- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 9 (1889) /
42

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

dervisning samtidigt, med det att lian
genomgick Berlins gymnasium. Men
med tiden blef hans åtrå till
pianospelet allt större och större hvarför
han underkastades prof vid kgl.
konstakademien i Berlin, efter livars
domslut lian blef upptagen som elev vid
högskolan. Senare studerade han
komposition hos Kiel och Taubert samt
fortsatte sina pianostudier hos professor
Ehrlich. I början af 1883 uppträdde
lian första gången offentligen i Berlin,
då alla Berlintidningar enstämmigt
berömde hans spel och befäste hans rykte
som en af Tysklands dugligaste
pianister. Vid påföljande konsert föredrog
han sin pianokonsert med orkester
under Joachims ledning och vann med
rätta mycket beröm för detta om en
ovanlig kompositionsbegåfning
vittnande arbete. Tillsammans med Joachim
gjorde han sedan en större
konsert-tourné i Tyskland. Vid Kristina Nils
sons konserterande i Wien och Prag
hösten 1885 biträdde herr Drevschoek
äfven, såsom vi förr nämnt. Af F.
Dreyschocks kom positioner kunna vi
utom konserten, (op. 9) och Taruntellan
samt Menuett’Canzonetta, Walzer (ur op.
17) hvilka han här spelat, nämna op.
8, en samling af 5 pianostycken
(Con-certe, Cfavotte, Humoreske, Barcarole,
Tmpromptu.) Cinq Morceaux de danse, en
Serenad för"orkester, en Sonat för violin
och piano, (1 Polonaise, 2 Vals, 3 Polka,
4 Mazurka, •”> Galopp) m. fl. pianosaker
och sånger. Pä Abr. Lundqvists
förlag härst. är af Dreyschocks
kompositioner utgifna: Gavotte (op. 8),
Barca-rolle (op. 5. Deux morceaux I) och Polka.

För närvarande är herr Dreyschock
sysselsatt med komponerande, af en
större symfoni, som nästa vinter lär
komma att gifvas.

Utom det att Felix Dreyschock
genom sin stora konstnärlighet ocli sina
personliga egenskaper väekerjjvåra
sympatier, kan intresset för honom i
vårt land ej annat än ökas af den
omständigheten, att han, såsom våra
tidningar förut omtalat, trolofvat sig med
en svenska, fröken Hulda Burman i
Upsala; han är också redan ganska
hemmastadd med vårt språk. Herr
Dreyschock lemnar snart vårt land för att
återvända till Tyskland, men vi önska
honom uppriktigt ett «välkommen åter!»
till vår musikverld.

––^—

Pianot.

Historik öfver dess uppkomst, samt :m
utvecklingen af stilen osh tekniken för detta
instrument.

I.

Ursprunget.

(Forts.)

^amma klangegenskap, väsentligen
olika klavichordets, var för dessa
instrument gemensam (flera skiljaktig-

heter i följd af storlek och
konstruk-tionssätt oberäknade); ty medlet för
tonbildningen var detsamma. Tonen
bildades nämligen derigenom att
spinettens tunna messingssträngar eller
flygelns stålsträngar anslogos genom
vid dockor fastade spetsiga
fjäderpennor (korppennor), hos klavichorden
sattes strängarne i svängning af
tangenterna. Flygeln tjenade derför
hnfvud-sakligen till ackompagnemeut af
körsånger och ståkinstrument äfvensom till
konsertföredrag. De ofta upprepade
försöken att förse flyglarne med utdrag
eller särskilda register till att
åstadkomma ljud af klockor, pukor,
messings-tallrikar etc. sysselsatte lifligt våra
förfäder utan att dock leda till något
varaktigt resultat. Emellertid lyckades
det att mildra den skarpa, tvära tonen
derigenom att den ene
instrnmentma-karen sökte att medelst buffelhud, den
andre medelst lädertangenter o. s. v.
ersätta korppennorna, hvilka naturligtvis
snart blefvo utslitna, hvarför också
cym-balisten måste förstå sig på »kilandet».
Först genom »hammarmekaniken» skulle
emellertid lösningen åstadkommas af
dessa till en del genialiska, ofta nog
äfventyrliga och alltid komplicerade
experiment. Det är konstateradt, att man
för denna epokgörande, efter hvad man
kunde tycka, så enkla uppfinning har
att tacka Bartolomoo Christofori
från Padua, instrumentmakare i Florens
(1711). Hans instrumenter kommo
likväl icke utom Italiens gränser och
synas ej heller der haft särdeles stor
spridning. Nästan samtidigt framträdde
fransmannen Marius med samma
uppfinning i det han föreläde Académie
royal i Paris (1718) fyra modeller utan
att likväl dermed väcka något
uppseende. Hur föga uppmärksamhet den
banbrytande idén ådrog sig vid den
tiden kan man sluta deraf, att Wal
thers först 1732 utgifna lexicon alls
ingenting har att säga härom. Under
tiden hade den gedigne organisten och
teoretikern Ch. G. Schröter börjat
sina funderingar öfver
hammarmekaniken. Redan 1717 lät han konstruera
ett pianoforte och förevisade deraf två
modeller inför hofvet i Dresden, dock
med så ringa framgång, att han icke
ens kunde bekomma dem åter. Då
genom de outtröttliga forskningar och
sjelfständiga förbättringar, som gjordes
af den geniale orgelbyggaren Gottfried
Silbermaun (1683—1754), pianofortet
ändtligen praktiskt trädde ut i verlden,
tog Schröter med mycket eftertryck
uppfinningen i anspråk för sin egen
del. Han påstod i en 1763 utgifven
skrift: ; Omständlig beskrifning öfver

ett nyuppfuunet klaverinstrument, på
hvilket man i olika grader kan spela
starkt eller svagt, jemte två planscher»,
att han var den förste uppfinnaren af
pianofortet: »utan hans vett och vilja
hade man dåligt eftergjort hans
förlorade modeller och under namnet
pianoforte spridt dem i Tyskland». Man

har intet skäl att tvifla på hedern och
ärligheten hos Schröter, som alls icke
var någon charlatan utan en man med
grundligt, mångsidigt vetande oyh stor
forskningsifver — redan som skolgosse
hade han i Dresden anstält flitiga
undersökningar med monochordet. I alla
händelser är det först den berömde
Silbermann, som lyckats fullkomna
pianofortet till den grad att det
småningom kunde undantränga klavichordet och
klavicymbalen, hvilkas särskilda
företräden det förenade. L. Mooser
skildrar Silbermanns arbetssätt med de
orden: »Allt måste hos honom vara

äkta och godt; för skenet arbetade han
aldrig, och bristfälliga arbeten, ja till
och med redan färdiga pianoforten,
slog han sönder med yxan.
Hofkom-ponisten Joh. Fr. Agricola i Berlin
(1720—1764) skrifver om densamme:
Herr Gottfried Silbermann har af dessa
instrument till en början förfärdigat två
stycken. Det ena af dem hade sal.
kapellmästaren Johann Sebastian Bach
sett och spelat på. Han hade berömt
klangen i detsamma, ja till och med
beundrat det, men också tadlat att det
ljöd för svagt i höjden och var alltför
tungspelt». Detta hade herr Silbermann,
som alls icke kunde lida något tadel
öfver hans fabrikat, upptaget ganska
illa. Han var derför länge förtörnad
på herr Bach. Och likväl sade honom
hans samvete, att herr Bach ej hade
orätt. Han ansåg alltså för bäst,
hvilket länder honom till stort beröm, att
icke vidare släppa ut dessa instrument;
desto ifrigare sysselsatte sig hans
tankar med förbättrandet af de fel som
herr J. S. Bach anmärkt. Härpå
arbetade lian flere år. Och att häri låg
verkliga orsaken till detta dröjsmål
be-tviflar jag så mycket mindre, som jag
hört herr Silbermann sjelf uppriktigt
bekänna att så var förhållandet.
Andt-ligen, då herr Silbermann verkligen
åstadkommit flera förbättringar, synner
ligast med hänseende till traktamentet,
sålde han åter ett till furstliga hofvet
i Rudolstadt — —. Kort derpå lät
hans majestät konungen af Preussen
förskrifva ett af dessa instrument, och
då detta fann allerhögsta bifall för
honom bestälde han ännu flera af herr
Silbermann. Hos alla dessa instrument
sågo och hörde särdeles de, hvilka,
såsom jag, äfven sett ett af de båda
äldre, ganska väl hur flitigt herr
Silbermaun måst ha arbetat på deras
förbättring. Herr Silbermann hade också
haft den lofliga äregirigheten att visa
ett af dessa sina nya instrument för
sal. herr kapellmästaren Bach samt
låta honom undersöka detsamma och
erhöll i vedergällning af honom
fullkomligt godkännande». Om äfven Bach
och senare Mozart gaf pianofortet allt
erkännande, lyckades det likväl endast
långsamt men desto säkrare att bryta
sig väg. — Till England letade sig
den nya mekaniken fram genom en
tysk vid namn Zumpe 1760, och snart

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:58:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1889/0044.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free