Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blåser friaren en honom egendomlig
melodi, som ej spelas af någon annan. Denna
flöjt smyckas ofta med brokiga band,
läderremmar eller grofva målningar etc.
Det synes vara denna eller en
liknande flöjt, som hos Gatlin kallas
»Hjort-hudsflöjten» eller Winnebagoernas
»Fri-areflöjt» (Tsal-iht-quash-to). Den blåses
i öfre ändan och liar 3. 4 eller 6 hål
för fingrarne samt lika många toner med
sina oktaver, men hvilka äro
oregelbundet graduerade. »1 öfre Mississippi»,
berättar Catlin, »sägas de unge männen af
Winnebagostammen dag efter dag sitta i
granskapet af den wigwam, som
innesluter föremålet lör hans ömma låga, och
blåsa på denna flöjt till dess hennes
bjerta, rördt af så mycken uppoffring,
medelst ett tecken tillkännager att hon
med bjerta och hand vill belöna den
unge Orfeus. Gatlin ointalar äfven ett
par andra indianflöjter: Den mystiska
flöjten och krigsllöjten. Den förra är ett
ganska sinnrikt instrument, lik de
civiliserade folkens blåsinstrument, och skall
ha en mjuk och behaglig ton; den
senare är ett bland indianerna mycket
bekant och värderadt instrument, 6—9
tum långt och göres af hjortens eller
kalkonens benknotor samt utsiras med
brokiga piggsvinstaggar. Höfdingen bär den
i striden omkring halsen. Den har blott
två toner; den högre gifver tecken till
anfall, den andra till återtåg, och dessa
frambringas allt efter som man blåser i
öfre eller nedre ändan. Ljudet häraf
höres under stridsbullret, då anförarens
kommando ej kan förnimmas. Denna
flöjt tyckes sålunda snarare höra till
signalpipornas slag än musikinstrumentens.
Tvärflöjten finner man mera sällan hos
de vilda indianerna. Hos Apacherna
förekommer en sådan flöjt med tre tonhål,
Puebloindianerna begagna flöjtmusik till
sång och dans och enligt Bancroft får
man stundom höra 5 eller 6 flöjter af
olika storlek trakteras på samma gång.
Fanspipan (Syrinx) har man funnit
bland några vilda indianfolk i Mexiko
och Centralamerika. Hos många
indiannationer vid Pacifie-kusten har man sett
pipor af två, i form af bokstafven V
sammanbundna lika långa rör (stundom
äfven tre rör), hvilka blåsts med munnen
eller näsan.
Mexikanerna hade — för alt nämna
de gamla spanska iakttagelserna från
äldsla tider, ehuruväl endast flyktigt
oin-nämda — åtskilliga biåsinstrument,
såsom skalmejor (Zamponas), krumhorn eller
cornetti (Cornetas), valdhorn (Cuernas),
snäckmusslor (Caracoles), pipor (Chiflatos);
af de små lerpiporna fann man också
flere; Nebel påstår, alt de endast hade
två toner, men i Smithsonian Institut
finnes en som anger de fem första
tonerna af durskalan. Till tonen och
formen påminna de mycket om de
italienska ocarinas. De öfriga
blåsinstrumen-ten begagnades till solo- och samspel,
men den musik, som med dem
åstadkoms, var efter europeiska begrepp föga
angenäm.
Stränginstrument omtalas deremot
icke af dem, som skrifvit om de gamle
mexikanarne, och bland de vilda
indian-staminarne förekomma sällan några
sådana.* Apacherna hafva dock sin
Har-pon,** försedd med en sträng, och
hvarmed de lära ackompagnera sina sånger.
Adair fann elt egendomligt instrument af
detta slag, som han kallar »ett af de gamla
heliga musikinstrumenten». Det liknade
mycket neger-banjon (ett slags gitarr ined
läng hals och ett slags trumma till
ljud-botten), men af mycket större dimensioner;
det var nämligen 5 (engelska) fot långt
och en fot bredt med 8 strängar, gjorda
af buffelsenor. Loache, eller profeten, som
skötte detsamma, höll nedre delen mellan
sina fötter och öfverdelen nära sin haka,
j och stråkens ena ända hölls i handen af
denne medan dess andra ända hölls af
en biträdande amatör; under ett
svett-drifvande arbete framskrapades nu på
strängarne ett sådant förfärligt oljud, att,
såsom Adair säger, »det helt visst skulle
| ha kunnat drifva ut sjelfva djefvulen, om
han gömt sig i huset». Peruvianerna
hade sin Tinya, ett femsträngadl
instrument, och bland indianerna vid
Orinoco-floden har ett instrument med tre
strängar (Rabeles) blifvit funnet.
Daponte och Casatti.
get stundande »Don Juan»-jubileet leder
“Rlr® våra tankar på textförfattaren till
denna opera. Det är förnämligast genom
texten till denna äfvensom till »Figaros»
bröllop som Daponte grundat sitt rykte;
den italienske författaren har emellertid
lemnat flere andra texter till operor af
Salieri, Martini och Mozart. — Lorenzo
Daponte föddes 1749. Efter ett
kringflackande lif blef han af Josef II efter
Meta-stasio anstäld såsom textförfattare vid
italienska operan i Wien. Han kom
slutligen till Amerika, der han slutade sitt
oroliga och äfventyrliga lif 1838 såsom
professor i det italienska språket i
New-York. Enligt en not i Oulibichefls
Mo-zartsbiografi skulle han här ha aflidit i
djupaste armod. Sedan han i 30 år
der-städes lemnat undervisning i italienska
språket och literaturen, såg han sig
öfver-gifven af alla, då hans krafter ej längre
medgäfvo honom att arbeta. Några
månader före sin död skref han till en af
sina landsmän: »Om ödet, i stället att
föra mig till Amerika, fört mig till
Frankrike, hade jag icke behöft frukta att mina
ben skulle lemnats till näring åt
hun-darne; der skulle jag alltid funnit nog
penningar alt förskaffa min gamla kropp
hvila i grafven och rädda mitt minne
från fullkomlig glömska.»
Daponte har utgifvit flere italienska
* Bland negerfolk i Afrika finner man
deremot ganska sinnrikt förfärdigade flersträngade
harpor ined resonansbotten och skrufvar till
stämning af strängarne.
** Spanska namnet på instrumentet (på
svenska harpun), uppkommet af dess egendomliga
form.
öfversättningar af engelska verk och
skildrat sitt vexlingsrika lif i sina »Memoirs»,
utg. 1823—27 och i en 2:a upplaga 1829.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
