Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
derade läkarevetenskapen, i enlighet
med faderns önskan, till dess begäret
för musiken blef så mäktigt, att han
skref till fadern och förklarade att han
ej vidare kunde studera medicin, utan
fast beslutit att följa sin
oemotståndliga böjelse för musiken. Åt denna
konst hade han med passion
öfverlem-nat sig och synnerligast fördjupat sig
i studiet af Gluck, Spontini, Mozart,
Beethoven och Weber. De äldre
mästarno Händel och Bach lockade honom
dock ej till intimare bekantskap. En
långvarig strid med föräldrarne i
anledning häraf slutade med att fadern
nekade honom allt understöd. Berlioz
var nu visserligen fri och oafhängig,
men i stället började då för honom en
tid af bittraste nöd. Han kämpade
dock förtvifladt, och endast hans
jern-fasta viljekraft räddade honom från
undergång.
Han sökte en plats som flöjtist vid
orkestern i den då nyss öppnade
Thé-ätre des Nouveautés, men kom för sent;
orkestern var fulltalig, men han fick i
stället tjenst som bassångare i kören
mot 50 frcs i månaden. Han stannade
dock endast i tre månader här, under
hvilken tid han qväll efter qväll måste
sjunga i de allra eländigaste
vaudeviller. Derjemte gaf han några unga
personer sånglektioner och kunde på
detta sätt förskaffa sig medel för
tillfredsställande af sina ringa behof. Han
besökte konservatoriet och började
studera flitigt först för Lesieur och sedan
för Reicha. Men snart fick han
af-smak för den stränga skolans formalism
och gaf denna på båten för att som
autodidakt följa den väg, som hans
obändiga sinne utstakade för honom.
Så skref han en messa, hvars
besynnerligheter han hade att tacka för att,
den blef uppförd i ett par af Paris’
förnämsta kyrkor. Den just då
uppblomstrande franska romantiken fann
i Berlioz en entusiastisk dvrkare, och
han skref nu en opera »France juge»,
af hvilken dock endast ouverturen är
bekant likasom ouverturen till
»Waver-ley». Välmenande rådgifvare
föranledde honom att ånyo inträda i
konservatoriet, och han erhöll här andra
priset 18^8 samt 1880 det första
kom-positionspriset — prix de Rome — för
en kantat »Sardanapale», h v armed
följer ett resestipendium med
forpligtelse att att några år fortsätta studierna
i Italien. Berlioz reste så till Rom
och blef der bekant med Mendelssohn,
ett sammanträffande, som han sedan
ganska lifligt och karakteristiskt
skildrade i sin omusikaliska resa genom
Tyskland ».
> Min förbindelse med Mendelssohn»,
skrifver han 1843, »började i Rom
ganska lustigt. Första gången vi
sammanträffade, talade han om min i Paris
prisbelönta kantat »Sardanapale», ur
hvilken min priskamrat Montfort
spelat några stycken för honom. Då jag
sjelf betygade min verkliga afsky för
första allegrot i denna kantat, utropade
han gladt: »Gud ske lof och tack! Då
gratulerar jag er — till er smak! Jag
fruktade ni var belåten med det der
allegrot. Uppriktigt taladt: »det är
erbarmligt!» Dagen derpå hade viså
när kommit i gräl, emedan jag med
förtjusning talat om Gluck, och han i
en ton af gäckeri och under förvåning
yttrade: Åh, tycker ni om Gluck?»
hvilket man kunde tolka som så: kan
väl en musiker, sådan som ni synes
mig vara, med så mycken schwung i
idéer, känsla för höghet i stil och
sanning i uttrycket, finna behag i Gluck!»
Ett tillfälle yppade sig snart för mig
att hämnas den der elakheten. Jag
hade tagit med mig från Paris Asterias
aria ur »Telemacco», ett härligt, ehuru
föga kändt musikstycke. Deraf lade
| jag en dag, då vi väntade ett besök
f af Mendelssohn, ett skrifvet exemplar
utan komponistens namn på pianot.
Han kom. Då han fick se noterna,
trodde han att det var en bit ur någon
modern italiensk opera, satte sig ned
vid pianot och gick igenom stycket.
Vid de fyra sista takterna med orden:
1 »O giorno! o dolci sguardi! O
rimem-branza! o amor!» hvilkas musikaliska
betoning verkligen är upphöjd, afbröt
jag honom, och när han derefter på
ett groteskt vis parodierade musiken,
härmande Rubini, utropade jag med en
min af högsta förvåning: »Huru, tycker
ni inte om Gluck?» — »Hvad förslag?
Gluck?» — Ja visst, detta stycke är
af honom och inte af Bellini, såsom ni
trodde. Ni ser jag är af eder mening
. . . mer än ni sjelf!»
I Rom lärde jag först värdera den
fina och behagliga, med så rika färger
utsmyckade tonväfvaden, som bär
nam-Ouverturen till »Hebriderna».
Mendelssohn hade nyss fulländat och gaf
mig ett ganska tydligt begrepp om
densamma, så stor var hans underbara
förmåga att på pianot återgifva de
krångligaste partiturer. Under dagar,
då en tryckande siroccovind blåste, gick
jag ofta till honom och afbröt honom
i hans arbete (ty han är outtröttlig i
sitt skapande); helt vänskapligt lade
han då bort pennan, och då han såg
att jag var alldeles öfverväldigad af
spleen sökte han mildra denna
derige-nom att han spelade saker för mig,
som jag nämnde, af mästare dem vi
båda satte värde på. Hur ofta har jag
ej, i dåligt humör liggande på hans
soffa, gnolat arian ur »Iphigenie i
Tau-ris» : »D’une image, hélas! trop cherie»,
under det han andaktsfull
ackompag-nerade mig på pianot. Han kunde då
utropa: »Det är vackert, mycket vac-
kert ! Jag skulle kunna höra detta från
morgon till qväll utan att tröttna.»
Och vi började om igen! Sedan detta
förhållande oss emellan, så angenämt
och fiir mig så högst intressant, varat
i fyra veckor, försvann Mendelssohn en
dag utan att säga ett ord till afsked,
och jag återsåg honom ej mera.»
Den melankoli, som Berlioz här
bekänner sig lida af, hade sin orsak i
den fiendskap och de missräkningar,
fiir hvilka han varit utsatt i Paris, men
i första rummet hade den väl alstrats
af hans förtärande passion för den
irländska aktrisen miss Nmithson, som
på engelska teatern i Paris med stor
framgång uppträdde som »Ophelia» och
»Julia» i Shakespeaers dramer, och med
hvilken han gjorde bekantskap ett par
år före sin resa till Rom. Vi ha förut
nämnt, att ur denna lidelse föddes hans
»Symphonie fantastique», hvilken
fullbordades i Rom och der efterföljdes af
och utvidgades med kantatsymfonien
»De retour å la vie».::: Vistelsen i Rom
räckte 18 månader. Vid återkomsten
till Paris såg han sig der ur stånd att
lefva endast genom sina kompositioner;
han företog sig derför att skrifva
artiklar för tidningarna och anstälde
konserter och musikfester, dem han
organiserade. i stor skala. Sin »Symphonie
fantastique» med det bekanta
programmet utförde han första gången i Nov.
1832 på konservatoriet. Efter
konsertens slut trängde sig en man, på
hvilken konserten synbarligen gjort ett
stort intryck, fram till den för honom
hittills obekante Berlioz, omfamnade
honom och utropade med strålande ögon :
»Monsieur, vous commencez par ou les
autres ont fini.» Det var Paganini,
som tryckte den då 28-årige mästaren
till sitt hjerta. De båda blefvo från
den stunden varma vänner. Afven den
älskade »Ophelia» var på konserten.
Hon följde med spänd uppmärksamhet
tonerna i denna skapelse, åt hvilken
hon ovetande gifvit upphof. Hvad som
försiggick i hennes själ kan man lätt
förstå, ty icke långt derefter gifte hon
sig med Berlioz. Den kärlekslycka
han sedan så präktigt skildrade i
»Romeo och Julia», i körerna i hans
»Tristia«, der han högtidligt tolkar
smärtan öfver Ophelias död, förråda
hans själstillstånd vid den tiden.
Äktenskapet blef emellertid olyckligt i
flere afseenden och slutade med
skils-messa. Berlioz upphörde emellertid ej,
oaktadt sina små tillgångar, att med
skrupulös noggrannhet sörja för hennes
uppehälle så länge hon lefile.
Berlioz’ verk vunno för öfrigt, ej
något allmännare erkännande i Paris.
Med svårighet kunde han der få
uppförda sina ouverturer »Kung Lear.
(1832) och den på Paganinis anstiftan
tillkomna »Harold in Italie». Hans
opera »Benvenuto Cellini» (1838) och
den dramatiska symfonien med kör
»Romeo ocli Julia» (1839) hade ingen
framgång; mera uppmärksamhet vann
hans »Requiem» och sjunfonien till
Julikolonnens invigning (1840). Berlioz
inträdde 1838 i redaktionen af »Jour- *
* Vi begagna liar tillfället ntt rätta en
uppgift i förra numret, då vi, i tanke på Berlioz’
vistande i Rom tillskref honom kompositionen
af orkestersuiten »Rom», som skrifvits af hans
landsman Bizet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
