- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 9 (1889) /
19

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

öron. Då frågan vur före hos
hufvud-stadens styrelse d. 17 jan., sedan
drätselnämndens första afdelniug och
beredningsutskottet afstyrkt anslagots
beviljande, blef efter begärd votering
ansökan om detsamma afslagen: liö
röster afgåfvos mot, 14 för beviljandet.

Af talarne yttrade sig för
hufvud-stadens understödjande af operan, —
såsom oss tyckes på ett öfvertygande
sätt — hrr Rubenson, Wedberg och
Almström; hr Arnberg uttalade varma
sympatier för operan men hade intet
bestäindt yrkande och var gerna med
om en återremiss af frågan, hrr
Philips-son och Törneblad voro äfven väldigt
stämda mot operan, men den förra
yrkade afslag »i följd af den form hvari
saken nu framkommit», den senare
tvekade huruvida staden formelt hade rätt
att bevilja ett sådant anslag. Mot
anslaget talade hrr Schömneyr, Stråhle,
Edelstam, Fränkel, Ohlsson och Hedin.

Af de senares svaga non
possumus-argumenter är hr Stråhles mycket
upplysande, emedan de fullkomligt blotta
den skefva synpunkt, från hvilken
frågan betraktas och den förhärdelse mot
alla skäl för operaanslag, som tycks
beherska pluraliteten inom
stadsstyrel-sen. Herr Stråhle, med hvilken herr
Hedin öfvercnstämde, argumenterar så:
»Får man tag i lillfingret, så tarman
snart hela handen». Det nämnda
argumentet är föga artigt, ty det
innebär tydligen en stark misstro till vår
stadsstyrelses sjelfständighet och visar
On skuggrädsla, som tyvärr måtte vara
mycket spridd. En annan
afslagsyr-kare är nog sanguinisk att våga
»bestrida farhågorna för teatrarnes
stängande» och nog djerf att påstå dessa
farhågor »framställas som skrämskott,
då det är fråga om teateranslag», och
en dennes meningsfi ände yttrar att
Ȋfven om de k. teatrarne skulle
upphöra, så skulle i alla fall landets för
nämsta teaterverksamhet komma att
utöfvas här, dess bästa teater att
finnas här, en alldeles naturlig följd så väl
af att hufvudstadens befolkning är den
talrikaste någon stad inom landet har,
som af att den är en stor vän af
teatrarne». — Om denna »bästa» teater
blifver en operetteater, eller af livad
slag den blir, syntes hr O. icke taga
i betraktande.

Af dem som röstade för anslaget
yttrar herr Rubenson att han ej ansåg
någon fara vore för att staden skulle
fastna för hela operans upprätthållande,
»ty blefve anslagsfordringarne allt för
växande, så skulle stadsfullmäktige nog
veta att säga stopp. Det nu ifråga
varande anslaget, som i och för sig ej
vore stort, skulle kommunen på många
sätt få igen. Man hade sagt att detta
anslag var en orättvis beskattning af
de mindre bemedlade samhällsklasserna,
men man kunde ju se att de billigare
platserna på operan voro bäst besatta.
Då fara funnes för att
operaverksamheten upphör om anslaget nu vägrades

hvars storlek ej utgör något hinder
och då ett afslag sålunda skulle
be-röfva ett stort antal arbetare deras
arbete», så röstade tal. för anslagets
beviljande.

Herr Wedberg var af den mening
att stadsfullmäktige kunde mycket väl
göra h vad de kunde för
operaverksamhetens upprätthållande under nästa
spelår utan att behöfva tillämpa den stränga
synpunkten. Riksdagen hade nu satt
sig före att hufvudstaden här skulle
bidraga med ett visst belopp, och
saken vore nu kommen så långt att man
nästan kunde tillämpa satsen: nöden
har ingen lag. Då man icke kunde
hegära att H. M:t konungen i detta
afseende skulle sträcka sin liberalitet
längre än han redan gjort, blefve
följden af ett afslag nu antingen att
teatern stängdes eller också att den
utarrenderades åt enskild person. I
senare fallet skulle det nog bli fallet
att teaterns ledare, ehuru djupt
genomträngd af konstens betydelse, dock
skulle vara tvungen att åt publiken
utkasta ett eller annat »benstycke»,
som alltid brukade ge fulla hus. Detta
vo; e mycket nedsättande för en
teaterinstitution, som hittils alltid gjort heder
åt landet. Utom tal. funnes
säkerligen många tusental som ansåge
upprätthållandet af operaverksamheten i
Sveriges hufvudstad för en lifsfråga.
Bifölls anslaget nu, så finge man
antagligen bidrag äfven från statens sida,
hvarigenom man tillika erhölle ett
erkännande af att teaterverksamheten på
den k. operan fortfarande vore att
betrakta såsom ett statsändamål. Men
man kunde för visso icke begära, att
de »djupa lederna» i riksdagen skulle
kunna fatta hela betydelsan af teaterns
höga ändamål att vara »ej blot til
Lyst!»

Hr Philipson erkände att om äfven
operan vore en statsinstitution, så vore
det likväl hufvudstaden som skördade
de närmaste frukterna af denna
institutions verksamhet, hvars rätta
utöf-vande i vår materiella tid vore af
största betydelse i både andligt och
ekonomiskt hänseende.

Hr Almström hade inom utskottet
röstat för bifall till förslaget och ville
nu blott betona, huru det skulle bli,
om operan utarrenderades åt ett bolag,
som endast hade till syftemål att af
teaterverksamheten draga den största
möjliga vinst. Då skulle man kanske
bittert komma att ångra, att man icke
nu gifvit sitt bifall. Någon tablå öfver
teaterverksamhetens resultat hade icke
lemnats, men de skäl för anslagets
beviljande, som anförts af
hofkapellmä-staren Nordqvist, voro ganska tilltalande
och ett afslag skulle sannolikt leda till
operaverksamhetens upphörande. Det
vore derför skäl att nu lenina en
jämförelsevis ringa summa för att nu
der-igenom upprätthålla operaverksamheten
under den mellantid som skulle förgå
innan denna verksamhet hunne ordnas

på ett verkligt tillfredsställande sätt.
Tal. ville yrka på bifall till förslaget.

Hr Arnberg kunde icke finna att

K. M:t i denna sak handlat på annat
sätt än i full öfverenstämmelse med
föregående års riksdagars beslut. Man
hade för öfrigt äfven i denna fråga
visat huru man förstod att måla den
lede på väggen för att sedan riktigt
piska honom. Frågan här rörde sig
blott om det, huru vida staden vore
villig att på ett år leinna ett bidrag
af 30,000 kr., men man hade fäst sig
icke vid detta utan vid det kommaude,
hvarom fråga nu icke förelåg.
Hvar-för skulle man på detta sätt skrufva
upp sina farhågor? Tal. kunde för
sin del icke fatta den politik, som icke
vågade göra en förklaring för stunden,
derför att han icke viste hvart det
nästa steget skulle bära. Den som forde
en sådan varsamhetspolitik liknade den,
som icke tordes sätta den ena foteu
framför den andra af fruktan att råka
ut för en fallucka.

En talares motvilja mot
»kompani-skapen mellan stat och stad» i denna
fråga hindrade honom att räcka en
räddande hand åt k. operan. Mindre
ömtålig än denne talare och de med
honom liktänkande i vår
kommunalsty-relse har H. M. Konungen visat sig
vara, som så länge jemte riksdagen
lemnat k. teatrarna bidrag. En annan
talare skulle ha varit med om att
bevilja anslag af kommunen om
riksdagen först lemnade statsanslag. Ingen
proposition om anslagets beviljande med
detta vilkor (kommunens bidrag i andra
rummet) blef emellertid väckt. Vi
minnas hur stött vår statsstyrelse blef på
liksdagen för 4 år sedan, när denna
gjorde sitt teateranslag beroende af
stadens tillskott med 50,000 kronor
årligen under tre år. Då summan nu
är lägre och anslagsansökan först
frain-stälts till stadsstyrelsen, kunna vi ej
finna det orimligt eller staden ovärdigt
att lemna operan det begärda
understödet i förening med bidrag af staten.

Vi hafva nu ej tillfälle att yttra oss
om frågans principiela sida; vi få göra
detta en annan gång. Af det
ofvan-ståendo kunna våra läsare sjelfva lätt
finna på hvilken sida i striden för och
emot teateranslagets beviljande af
hufvudstaden de upplysta, liberala och
humana åsigterna befinna sig.

––-

Ett besök hos Beethoven.

*4. F. von G.

(Ur »Politiken»).

(Forts.)

Såsom sällskapsman rör sig
Beethoven i ytterligheter: än är han i
högsta grad förbehållsam, än ytterst
förtrolig. »Bildad» är han icke; han är
helt och hållet en naturmenniska, en
oslipad äldelsten. Icke en gång i
musik har han genomgått en ordentlig
lärokurs, försäkrade mig Hummel i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:58:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1889/0021.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free