Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nal det débats» som musikkritiker och
blef året derefter bibliotekarie vid
konservatoriet.
Ar 1842 företog Berlioz sin första
resa genom Tyskland för att i dess
förnämsta städer sjelf leda uppförandet
af sina verk; 1845 gjorde han der ett
nytt besök; 1847 linna vi honom i
Ryssland, 1848 och 1851 i London.
Vintern 1852 besökte han ånyo
Tyskland och uppehöll sig i Weimar hos
Frans Liszt, hvilken kan anses såsom
den der först tog en grundlig
kännedom om och lärde beundra Berlioz’
verk. Han hade också i Paris
offentligen uttalat sitt omdöme om Berlioz
på en tid, då man ännu icke visste,
hvad man skulle tänka om hans
tonskapelser, han arrangerade äfven
förträffligt »Symphonie fantastique* för
piano, likasom flere af Berlioz’
ouverturer och trädde i närmare konstnärlig
gemenskap med denne. År 184(5 gaf
Berlioz i Paris sin ’Damnation de
Faust j, utan framgång*. Hans tredelade
oratorium »L’enfance de Christ»,
kom-poneradt, med en hos honom ovanlig
enkelhet, blef deremot entusiastiskt
emottaget (1854). Första delen af
denna, »La fuit en Egypte», har flere
gånger med framgång gifvits i
Tyskland och utfördes här i Stockholm af
Nya Harmoniska sällskapet i Maj 18(57.
I Tyskland har äfvenledes Berlioz’ i
London likasom i Paris förkastade opera
»Benvenuto Cellini» funnit en fristad
och särskildt i Weimar hållit sig uppe
på repertoaren; här residerade också
Liszt, såsom vi veta, och 1855
återfinna vi Berlioz derstädes. Är 1856
gafs i Paris hans dubbelchör »Te Deum»
med orkester och orgel, ett arbete, som
gjorde mycket stor lycka och
förskaffade honom äran att ändtligen blifva
medlem af franska akademien. Mindre
lycka deremot gjorde den komiska
operan »Beatrice et Benedict» (1862) samt
den stora operan »Les Troyens» (1863).
Hans sista verk var det för
utställningen i Paris komponerade oratoriet »Le
teinple universel» (1867). Tärd af sorg
öfver förlusten af sin ende son, som
dog i främmande land, försjönk Berlioz
slutligen i djup melankoli och afled i
Paris den 1) Mars 186!) med de orden
på sina läppar: »Nu skola de uppföra
mina verk.» Hans likbegängelse
firades högtidligt, och året derpå gafs
tinder Reyers ledning på operan en stor
musikfest till hans ära; i Okt. 1886
aftäcktes inför en lysande samling af
Paris’ notabiliteter hans staty på Square
Ventimille. Bland Berlioz’ öfriga här
ej uppräknade musikverk, uppgående
till ett autal af mellan 30 och 40,
erinra vi den här flere gånger gifna
präktiga orkesterbearbetningen af
Webers »Aufforderang zuin Tanz». Han
har på samma sätt bearbetat »Mar- *
* De 8 Faustscenema, ursprunget till denna,
gåfvos redan 1828; se »Berlioz oeh hans
Faustmusik» i Sv. Musiktidning 1887, n:o 9
oeh 12.
seillaiseu» och L. W. Meyers »Marcbe
marocaiue». Berlioz har i Frankrike
gjort mycket för den tyska musikens
utbredande, särskildt för att der göra
Beethoven känd. Som kritiker var han
spirituel, insigtsfull och rättrådig, och
hans musikaliska skriftställeri har
vunnit allmänt erkännande, äfven utom
hans fädernesland. Hans mest berömda
literära verk iir den stora läroboken
Traité d’instntmentation (1844),
öfver-satt på flere språk; andra skrifter af
honom äro »Voyage tnusicale*, »Etudes
sur Beethoven, Gluck, Weber;» »Les
soirées d’orchestre > (1853); »Les
gro-tesque de la musique»; »A travers
chants» (1862); »Memoires» (voyages
etc. — 1870) m. fl.
Förgäfves sökte Berlioz att blifva
professor vid konservatoriet, der man
endast gaf honom den anspråkslösa
plats, hvarorn vi förut näint; utom
inväljandet i akademien åtnjöt han dock
hedern att blifva officer af
hederslegionen. Hans sista ord ha slagit in, och
i Paris har en verklig Berliozfeber en
tid varit rådande; det ser och ut, som
skulle i den öfriga stora musikverlden
hans snille allt mer uppskattas med
hvarje verk af honom, som kommer till
uppförande. Det sanna snillet tager en
gång ut sin rätt, om än icke i
samtidens erkännande, så likväl en gång
i efterveridens beundran.
––^––
Vigtiga teaterfrågor för dagen.
Broschyr af Ludvig Josephson.
(T^i kunna ej underlåta att till det
gjcf bästa rekommendera denna
ljungande broschyr hos alla teatervänner.
Förf. har begagnat sin iråkade,
ofrivilliga ledighet till att oförbehållsamt
och med denna lidelsefulla entusiasm,
som är honom egen, uttala sina tankar
om orsakerna till det närvarande
förfallet i vår teatraliska konst. Han
söker dessa orsaker i svåra lyten hos
regering, stadsfullmäktige, teaterledare,
press, publik, tidsanda, författare och
artister, och hos dem alla lemnar hans
skarpa gissel blodiga märken.
Undertecknad har speciella skäl till
tacksamhet mot en så kraftig bundsförvandt
i mycket, och finner med nöje att denne
i åtskilliga frågor — t. ex. om
operetten, om Wagnerismen, om Stockholms
skadligii öfverflöd på teatrar, om de
gagnlösa och opraktiska halfmesyrerna
mot eldfara, om Zolasmakens
detaljpedanteri och naturalism (hotande att
äfven sträcka sig till luktens område),
om gratismusikens förbannelse, om
tidningarnas slappa kurtis med
sekund-och varietéteatrarnes odygder m. m. —
uttalar sig i fullkomligt samma riktning,
som många, många gånger under
senaste decenniet förfäktats i Aftonbladet,
Svensk Musiktidning eller Nordisk
Musiktidende, naturligtvis utan ringaste
verkan (hvilket faktum torde tillräck-
ligt belysa den förment »oerhörda makt»
som förf. i sällsam forblindelse, midt
under sin öfriga klarsynthet, tillägger
kritiken).
Vi vilja här korteligen påpeka
huf-vudpunkterna i denna eldskrift, icke
för att göra dess läsuiug öfverflödig,
utan tvärt om för att locka till
densamma, ehuru visserligen all
rekommendation är onödig, enär boken kör
till dem som sannolikt komma att utgå
i flere upplagor. Förf. finner, att till
inemot början af sjuttitalet njöt »Gustaf
III:s skapelse» ännu af en
»efterblom-string», men att senare regeringars
intresselöshet med riksdagens hjelp och
genom mindre lämpliga direktörer
för-derfvat saken. Särskildt klandrar han
skarpt förslaget att utbjuda dramatiska
scenen på entreprenad, och menar att
om någondera scenen, den lyriska eller
dramatiska, skall doteras af staten, så
bör den dramatiska komma i fråga
der-till i främsta rummet. Med operan
har förf. — säkerligen med rätta —
mindre medlidande, och han tror till
och med att den moderna operan
kommer att för en tid alldeles göra sig
omöjlig, urartad som den är till
wagner-dramernas öfverdrift (»härliga och
tråkiga, framför allt långrandiga och envisa
och allt utom tidsenliga»), å andra
sidan till offenbachiadens uselhet, för
hvilken förf. uppställer följande lysande
genealogi: »Naturalismens försök att
bemäktiga sig scenen ha haft sina
mångåriga förelöpare i frivoliteten och
idiotismen. Frivoliteten har firat sina
orgier genom de moderna franska
för-fattarne, idiotismen företrädesvis genom
de moderna tyska dussinskribenterna.
— Ur — den franska vådevillen och
den tyska possen växte en bastardart
fram i de begge länderna: den
moderna buffaoperetten».
Redan den på 60-talet försiggångua
skilsmessan mellan vår k. lyriska och
dramatiska scen är förf. emot; han
anser, i likhet med 81 års komité, att
de åter borde sammanslås på
gemensam tilja.
Så går straffdomen ut öfver
stadsfullmäktige och kommunala myndigheter;
både för det de nekat anslag åt
nationalteatern — ett namn som förf. med
rätta vill identifiera med verklig »folk
teater» — och ännu mer för det de
gifva obegränsad koncession åt hvilka
förlustelseetablissementersom hälst,
»bara vi bygga efter kommunens, polisens
och byggnadsnämdens förordningar och
föreskrifter. Säger icke den
ekonomiska sjelfbevarelsedriften, att ett skydd
måste ställas för att nationalteatrarne
och högst två teatrar till måtte kunna
existera för konstens, publikens och
deras egen skull?» Förf. erinrar om
Vasateaterns öppnande inom ett område
der dock sjelfva byggnadsordningen
borde förbjudit den, om den nya
Kungs-holmsteatern, de två ifrågasatta nya
cirkusbyggnaderna, Folies Bergére,
Lundbergska salongen, der förf. miss-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
