste;
I lugn och frid, så troilde väl de fleste!
Kom så en korp, byggmiistar blef,
Och såg sig om, de små fordref,
Mot lians skrän sångfogelns stämma var så matt.
De flyktade sedan åt skilda håll
Och sjunga väl ännu ibland —
Men hör huru sången då klingar i moll —
.Sin längtan på lummiga strand.
Fogeln fick ingen tro
På en vänsäll ro;
Nu sitter han sorgsen vid ensligt bo,
När aftonen skymmer! **
När vi sent påföljande dag vaknade
på Akarp och blickade genom fönstret,
funno vi ett ekipage från Maglö der
utanför och väntande för vår räkning. Vi
klädde oss hastigt och foro dit. Allt hvad
orten hade utmärkt i musikväg var
naturligtvis nu församladt på Maglö, der ock
mycket musik exeqverades; men
glanspunkten var dock när Lindblads elev
från Akarp, en femtonårig fager mö, stälde
sig vid pianot, der läraren förut hade
satt sig till ackoinpagnement, och med
hänförande röst sjöng ilen af honom till
ord och musik diktade Aningen:
1 Af A. F. Lindblad.
»Sångfoglarne" var Otto Lindblads sista
skapelse i Lund och återfinnes i sin helhet i
hans samlade dikter.
Angel, säg mig hvem du är,
Som så vackert hviska plär!
I min barm, hvartbiin jag går,
Du alltjemt invid mig står.
Såsom samtalsämne mellan
musik-numren utlades med variationer
isynnerhet den flydda nattens serenad och den
derunder sä mystiskt nedfirade korgen
med smultron; men med apropos af dessa
senare kom ock en sägen om gården
på tal.
Den sedan några år tillbaka aflidne
familjfadern här, general W., som föga
förstod sig på landllunk då han mottog
Maglö, hade ej heller haft särdeles höga
tankar om stället och skulle förklarat, att
han köpt det endast för dess i mängd
växande skogssnuillron och liljekonvaljer,
beklagande dock att de senare måste
för de kalla vårarnes skull plockas med
vantar.
Ett decennium eller mer efter vårt
här njutna angenäma sommarnöje gjorde
vi åter ett besök i orten, men då hade
den lyriska stämningen der förstummats.
Otto Lindblad hade blifvit nedlagd på
den sjukbädd, frän hvilken lian aldrig
mer skulle uppstå.
Hans fantasi var liflig nu som förr,
men dess värre lät den sig ej längre
tygla, utan yrade. Poesiens fé syntes
dock äfven under detta sorgliga skede
troget stå vid hans sida, ty i stället för
de mörka bilder, som yrande patienter
annars vanligen anfäktas af, lät hon
tonskaldens öga skåda idel ljusa. Så syntes
honom hvitklädda småflickor och
bevingade änglar om hvarandra under natten
leka kring hans sjukläger, medan de om
dagen på de sköna boklöfven, som sträckte
sina silkesfransar intill hans fönster,
hoppade och dansade i luftiga kretsar, till
dess de slutligen förde hans ande med
sig
— — — — »till högre zoner
Från en jord så mörk och trång.»
Bästa valet. En förnäm horre hade
i sin salong föranstaltat en
musikalisk-deklamatorisk soaré och bjudit samman cn
hel mängd gäster. Programmet bestod
af tjngu nummer; der blef mycket
musi-ceradt och deklamcradt, så att de höga
gästerna kände sin konsthunger
fullkomligt stillad. Do inbjudna längtade nu
äfven efter kroppslig förplägning och
väntade i livar. stund på invitation att
bo-gifva sig till bordet. De ansågo just
ögonblicket dertill vara kommet, dä plötsligen
åter igen en. konstnär anmälde sig, en
pianist, som uppmanade »de ärade
herr-skaperna» att uppgifva något tema af en
omtyckt kompositör, hvilket lian då ville
variera. En af gästerna, en i
konstnärs-kretsarne mycket bekant humorist, vände
sig då till värden mod de orden: »Jag
tror vi helst välja Suppé (souper)!»
–+–-
Text oeh melodi öfverensstämma ofta
lika litet som konung Davids hundrade
psalm och visan »Grön persilja».
SllAKESPEAKE.
”Don Juans” hundraårsdag.
inträffandet och firandet af denna
inom operans annaler märkliga dag
i slutet af nästa månad nämnde vi några
ord i föregående nummer. De tyska
musiktidningarna liafva med anledning
deraf åtskilligt att påpeka rörande den
märkliga operan och festföreställningarna af
densammjrpä hennes sekulardag. Så
innehåller Aflgem. Musikzeitung härom en af
Fr. Spiro författad artikel, ur hvilken vi
vilja meddela nedanstående.
»Beträffande det ideala uppförandet
af operan är mycket skrilvet, och alt
upprepa eller sammanfatta allt detta kan här
ej komma i fråga lika litet som att
utförligt framlägga en egen åsigt; endast det
synes mig gent emot tidiga försök höra
framhållas, alt en enda gemensam plan
derför icke är möjlig. Negativt kan man
ju obetingadt uppställa åtskilligt, t. ex.
att man ej inför talad dialog, icke
ute-lemnar Mazettos F-dur- och Oktavios
B-dur-aria, i första finalen ej låter någon kör
sjunga oeh ej ersätter mandolinen med
gitarr, harpa eller ens violiner, men
positivt kan ej en enda norm uppställas.
Man har tre möjligheter: det historiska,
det konstnä riska och det populära
uppförandet. Det historiska är väl det
som skulle klarast bringa till uttryck
Mo-zarts tendenser och derjemte vara lika
njutnings- som lärorikt; detta kan endast
vid särskilda tillfällen användas och skulle
egna sig väl just för ett jubileum sådant
som det ifrågavarande. Att åstadkomma
det vore ganska enkelt, nämligen genom
direkt reproduktion af Prag-uppförandet,
som vi ju känna till alla delar; dertill
hörde alltså italiensk text, fullständigt, af
klaveret (pianot) ackompagneradt
secco-reeitativ, måttligt stor scen och orkester,
uteslutandet af Oktavios G-dur- och
Elviras andra Ess-dur-aria, den andra finalen
utan basuner, fullständig slutsextett efter
Don Juans död, etc.
Ett konstnärligt utförande skulle verka
mägtigast, ett sådant som framstälde
operan i sin mest fulländade form, utan
afse-ende pä mängdens smak, endast
tillfredsställande de verkligen konstbildade i vår
tid, och ett sådant skulle göra
uppförandet till en verklig fest. Delta skulle få
till grund den af Mozart för Wien gjorda
omarbetningen och denna skulle endast i
yttersta nödfall ändras, nämligen i sådana
fall der Mozart fasthåller sin tids vanor,
hvilka verka störande för oss, såsom
reci-tativernas klaverackompagncment.
Grundsatserna härför skulle vara: en stor scen
med mörk salong och ingen suftlör, stark
men osynlig orkester, seccorecitativen
förkortade och ackompagnerade a(
stråkinstrument; utförandet af samtliga sjungna
nummer med undanlag af den burleska
duetten mellan Leporello och Zerlina i
andra akten, med rätta öfverallt
utesluten, sä vacker den än är såsom
komposition betraktad; andra finalen med
basuner och slutsextetten, sådan den af Mozart
blifvit förkortad för Wien; i första finalen
kontradansen med oboer, valsen med horn.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
