- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 7 (1887) /
142

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

142

SVENSK MUSIKTIDNING.

föreningen för sinnessjuka konvalescenter
10,600 kr. samt 1858—75 öfver 25,000
kr. till Malmqvislska uppfostringsanstalten
i Stockholm odi 40,000 kr. till
Diakoniss-inrättningen. En del af sina inkomster
från operan under gästbesöket här 1848 —
hon sjöng dä d. 18 Mars i »Friskytten»
till förmån för Institutet för hlinda och
döfstumma samma afton som upploppet
utbröt — anslog hon till en fond,
hvari-från nlgingo resestipendier, och 1876, då
denna fond uppgick till öfver 83,000 kr.,
donerade hon ena hälften åt Musikaliska
akademien, andra hälften till
konstakademien, med föreskrift att räntan skulle
läggas till kapitalet tills detta utgjorde

60,000 kr., då afkastningen bildar ett
stipendium på 3,000 kr. (»Jenny
Lindsstipendiet»), som hvardera akademien
utdelar.

Jenny Lind blef redan 1840 vid ‘20
års ålder ntnämd till hofsångerska och
ledamot af Musikaliska akademien och
öfver henne äro. ej mindre än 4 medaljer
slagna: i Wien, Nurnberg, Manchester
och Stockholm. Hennes porträtt i
kroppsstorlek såsom Norma, måladt af
Södermark d. ä. pryder Stora teaterns foyer;
man eger vidare ett annat porträtt af
henne, måladt af samme mästare och
sedan litogralieradt samt en större litografi
gjord i Berlin. Säkert hafva många andra
afbildningar af henne, dem vi icke känna,
utkommit i konsthandeln.

Den sjukdom, som lade Jenny Lind
i grafven var kräftan. Hon hade alltid
haft mesta fruktan för just denna sjukdom
jemte lungsot, och man dolde också i det
längsta verkliga förhållandet för henne.
Hon bar emellertid med stor själsstyrka
sina lidanden och var beredd och nöjd
att gå bort.

Jenny Lind-Goldsehmidts jordfästning
egde rum vid Great Malvern i närvaro
af tusentals åskådare och under alla
tecken af allmän sorg. Bland de sörjande
såg man i första rummet hennes make,
två söner samt dotter och måg. Bland
de många kransarne som öfverliöljde
kistan märktes äfven sådana från
kronprinsen af Sverige-Norge, från musikaliska
akademien och kgl. operan i Stockholm.

En något så när fullständig
minnesteckning öfver Jenny Lind skulle, hur kort
hennes konstnärsbana än var. fordra
utrymmet af en hel hok; endast anekdoterna
om »Jenny-Lindsfebern», om den
entusiasm hon uppväckte livar helst hon visade
sig och lät höra sig, skulle fvlla ett häfte
för sig. Här ha vi endast kunnat lernna
ett kort utkast till teckning af hennes lif
och konst.

Med nästan helig tjusning minnas
henne ännu de som haft lyckan höra denna
i konstens häfder allenastående sångerska,
och vårt land kan vara stolt öfver att
kalla henne sitt barn, ty hon var icke blott
född och uppväxt hos oss, samt utbildade
sig bos oss till konstens tempeltjenst, utan
nordens rena, friska och klara natur
al-speglade sig ock så väl i hennes konst
som i hennes personlighet.

Vi afsluta vår minnesteckning med

slutet af en dikt, hvilken inledde ett fru
Jenny Lind-Goldschmidt tillegnadt
musikhäfte »Perlbandet», innehållande folkvisor
och romanser sjungna af Jenny Lind,
Mathilda Enequist och Signe Hehbe och
ulgifna af. W. Det är en diktare från
hennes tid, den varmhjertade skalden
Herman Sätherberg, som ännu en gäng
sänder Jenny Lind en skaldeheisning i
dessa vackra och uttrycksfulla ord, som
väl lämpa sig till ett allmänt uttryck af
tacksamhet, beundran och saknad vid
hennes graf:

Tonernas lif, tonernas själ —

Ingen som <ln klint dem så viil.

Toner som kUtirfa man liiir ännn,

Toner som rjlötla, dem fick blott dn.

Länder och folk hyllade dig,

Ara och gnid krönte din stig.

Äran behöll dn; med guldets skatt
Lyste du armodets mörka natt.

Ar efter år komma och gå;

Snillets triumf lefver ändå.

Troget, som perlan i djupets hamn,

11 vilar ditt minne i Sveas famn.

Jenny Lind i Köpenhamn.

Ett litet reseminne nf An fl. Säfstvöm.

[östen 1845 gjorde jag ett längre
uppehåll i Köpenhamn. Denna
»Kongens smukke By» har ock så mycket
»smukt» alt bjuda på, att man stundom
dröjer der längre än man ernat. Dess
museer, gallerier och folklif i Tivoli
skänka ständiga förströelser, och då jag
der-lill hade lyckan att fa göra sådana
bekantskaper som med skalden Andersen,
kom-positörerne Hartmann och Horneman —
författaren till »den tappre Landsoldat» —
märkte jag knappt huru tiden flög sin kos.
Slutligen, då jag ämnade alt bryta upp,
yttrade en af mina danske vänner:

— Inte är det värdt att resa nu; vi
vänta i dessa dagar hit den gudomliga
Jenny Lind, som för närvarande sätter
lyskarne i eld och lågor. Män tro hon
också här skall göra det?

— Det är jag säker på — svarade jag.
— Jag har i Stockholm sjelf så många
gånger varit hänryekt utaf hennes sång,
att jag gissar all hon nog skall knipa
kö-penhamnarne.

— Vi fa väl se — mumlade min vän,
nugot (villande. — Köpenhamnarne
kniper man ej sä lätt, det är ett knipslugt
folk.

Emellertid anlände »den gudomliga»
inom kort och nu blef det ett jägtande
och fuktande alt kunna knipa sig
biljetter till den kungl. teatern, der hon skulle
uppträda. Jag vidtalade »madamen», hos
hvilken jag bodde, att fä skicka hennes
tjenstefiicka till Kungens Nytorg och ställa
sig i köen, som der skulle tillbringa
natten utanför biljettkontoret. Ane,
tjenste-fliekan, var en stor och grof Amagertös,
en sådan en som jag tyckte inte skulle
vara »bang» för att taga en karl i
kragen, och jag tvidade således icke på att
hon skulle reda sig med ifrågavarande
affär. Följande morgonen stod Ane också

ganska riktigt vid min säng, och på mitt
spörsmål: Nå, hur gick det med biljetten?
svarade hon:

— »Balletten fik jeg ej, men jeg fik
»meget Bank». Jag tröstade henne med
en liten ersättning för »banket», och
lyckades sedan sjelf att skaffa mig en
»ballett».

På aftonen visade sig Jenny Lind i
Norma och entusiasmen blef, som jag
bade förutsett, »overordentlig». Efter
operans slut, då jag på ett kafé stötte på
min skeptiske vän, yttrade jag:

— Nå, den gudomliga . . .

— Hon är en »Aabenbaring» —
utropade han och nedsjönk på en stol,
sväljande, utmattad af förtjusning, i ett
andetag en sejdel öl.

Efter att flera gånger hafva upplrädt
både på den kungl. och på hofteatern,
gaf »Aabenbaringen» slutligen några
konserter i det så kallade ridhuset. Denna
lokal var då den största i den danska
huf-vudstaden och begagnades derföre vid
dylika tillfällen. Här lät sångerskan för sista
gången höra sig. Hennes sång var som
alltid charmant, men om konsertlokalen
kunde man just ej säga detsamma. På
ett jordgolf utan bräder voro omkring

4,000 personer ihoppackade, och
upplysningen utgjordes af träkransar med ljus
i här och der i taket. Midt under ett
af musiknumren fattade en af dessa
provisoriska ljuskronor eld, och nu blef i
den täta menniskomassan en hiskelig
uppståndelse. En stråle från en spruta släckte
visserligen faran inom kort, men åtskilliga
herrar och damer fingo sig emot sin vilja
en dusch, rätt oangenäm. Min danske vän,
som satt i närheten och applåderade, fick
äfven smaka strålen, hvarför jag, då vi
tillsammans lemnade konserten, till honom
yttrade:

— Det var ett obehagligt äfventyr
med den der ljuskronan och duschen sc’n.

— Ja, ja, jag glömmer inte den!

— Och inte heller Jenny Lind —
inföll jag leende.

— Ah, henne glömmer jag visst
aldrig, aldrig! — utropade han, och härvid
framtog han ur fickan ett papper och
började vid skenet af en lykta alt med
hög röst deklamera:

»Toner kunne ikke fastholdes; de
udaande sig i Luften og doe i den; men
den høiere Aand, der aabenbarer sig
gjen-nem dem, fæster en dyb, en uoprykkelig
Bod i Hjerterne, og derfor vil Jenny Linds
Sang mindes blandt os gjennem mange
Tider, medens glimrende Virtuoser med
forbausende Kunstfærdighed ville pirre os
for et Øieblik og due bort igjen i Glemsel.»

Jag tryckte sympatetiskt entusiastens
hand och sade honom derefter ett varmt
farväl.

Följande morgonen lemnade jag
Köpenhamn, och entusiasten återsåg jag
aldrig mera.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:58:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1887/0144.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free