Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att det senare äfven må beskäras
Sig-nelill, ty det kan endast vara en
tidsfråga, när åtminstone fyra af dess fem
scener komina att uppföras, vare sig i
afsedt skick, med orkestrering
utskrif-ven efter skissen, såsom »Svarte
riddaren» och »Hjertesorg», eller med
piano (hvarvid andra scenen torde böra
arrangeras för fyra händer). — Första
scenen utgöres af ett samtal mellan
vikingar, stadda på färd till
Österlandet och deras höfding Osten, hvilken
berättar, att han längst inne i fjorden,
der de för tillfället ankrat, upptäckt
en gammal borg, i hvars inre en skön
flicka satt och sjöng för sin gamle
fader om Hvite Krist, samt uppmanar
dem att hjelpa honom röfva denna
Hicka, hvartill de genast äro villiga. Detta
stycke är enkelt, men kouseqvent och
karakteristiskt hållet, med lialft
deklamatorisk melodi. Södermans förkärlek
för qvintföljder kulminerar här i
fanfarer sådana som dessa (ett motstycke
till de kromatiska i Svarte riddaren):
g , jp : M:
s * _ J 1 .
jfeft, -S: -h J
’ ’i- * »1*11
Denna scen räcker enl. påskrift i
10 minuter. — Andra scenen är ett
alldeles briljaut orkesterstycke,
målande vikingarnes nattfärd på fjorden.
Från det föregående upptages och
fasl-hålles ständigt ett motiv i qvint- och
oktavsprång, hvilket erinrar om
ritornellen i visan »Prinsessen» (Digte og
Sange) och målar nattlig stämning och
vattenstäuk lika illusoriskt som tredje
aktens introduktion i »Aida». På denna
stramalj utbreda sig här och hvar
diverse romantiska, nattligt obestämda
ljud, såsom biåsackord, kromatiskt
mummel i kontrabasarne, piccolaskri, de
nyss beskrifna qvintfaufarerna, en
krigiskt triumfal melodi i mäktiga
messingsharmonier o. s. v., tills
alltsammans förtonar i några pizzicati. Det
hela är med ett ord något
utomordentligt och skulle blifva ett tacksamt
konsertuummer, om någon skicklig
instrumentér ville skrifva ut partitur
efter de rätt utförliga
orkesterantydningarna. — Detta nummer varar blott
3 minuter, och torde således
visserligen hälst gifvas tillsammans med
följande scen, som i en dialog mellan den
sköna flickan Signe och hennes fader
Gullebrand afhandlar, hurusom Signe
söker öfvertyga fadern om
kristendomens företräden framför den gamla
asadyrkau, den fadern likväl håller
fast vid. Signes mera veka parti,
om-gifvet af harpa, kontrasterar väl mot
Gullebrauds kraftiga deklamation med
basuner och pukhvirflar. Särdeles
hänförande är slutet af Signes parti, med
ett motiv hemtadt ur Harald och Anna
(se 10), hvilket andas samma religiösa
vigning» som Elisabots bön ur
Wag-ners Tannhäuser. Numret varar
18—-111 minuter och afbrytes plötsligt, men
genom några takters arrangemang skulle
den följande, fjerde scenen lätt kunna
attackeras. — Denna fjerde scen
skildrar en elflek, mod fruntimmerskör och
alla nödvändiga orkestorapparater,
stämningsfullt inledd och afslutad genom
Signes röst i fjerran som sjunger om
sin älskade Anild, samt i midten
af-bruten af en nunnekör ur ett kloster.
Således, som man lätt kan ana, ett
högst tacksamt konsertmuumor. Det
tager 7 minuter och är signeradt
Dresden Ii sept. 1869. Femte scenen är
endast ett kort fragment och kan
således ej uppföras. Den innehåller
Signes bortröfvande genom vikingarne. —
Man måste med textförfattaren lifligt
beklaga, att detta arbete ej vidare
fortsattes, då det skulle blifvit ett af
Södermans mera betydande. Af ett brof
till Josephson skulle man tro att äfven
åtminstone början af nästa aldelning,
orientalisk kör med dans, blifvit färdig,
men deraf fins intet spår.
Fortsättningen spelar nämligen, enl.
textförfattarens benägna meddelande, i
Österlandet, dit Signe blifvit medförd och
der hon får en rival i Virasma, som
älskar Östen. Signes vänner, som följt
röfvarena, anfalla dem här, och hennes
trolofvade Anild återeröfrar henne och
för henne tillbaka. Vid hemkomsten
i sista afdelningen har hennes fader
blifvit kristen, men äfven förlorat sin
syn, den han dock återfår straxt före
sin död, då han välsignar de älskande.
Våra operaförhällanden.
Till dessa räkna vi äfven
teaterkonsortiets verksamhet och hvad som står
i sammanhang dermed, och kunna då
inrymma att i konselj den sista maj
tillåtelse meddelades för konsortiet att
utgifva och försälja ett premielån till
nominelt, belopp af 10 millioner kronor.
Bland lånevilkoren stipuleras: att
lånebeloppet fördelas i 000,000
obligationer å 20 kr. hvardera; att
amorteringen börjas året näst efter det, då
emissionen eger rum och fullbordas inom
57 år; att minsta beloppet hvarmed
obligation inlöses, utgör 30 kronor,
högsta vinstbeloppet utgör -10,0(10 kr.;
att så länge sammanlagda beloppet af
de vinster, som enligt
amorteringspla-nen skola på en och samma dag
utlottas, öfverstiger 100,000 kr., minst
50,000 kr. skola utlottas i smärre
vinster ej öfverstigaude 1,000 kr.; när
det belopp som i vinster utlottas
nedgår under 100,000 utgår minst en
tredjedel deraf i dylika smärre vinster;
att obligationernas emissionspris ej må
öfverstiga 22 kr. 50 öre för hvarje
obligation; att obligationerna säljas i
partier till nominelt belopp af högst
5.000 kr. för hvarje köpare och hålles
till salu å de betydligare bankorterna
i riket. Lånet får på faststälda vilkor
redan nu qvitteras och »framläggas till
teckning», som börjar den 5:te d:s.
Kontant liqvid erlägges vid teckningen.
Utlottuingarna börja 1 maj nästa år,
då flere större vinster dragas, den
största på 10,000 kr. och derefter
vinster på 25, 15, 10, 5 och 1 tusen kr.;
öfriga lottade obligationer utfalla med
30 kr.
Teaterkonsortiet konstituerade sig
och autog stadgar på ett sammanträde
d. 20 maj samt antog till sin
sekreterare v. häradshöfdiug 11. Billing.
Om sjolfva operabyggnaden,
ritnings-täflan till densamma och planen derför
har man ännu icke något att förmäla;
undersökning af grunden å tomtens
obebygda del har börjats. Allmänna
meningen i hufvudstaden är emellertid,
att den oförnuftiga planen att trots
terrängförhållandena lägga scenen åt
Gustaf Adolfs torg bör frångås,
älven-söm att det är en löjlig småaktighet
att fästa sig vid nu varande fasadens
bibehållande för blotta symmetriens skull
med det lilla palatset midt emot, hvars
fortvaro i samma skick som nu
omöjligen kau för sekler, kanske knappast
decennier garanteras. Vi ha också hört
allmänna åsigten vara den, att vid en
nybyggnad butiker åt Arsenalsgatan
och Gustaf Adolfs toig på ömse sidor
om hufvudingången till operan från
detta torg, samt operarestaurationens
förläggande åt Norrström vore det i
alla afseenden och ej minst för teaterns
ekonomi fördelaktigaste.
Beträffande operaverksamheten för
nästa spelår ha vi hört att densamma
sannolikt kommer att fortsättas under
samma goda energiska ledning som nu,
i ehuru kanske ej på nuvarande
ledarens risk. En sådan ledning är
emellertid behöflig, ty man har allt för litet
lofvaude erfarenhet från såväl
främmande länder som från vårt eget om
framgången till verkligt bästa för
såväl teatrar som teatersujetter af
artistkonsortier, hvilkas sammanhållning
naturligt nog aldrig kau vara nog fast
och säker.
Preussare eller svensk?
(Ett stycke musikaliskt imtigcrmanisk
kulturbild.)
jT, en liten krets af »teaterfolk» satt
tp Conrad Behrens, vår gamle välkände
sångare, härom lagen och förtäljde en
ytterst pikant interiör ur sitt
mångskiftande konstuärslif, nemligen om sin
korta sejour i Paris. Säkerligen har
en svensksjuugaude sångare aldrig
varit med om så märkeliga saker som
han vid detta tillfälle omtalade, livadan
jag här med lians tillåtelse ber att få
i tryck återgifva hans intressanta
skildring som jag skyndade att uppteckna
och som ju kan hafva sin auktalitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
