- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 7 (1887) /
119

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

i mina öron: ’Batti, batti’, när jag
tänker på den lilla frun med de
skälmska ögonen, fastän Mozart en gång
ganska skarpt läste lagen för henne, då
hon i andra satsen öfverlemnade reprisen
åt obligatinstrumentet. Och vännen Bassi,
sedan, i Prag!»

»Bassi? som var den förste som sjöng
Don Juans parti?»

»Ja, sjöng och spelade så att Mozart
sjelf ropade bravo, när han i prestot af
arian ’Fin ch’han dal vino’
han-ryckte publiken till ett stormande bifall.»

Sedan båda i flyktiga skizzer skildrat
sina lefnadsöden, och Daponte berättat
huru han i London varit med direktör
vid italienska teatern, huru han en lång
tid suttit häktad för skuld och nu
sysselsatte sig såsom kommissionär, uppkastade
Gasatti den frågan, om han ej visste
något medel att genom något musikaliskt
företag göra eflekt och tillika förtjena
penningar, med ett ord: någonting som
kunde rädda ur den tryckande
penningenöden, det måtte nu ligga inom poesiens
eller musikens område, — han hade,
till-lade han, med framgång försökt sig i båda
delarne.

»Effekt?» svarade Daponte; »effekt gör
alltid det, som är mest barockt, dock
— med snille.»

»Nå ja, föreslå något sådant! Nöden
har ingen lag. Tänk efter; du skall ej
heller dervid bli tomhändt.»

»Vi ska se. Likväl låter sådant ej
ta sig ur luften; men det skulle bra
mycket roa mig, om vi på det sättet kunde
trotsa engelsmännen och den förskämda
smaken.»

Medan de båda under funderingar
hit och dit läppja på sitt kaffe, inträder
genom dörren en puckelrygg. gör en högst
komisk komplimang och sätter sig derpå
ned, med imperatoriskt majestät rökande
ur en lång pipa. — Daponte kan för
skratt knappt hålla i sin kopp, likaså
Gasatti. Sedan den lille förlorat sig bland
mängden, säger Daponte:

»Om den der ville spela basen på
din konsert, Gasatti! Han gör bestäindt
- effekt. Gif en konsert, der dylika
missfoster spela eller sjunga med, och jag är
säker, att du gör hättre affärer än någon.»

»Härligt! syperbt!» hviskade
virtuosen efter något betänkande. »Ett
ofärdigt musiksällskap, en invalid-konsert!
Min vän, skaffa mig blott en orkester af
sådana der majestätiska personer, och alla
hinder äro undanröjda.»

»Hvad i min makt står, skall ej
försummas. Infinn dig i morgon åter här
efter middagen; jag vill ännu i dag tala
med två violspelare, som ha ett par
briljanta pucklar. Dessutom känner jag en
instrumentmakare, som bor midt emot
mig, och hvilken gift sig i en sned
familj, som är allt igenom musikalisk.»

I hopp om ett godt resultat af den
projekterade invalid-konserten, strök
Gasatti ihop återstoden af sin börs och
re-qvirerade i glädtigt lynne tvenne glas
punsch: de båda vännerna klingade för
företagets framgång, och åtta dagar der-

efter tillkänuagåfvo röda och gula affischer,
af en salongsmattas storlek, en

Académie des Invalides

under Maestro Carlo Casattis anförande.

På börsen, på kaffehusen, vid table
d’hoten, öfverallt talade man om denna
musikaliska komedi. Bedan på middagen
fans ingen biljett att få till aftonens
konsert, och en timme innan den
börjades, var salen redan fyld. Ett tisslande
och tasslande, ett hviskande och
skrattande hördes från alla håll, så snart en
af virtuoserna kom in genom dörren, som
förde till orkestern. Först kom en
puckelrygg med ett valdhorn öfver armen, så
en enögd, bakom dem i tre åttondels
takt en halt violoncellist och till slut ett
par dvärgar. Alla ögon väpnades:
lorgnetter, operakikare, tuber, allt riktades
på den sällsamma orkestern, som började
stämma och preludiera. — Nu inträdde
herskaren öfver alla dessa missfoster och
dvärgar, direktören, och — overluren tog
sin början.

Med hvarje takt tilltog skrattet, och
knappt var sista stråktaget gjordt förr
än ett fjerran skallande bifall belönade
de spelandes möda: vituosernas glädje
öfver denna framgång återspeglade sig i
alla kanter och vrår af deras svettböljda
ansigten.

Derpå framträdde tvänne puckelryggar
för att spela en violin-duett: den ene
be-gynte med ett adagio, medan den andre
hade tolf takters paus. Som en blixt
föll han in, och nu blef det ett filande
och skramlande, — Donner und VVetter!
Nu följde en af hela den stora armén
exeqverad sinfoni, i hvilken direktören
inlagt åtskilliga komiska soli, som
härmade kattors jamande, tuppens galande
och grodors qväkande. Under de följande
numren blef trängseln allt större, tills
den uppnådde sin kulminationspunkt då
slutligen en puckelrygg och en dvärg på
samma gång visade sig. Puckelryggen
sjöng med fullt orkester-ackompagnemang
en allmänt känd slagdänga, och dvärgen,
som stod pä en stol för att kunna ses
af alla, föredrog Sarastros ena aria.

Tillställningen mottogs med ett snart
sagdt ursinnigt bifall, och två dagar derpå
förnyades konserten mot förhöjd entré,
och gafs sedermera liere gånger för fulla
hus, — ty tilloppet ökades allt mer och
mer.

Skalden jubilerade, de lytte och lame
jubilerade, dock mest af alla virtuosen,
som snart derpå rustade sig till afresa,
sedan han delat med sig åt sin vän. »Hör!»
— sade han — »tag detta, och så
farväl! Jag reser med lältadt hjerta, ty vet
du hur mycket denna fars inbragt mig?»
»Nå?»

»Nära två tusen pund.»

Till följd af flyttning; har utgrifningen
af detta nummer hlifvit fördröjdt,
hvilket resp. prenumeranter torde benäget
ursäkta. lied.

På Bellmansdagen.

18 87.

,W!ms minne blomstrar, fast Fryxell
f?’ St rutt törne i hans lager;

Se, ifrån staden denna qväll
Hvad folk till Djurgår’n drager!

Och der hvart gå de se’n, mån tro?
O, de dra bort till »Bellmansrot,

Att hels a sångar drotten!

Kom, låt oss äfven vandra dil,

Hans fest i qväll blir firad!

Der står på sockel af granii
Hans bild nu blomstersirad ;

Der sjelf han sjungit mången gång,
Der ljuder än i dag hans sång,

Re’n sekelgammal vorden.

Hör hvilka toner brusa der
Bland ekarna i lunden,

0 hvilken sång, oss vorden kär
A/llredan frän den stunden

Vi första gången hörde den,

Och lika frisk han klingar än
Och lika djupt oss rörer.

Se kring dig! Bort i vesterns sal
Hvad rika färger stråla,

Och strand och våg och skog och dal
/ pur pur glöd de måla!

Och vänd dig se’n ti/l sångarns bild,
Se hur han ?nyser nöjd och mild

1 julisolens lågor! —

Ack! tider komma, tider gå,

Och skilda drag de bära,

Men ej fördunklas skall ändå
Vår store folkskalds ära.

Från far till son hans sånger gått,
Och ingen, ingen än f örmått
Så sjunga som han sjungit.

Sigge Sparre.

Tvenne repriser

förbereder som bekant k. stora teatern,
nämligen återupptagandet af tvenne
lyriska stycken ej gifna sedan Oscar
Ar-noldsons dagar, vi mena »Ernani» och
»Hvita frun»; särdeles i den sistnämda
torde hr A:s friska och hurtiga spel som
Georges Brown vara i godt minne af vår
musikälskande allmänhet, som var i
tillfälle att den tiden få höra nämda opera.

Hvad nu Boieldieus mästerverk angår,
så introducerades »Hvita frun» (komp.
1825) å vår lyriska scen d. 31 Jan. 1827
samt hade då följande rollbesättning.
Ga-I veston hrr Fr. och L. Kinmansson
(alternerande), Anna in:lle Widerberg, Georges
hr Sällström, Dickson hrr Lindström och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:58:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1887/0121.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free