Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anspråk på att de obildade skola
tillerkännas kompetens att döma om nyttan
och behöfligheten af en konstinstitution
såsom den i fråga varande.
Anslagssumman är för öfrigt en atom i
budgeten, som aldrig kan betunga folket,
det är längesedan påvisadt.
Ett yttrande af finansministern v.
Essen tinder debatten i andra
kammaren har väckt vår uppmärksamhet. Han
yttrade sig nämligen sålunda: »Gent
emot den rena ståndpunkten att i ett
kristet samhälle teatern ej bör drifvas,
kunna inga skäl gifvas. Men i alla
civiliserade länder drifves dock teater».
Vi deremot anse att mau har allt skäl
för det påståendet (gent emot
pietister-na) att teatern långt ifrån att stå i
strid med religionen, just vid sidan af
denna såsom verksamhetsfält för en skön
konst fyller uppgiften att höja
samhällets allsidiga och högre bildning samt
inverkar förädlande på dess
medlemmar. Det är ock derfor vi med glädje
helsa den nu omsider åstadkomna
lyckliga lösningen af teaterfrågan, och detta
i enlighet med de åsigter vi alltid
förfäktat.
––
Om Musikanalys.
Det är en känd sak, att den
utöf-vande konstnären, för att hans utbild
ning skall anses fulländad, äfven bör
ega teoretiska insigter, som motsvara
tonsättningsstudier, ty förmågan att
förstå och kunna intränga i den
komposition, som skall utföras, kan icke ernås
genom blotta mekaniska studier.
Musikundervisningen i vårt land synes
likväl föga hafva tagit intryck af detta
förhållande, ty den teoretiska
under-byggnad, som vanligen bestås, är i
allmänhet så knapp, att den i de flesta
fall inskränker sig till ett blindt
förtroende till de andliga naturgåfvornas
sjelfutveekling. Ehuru det visserligen
är sant, att harmonistudier idkats —
till och med stundom af personer, som
endast öfva musik för sitt nöjes skull
— har dock det omständliga, för den
blifvande kompositören mera lämpade
arbetssättet oftast lagt hinder i vägen
för att dessa teoretiska studier kunnat
fu lföljas till en sådan grad, att den
studerande hunnit få någon kunskap
om musikalisk formbildning och rytmik.
Kännedom om dessa saker är likväl
vid allt utöfvande af musik af större
vigt, än kunskapen om stämföring och
sättet att sammanbinda ackorden med
hvarandra för tonsättningsändamål, ty
konsten att frasera beror af musikens
allmänna konstruktion, men ej af
enskilda ackords förhållande till
hvar-andra.
En fullständig teoretisk
underbyggnad har derför vanligen ansetts vara
alltför dyrköpt, ehuru man aldrig
förnekat det värde, som sådana
kunskaper ega för hvarje vän och i lkare af
musikalisk konst.
Med hänsyn härtill har man på
senare tider i stället börjat använda
Musikanahjs med ändamål att på denna
väg lättare kunna bibringa den
inusik-öfvande nödvändig kunskap om ackord,
modulation, rjdmisk formbildning och
betoning m. m. vid alla sådana fall,
der några ovanliga kompositionsanlag
icke varit tillstädes, eller der några
egentliga tonsättningsöfningar icke
ansetts böra ifrågakomma. På auah’tisk
väg kan sålunda t. ex. redan den
minderåriga pianoeleven bibringas god
kunskap om de vanligaste ackord, som
ackompagnera en enkel melodi. Han
kan på grund af den närmare
slägt-skapeu mellan vissa tonarter läras att
på förhand nämna upp de allmännaste
ackord, som kunna väntas förekomma
i det stycke han skall inöfva. Han kan
få en lefvande föreställning om de
tonarter, i hvilka musiken rör sig, om
han, sedan läraren rvtmiserat stycket,
får till uppgift att anteckna den i hvarje
rytm förherrskande tonarten. Ett sådant
arbete måste göra honom mera musi
kalisk än fingerstudier och ett
mekaniskt inöfvande af en mängd stycken,
hvilkas musikaliska innehåll han aldrig
fått lära sig begripa.
Liksom vid vanliga
tonsättningsstudier läran om rytm och melodiens
konstruktion följer näst efter
ackordstudierna, på samma sätt bör den rytmiska
analysen efterträda den harmoniska och
användas för att meddela den mognare
eleven sådan teoretisk insigt om
musikens naturliga former, att han lär sig
att frasera och artikulera den rätt.
Pianomusiken lämpar sig bäst för
rytmisk annlys och påkallar äfven särskildt
sådan analys på grund af den
föråldrade och oftast missledande
bågbeteck-ningen. Den nyare rytmiska
vetenskapen framträder här med en sjelfständig
terminologi, hvars användande icke
allenast medgifver ett skarpt begränsande
af de naturliga former, hvilka all musik
tillfölje af en inre attraktiv kraft för
den öfvade blicken nästan sjelfmant
antager, utan den rätta tillämpningen
af donna terminologi klarlägger äfven
lagarne för rytmens betoning och
uppenbarar på ett särskildt för exekutören
praktiskt sätt den allmänna
dominerande verkan, som rytmen utöfvar vid
allt musikföredrag, samt lemnar tillfälle
till en ganska fullständig inblick i en
kompositions byggnad. Den rytmiska
analysen af ett musikverk erbjuder för
öfrigt tillfälle till så många
öfverra-skande rön, att den förutom sin
obestridliga nytta äfven ansetts utgöra ett
i hög grad intresseväckande studium
för både ung och gammal, vare sig
detta studium idkas enbart eller i för- |
ening med öfning på något instrument.
De rytmisk-analytiska studierna böra
dock hälst idkas i samband med
dikta-mensöfningar, ty medelst detta berömda
metodiska törfariDgssätt kan en lefvande
kunskap om såväl sjelfva rytmen som dess
regelrätta betoning lättast förvärfvas.
Både diktamensmetoden och den
rytmisk-analytiska metoden hvila för öfrigt
på en och samma grund d. v. s. den
moderna rytmiska vetenskapen. De
synas derför helt naturligt böra
sammanföras till ett enda teoretiskt ämne. Båda
afse också i främsta rummet
exekutö-rens andligt musikaliska utveckling, och
båda ämnena sammanföida erbjuda
samma intellektuella näring som de
sjelt-stäudiga tonsättningsstudierna, utan att
dock kräfva den skapande fantasi, som
för tonsättningsändamål måste finnes
medfödd. —«.
–––––-
August Södermans
manuskriptsamling.
Anteckningar af A. L.
89. Richard III i skiss. — Af
skissen finnes blott några takter.
Deremot ha vi fått mottaga de af
Söderman egenhändigt för Sv.
Familjejournalen skrifna pianoarrangemangen till
de tre praktfulla och karakteristiska
marchema (Sorgmarsch,
Hvllnings-marsch, Krigsmarsch), hvilka först
trycktes därstädes och sedan utgåfvos
af Huss & Beer för både två och fyra
händer (1883). Dessa manuskript äro
daterade febr.—mars 1873. Pjesen
gafs redan i december året förut, och
pressen klandrade då skarpt, att
Shak-spere blifvit stympad och illa uppsatt.
Om musiken yttrade N. I. T.: »Den
musik af Aug. Söderman, som här och
der blifvit inlagd, är utan tvifvel i och
för sig tilltalande, men en fråga är
väl, om en melodramatisk anstrykning
passar för denna i sitt slag ensamma
skapelse af tragisk storhet.» Denna
anmärkning träffar naturligtvis
regissören, icke kompositören, och gäller
för öfrigt endast melodramerna, men
icke marscherna, hvilka äfven i sceniskt
afseende äro fullt lämpliga.
90. se 73.
91. Festpolonäs,
partiturafskrift. — Utom detta orkesterpartitur
finnas äfven två särskilda skisser,
daterade 1 och 2 maj 1873. Den
ståtliga och allbekanta polonäsen skrefs
för kröningsbalen 15 maj 1873 och
utkom för piano s. å. hos Elkan &
Schildknecht.
92. se 31.
93. Vid en flickas graf, Sthlm
5 okt. 1875. — Denna gripande
komposition bär det sista af tonsättarens
data, och vid den unga flickans graf
tyckes han hafva sett sin egen öppnad.
Liksom en menniska i dödsminuten
sä-ges kunna se sitt lif hastigt passera
revy, så har tonsättaren här i sin
antagligen sista komposition liksom
koncentrerat alla sin stils egenheter, de
ihärdiga dubbla orgelpunkterna, de
fan-farartade hornsatserna, de käcka
vexel-noterna m. m., som, ehuru visst icke
af honom uppfunnet, likväl af honom
användts på ett så individuelt sätt, att
man genast kan säga: »det är Söder-
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
