Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
in pä Ohlssons bästa roller, till livilka
vi räkna, utom den n}\ss omtalade
B/if-klo, äfven Monostatos i Trollflöjten»,
Miton i Kungen har sagt det % Cajus
i »Muntra fruarna», Fredrik i
»Mig-non», Miller i »Nurnbergerdockan
samt advokaten Pathelin.
Ty i dessa figurer hade artisten
lyckats inlägga ej blott den allmänna
slägt-karakteren (af betjent, narr o. s. v.),
utan ock ett individuelt lif, en bestämd
färg. Man erinre sig den spjufvern
Räfklo, som utklädd i den stackars
Pelle Jonssons kläder inbillar
»färbra-ur» Bryngel att gamla »Gulfinken» är
död. Eller den syltidiske dansmästaren
Miton, som med graciösa pas åskådligt
visar hur »Orestes flyr», och huru
m:me Maintenons omvändelse blott
medfört förändring i drägter och uppsyn:
»Det öfriga — är som förut!» Eller
den svartbrände negern Monostatos,
som med bromsens eller kackerlackans
snabbhet och oberäknelighet i rörelser
är lika lifligt beredd att dansa efter
klockspelet, som att slå ihjäl Pamina.
Med Fritz Arlbergs afgång
utvidgades Ohlssons repertoar. Stundom slog
försöket att ersätta den förre icke så
illa ut (Figaro i »Barberaren »),
stundom åter ledde det Ohlsson in på ett
fält, det demoniska, för hvilket han
alls icke var skapad (Kark i «Den
bergtagna»). Ohlssons röst och
sångbildning voro lång ifrån af prima rang;
likväl stötte detta mindre i komiska
partier, och för öfrigt egde hans
stämma rätt mycken böjlighet.
Vi ha tillåtit oss att begagna oss af
de biografiska data, som vi meddelade
redan för fem år sedan, då Ohlsson
firade sitt 25-årsjubileum vid k. operan.
Sedan den tiden hade han egentligen
endast fått en ny rol af betydenhet,
nämligen Beckmesser i
Mästersångar-ne», men den gjorde han ock så
förträffligt, att äfven de som hört denna
utrikes erkände, att Ohlssons
Beckmes-ser hörde till de verkligt framstående
Wagnerprestationerna. Det var
framför alt den surmulna gnatigheten hos
denna hackspett till kritikast, som
Ohlsson åtorgaf lika natursant som löjligt,
kanske något karikeradt, men troligen
ej mer än tonsättaren afsett. Som prof
på hans förmåga äfven på talscenen
nämnes hans Butler i Wallensteins
död».
En mera allmänt omtyckt kamrat än
Ohlsson har aldrig funnits bland
operans artister. Han hade ingen enda
ovän, och hans villighet och
punktlighet. hade nästan-öfvergått till ordspråk.
A. L.
––^––
Anslaget till k. operan
I sammanhang med det af
hofkapeli-mästaren Nordqvist för operan begärda
anslag af Stockholms stad — hvarom
vi förut niimnt — har han offentlig-
gjort följande skrifvelse som upptagits
i våra dagliga tidningar:
Med anledning af att ’det offentliga
måtte taga i tu med frågan om
anslaget till k. operan’, anhåller jag att få
belysa denna fråga, samt närmare
an-gifva de skäl som föremått mig att hos
staten söka understöd för landets enda
operaseen.
Den svanska operan eger en högre
betydelse som konstanstalt än hvad
man vid ett hastigt bedömande skulle
vara benägen att tro. Den afser icke
allenast att tolka musikens ädlaste
mästerverk i förening med den sceniska
kousten, utan äfven att framföra sådana
upphöjda och fordnngsfulla
tonskapelser som t. ex. oratorier, symfonier och
instrumeutalkonserter. Operan kan
således sägas utgöra ett slags centram
i vårt musiklif och på samma gång
tjena som en estetisk motvigt mot de
inflytelser som musikens lägre element
alstra, vid s. k. operett- och
varieté-teatrar, på kaféer och dithörande
förlustelselokaler, hvilkas musikaliska
prestationer ju svårligen torde kunna
tillmätas något högre konstnärligt, värde.
Att värna och understödja en institution
som sålunda sträfvar att vara en
musikalisk bildningsanstalt torde väl vara
en hederssak för hvarje nation. Utan
ett sådant understöd är det icke
möjligt att på ett konsten värdigt sätt
upprätthålla en opera, som syftar till
något högre än att blott- och bart vara
en affärsspekulation.
Redan den vidlyftiga apparat,
hvarmed operan nödgas arbeta, kräfver,
äfven med den noggrannaste besparing,
mycket stora utgifter. Blott den som
närmare känner enskildheterna i det
stora operamaskineriet kan göra sig en
föreställning om de summor dessa
ut-giftskonti sluka ensamt för aflöning
af solister, orkester, kör, balett,
kom-parser och maskinarbetare, — inalles
en personal af flere hundra personer,
— samt för underhållet af en attiralj
af kostymer och dekorationer hvilka
dagligen slitas. Sanningsenligheten af
detta mitt påstående skall jag
framdeles blifva i tillfälle att med
sifferuppgifter offentligen bestyrka.
Bland de behjertansvärda motiv som
tala för nödvändigheten af ett
understöd åt oueran tillåter jag mig slutligen
framhålla ännu ett par; lönerna till en
stor del af operans personal äro i sig
sjelfva ytterst otillräckliga och ha
dessutom under detta spelår fått vidkännas
sådana minskningar, att dessa personer
nu göra en verklig uppoffring då de
med en så ringa aflöning uppbära en
ansträngande tjenstgöring. En
förbättring i deras ekonomiska vilkor är
derfor högst nödvändig. Under för
handen varande förhållande är operan
vidare urståndsatt att kunna tillgodose
sin repertoar med de nyheter som ej
mindre af konstnärlig hänsyn än af
den operabesökande allmänheten
oafvis-ligen äskas.
På grund af hvad jag nu haft äran
anföra kan jag försäkra, att det
understöd jag för operans räkning ansett
mig föranlåten begära ingalunda är för
högt beräknadt, utan blott afser att
gifva denna konstanstalt det
nödvändiga ekonomiska stöd som den icke
längre kan undvara.
Det är sålunda den svenska operans
framtid det nu gäller att trygga. Jag
vågar derför vördsamt anhålla hos den
eller dem, som behaga att ställa denna
vigtiga fråga under offentlig debatt,
att dervid benäget lemna åsido min
person, enär här gäller uteslutande
saken och det för öfrigt endast är till
och med utgången af denna speltermin
som undertecknad eger regeringens
med-gifvande att disponera k. operans
lokaler och attiralj.
Med största högaktning
Conrad Nordqvist
hof kapellmästare. -
P. T. yttrar i frågan bl. a. följande.
»För vår del hafva vi, då vi
uttalat vår enskilda mening, framhållit
såsom vår åsigt att en nationaloperas
tillvaro inom Sveriges hufvudstad är
en angelägenhet, som tillkommer så
väl statens som stadens
representationer.
Utgifter i och för fortfarande
beståndet af en opera inom Sveriges
hufvudstad böra säkerligen kunna betraktas
såsom ländande till »stadens allmänna
gagn eller dess särskilda behof;» och
för detta5 slag af utgifter äro
kommunens medlemmar, enligt gällande
förordning, underkastad beskattning.
Äfven om Stockholms
stadsfullmäktige anvisade det nu ifrågasatta belopp
för Stora operan, är det visserligen
icke sagdt, att riksdagen kommer att
bevilja den andra hälften af anslaget.
Men det skulle under alla förhållanden
vara hedrande för kommunen, om den
visade att, ehuru omsorgen om
konstiu-stitutionens framtid i första rummet
tillkommer staten, Sveriges största och
främsta samhälle icke ville undandraga
sig att för det fosterländska ändamålet
underkasta sig uppoffringar.»
Vi behöfva knappast efter den
utförliga behandling vi egnade åt denna
fråga under förra året förklara att vi
fullkomligt instämma med
Posttidningen och ansluta oss till hr Nordqvists
uttalande i den vigliga konstfrågan.
Som bekant har hos stadsstyrelsen
visat sin benägenhet att bevilja medel
till operahusets ombygnad, men att
upprätthålla nat.ionaloperan är väl en
fråga som måste ställas i främsta
rummet. Hvartill behöfs en
nybyggnad för en institution, hvars existens
man vägrar att möjliggöra?
Herr Nordqvist, P. T. och alla
andra tidningar som vädjat till
stadsfullmäktiges offervillighet i fråga om
teater-anslaget. ha emellertid talat, för döfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
