Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tänker en ny Berns’ salong me<l
gra-tismusikens och det brutaliserande
punschandets elände o. s. v. Mycket
praktiskt är förf:s forslag, att
myndigheterna åtminstone borde, liksom
flerstädes i utlandet, taga skatt af hvarje
djdik institution, och att denna skatt
borde gå till nationalteaterns underhåll.
Förf. påpekar, att Stockholm —
förutom alla varietéer, cafékonserter och
annat otvg — har sju teatrar, hvilket
relativt till folkmängden gör fyra gånger
så mycket som vare sig Paris eller
London (jfr Sv. Musikt. 1883 nr 12,
der undertecknad med särskildt
afse-ende på operetteatrar uträknat, att
Stockholm för att vara likstäldt med Paris
borde ha summa Va sådan!).
I fråga om åtgärder mot eldfarlighet
påminner förf. om att hvarje teaters
oundvikliga öde är att brinna, och
anser, att i eger en teater förmånen af
godt och beqvämt utrymme i salen, af
breda höga och rymliga korridorer och
trappor, så eger den också deri ett
skydd för publiken, som hvarken kan
uppvägas af impregneringar eller
skydds-ridfier. Med dräpande ironi beklagar
han, att »sjelfva de olyckor som tiina
i de stora modestäderna här nästan
behandlas som modesaker. Hade
teaterbranden i Exeter varit den första
som omtalats, hade visst allt fått
för-blifva vid det gamla; men Wien, Paris!
— fort att slå mvnt efter livad som
företagits der.»
I sin straffpredikan mot
»naturalisternas literära klick» har förf. bl. a.
följande ganska tänkvärda passus: »Det
löjliga i allt detta är, att vid
fördelningen mellan författare och
skådespelare det just borde vara de senare
ensamt förbehållet att vara scenens
naturalister. De skola naturalistiskt
åter-gifva det ideelt skrifna». — Vackert
är förfrs öppna erkännande, att han
ångrar det han sjelf odlat »den
moderna, hållningslösa operetten».
Kapitlen om wagnerismen, operetten
och den svenska operakompositionen går
jag i öfrigt förbi, emedan liknande åsigter
ofta uttalats på dessa spalter.
Rörande operetten hänvisas särskildt till två
artiklar (Sv. Musikt. 1883 nr 12, 20),
der förf. öfven kan se förklaringen på
sin rättvisa förebråelse, att »så godt
som alla tidningar slösa långt beröm
åt de nya varietéetablissementen, som
verkligen tyckas stå under kritikens
hägn». Den saken är icke den
egentliga kritikens fel, utan redaktionernas,
som ofta gäcka recensentens
bemödanden och motsäga honom, just derför
att han icke som sig borde är
enväldig öfver sin afdelning (såsom förf.
ock ganska riktigt gissar). Må
recensenten hur mycket han vill dundra emot
en usel operett, så kan man i alla fall
vara säker att efter några dagar
finna i samma tidning en af
teaterdirektören eller hans goda vänner inom
redaktionen öfver samma operett,
dikterad blomsterpuff, som riktigt pres-
sar publiken till teatern för att höra
på sötungens tjusande musik och
qvicka, gudomligt qvicka infall. Jag
försökte i nämda två artiklar bringa
redaktörerna till förnuft, men fåfängt.
Saken är den, att tidningarna icke haft
mod att frigöra sig från påtryckningar
af direktörer, artister och allmänhetens
smak. Men dermed har pressen
ådragit sig ett svårt ansvar i operett- och
varietéprodukternas estetiskt och
moraliskt förderfliga verkan, ett ansvar
som emellertid icke egentligen drabbar
den af förf. illa häcklade kritiken»
(så vida icke förf. menar
bulevardkri-tiken?).
Öfver hufvud synes förf. vara för
sträng mot kritiken i Stockholm. Den
är nog stundom orättvis, motsägande
eller omogen, men den är på det hela
åtminstone bestämdt icke värre än
annorstädes, och i ett afseende bättre,
nämligen i att det betalda claque- och
reklamsystemet här icke grasserar så
oblygt som t. ex. i Paris. Förf. säger
att vi icke ega någon Sarcey; ja men
vi ega icke häller någon Théåtre
fran-yais. Det bästa är godt nog, men står
icke alla till buds. Af /en synes förf.
dela det vanliga missförståndet
angående kritikens uppgift, då han talar
om »råd, förestafvade af verkliga
in-sigter i ämnet, baserade på rön,
erfarenhet och jemförande studier öfver
den sceniska konsten i andra länder»,
eller om »ignorans för rent tekniska
fel hos skådospelarne eller regissörerna».
Förf. torde härvid icke hafva tänkt på,
att kritiken representerar mera det
estetiska än det tekniska samvetet, att
den är och enligt sakens natur måste
vara mera negativ än positiv, samt att
den är till mera för allmänhetens än
artisternas skull och ingalunda kan
lära de senare att spela eller sjunga,
hvilket är sceninstruktörens och
sånglärarens ensak. Utan att vilja gå så
långt som märket C. R. N., som
nyligen i Posttidningen afgifvit en
bekännelse, hvilken icke just särdeles
mycket tycks skilja sig ifrån Taines
och Herman Bangs åsigt, att kritiken
bör analysera och förklara men icke
bedöma — måste jag dock fasthålla
vid livad jag för tolf år sedan yttrade
(Om musikalisk kritik, A. B. 1876 nr
118, 121), att kritiken bör tjena
konsten och allmänheten mera än artisterna.
Ja man kan säga, att kritiken är
ingenting annat än ett uttryck för en opinion,
näml. bland den bättre bildade
allmänheten ; ingen recensent får något
allmännare anseende utan denna raison
d’étre. Och någon »oerhörd makt»
har han i alla fall icke, ty han kan
väl till en viss grad leda publikens
omdömen, men aldrig dess smak, som
I är beroende af tidsandan, och denna
j uppfostras eller förderfvas vida lättare
I af teaterdirektörerna än af kritiken.
Jag vill dermed icke neka att förf. har
rätt i många af sina anklagelser; men
de träffa oftast mindre kritiken i sin
helhet än enskilda representanter
derför: så de anförda exemplen om
Elin-blad och fru Willman, hvaremot
förebråelsen för öfverdrifven stränghet mot
Nya teatern nog torde träffa
teaterkritiken mera allmänt och befogadt.
Förf. framställer slutligen sina
förslag till teaterförfallets afhjelpande,
erinrar om konkurrensens
nödvändighet, tager Stjernström i försvar för
hans klandrade åtgärd att uppbygga
Nya teatern, samt påminner om hvad
denna verkat till att främja konsten
och rekrytera en hel mängd andra scener
i Sverige och Finland.
A. L.
Om musiken i Sverige i äldre
tider.
l’tdrag ur Historisk A (handling om Musik och
Instrumenter (tryckt i Westerås 1773)*
af Abraham Hillphers.
J; Hedendomen har Musik icke mindre
här än annorstädes, varit bekant
vid åtskillige tillfällen, dock vida skild
ifrån desse tiders bruk och smak.
Fordom hafva Spelmän varit i stort
anseende i Norden, hade ock då frihet,
at färdas i frid emellan Höfdingarne,
hvilket androm för misstankar skull ej
tillåts; hvarföre ock de, äfven som
vissa, hvilka reste i angelägna årender,
hade särskildt kläddrägt, för att bättre
kunna igenkännas. Våre gamla Sagor
nämna på flere ställen om forntidens
Musik. Sigurd berömmes sålunda som
mästare på Harpa. Gester kunde på
sin Harpa slå både Gunnars slag och
Gudrunas konstiga grep. Isunger
sä-ges ock var öfvad på alla slags
strängaspel. Annorstädes talas om ramslag
och damslag på Harpa, så at alt i
huset måst rört sig, huru de haft ett slags
dans Falda fyker m. m. Björner
påstår i sina Göth. Häfder p. 182: Att
de äldsta Göther utom Lands varit
färdige på Mungigor, hvilka de kallat
Gingra, och härleder konsten ifrån oss.
I Rimkrönikan läses ock på flere
ställen om de Gamlas Musik. Vid
Hedniska Offren hördes spel af pipor,
trummor, samt skri och sång, dels för at
behaga Gudame, dels ock, at förtaga
offrets ljud, särdeles i den ohyggelige
Tiden, då menniskor ofta på sådant
sätt omkommo. Krigs Musiken var bland
förfäderne nog slät och ringa. Lurar,
eller som de då kallas Ludrar,
Krurn-horn, Trumpeter, Pukor och Trummor
voro äldre tiders Instrumenter. Vid
Härfärder, Bardalekar och fienteliga
infall, blåstes af vissa dertill öfvade
Luder-svänner; då talas ock om Hufvud
Loddari (lif-Trumpetare). Vid Bröllop,
Gillen och andra Högtidlighet er
saknades icke dants och Sträng-Spel.
Harpor, och Gigor med Säckpipor voro då
i bruk. Skalde-qväden hafva märkeligen
* Ortografien iir knfvudsakligen bibehållen
etter originalet, men det dubbla w är utbytt
mot enkelt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
