Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 Verfluchter geladener Domaiivetz, nicbt
»Mnsikgraf , utan »Fressgraf,
Diner-graf, sonper-graf» o. s. v. I ett annat,
ater: »Käraste Conte di Mtmica»
liebster Conte, vertranter nmico &, då
han beder att få låna af bonom 5
gul-deu! Och i ett bref skrifver ban:
> Ytterst välborne! Yi bedja eder skänka
oss några pennor. *) Yi skola skicka
bärnäst en hel packe till eder, på det
att Ni icke måtte rycka af edra egna.
Det kunde dock då hända, att ni ännu
orhölle Celloordens stora decoration. Yi
äro eder ganska mycket riktigt
bevågen. Edera vänligaste vän. Beetli.
En annan och kanske ännu intimare
hjertevän, som uppehöll sig i Wien
ett år, var teologen och violinspelaren
Karl Amenäa, som sedan kom till
Kurland och der dog såsom pastor i
Tal-sen och prost 1886, högt aktad och
älskad af sin församling. Han fick
med sig till skänks af B. ett af
dennes första qvartettförsök i Wien, en
af qvartetterna Op. 18. Till honom i
Kurland skref B. 4 bref, n:o 10, 1 il,
18, 88 i Nohls samling. Honom
kallar han den bäste af menuiskor , sin
käre gode vän» och beder att »få
behålla hans kärlek, hans vänskap.
Ibland dem, som hörde till Beel
hovens vänkrets, var ock Hiiring, som
(1795) ansågs för att vara den bästa
violinspelare bland dilettanterna i Wien.
Han blef sedan köpman och bankir
och gjoide ‘20 år senare god tjenst,
som korrespondent till B:s engelska
förbindelser.
Grefve Moritz Lichnatvuky, Furst Carl
L:s broder, med hvilken B. blifvit
bekant i furstens hus, blef Beet hovens
förtrolige vän hela lifvet igenom. Han
hade likasom brodern varit Mozarts
elev och egde stor färdighet i
piano-spelning, afgudade såsom de öfriga i
familjen B. och var en af B:s
inflytelserikaste förkämpar i musikverlden.
Af den framstående utmärkta q
varte tten af violspelare, med
Schuppan-zigli i spetsen, som i furst
Lichnow-skys hus inöfvade Haydns och Försters
qvartetter under komponisternas
personliga ledning, fick ock B. goda l åd;
och han genomdref slutligen, att, han
fick instudera sina violinqvartetter med
dem. Detta utmärkta q vårtet,t förbund
beredde Wien den tiden den största
njutning i kammarmusikens genre.
Ibland yngre konstbröder uppsöktes
B. af den bekante pianisten Johan
Xe-jiomuk Hummel,**) Mozarts elev. Efter
*) Znieskall försedde B. ganska ofta med
akrifpennor. Tåligt ocli truget hade han
Uddrag med Beel hovens ombytliga lynne oeli
anspråksfulla fordringar. Han kallade honom i
ett bref: »Nielit ausserordentlirher, aber selir
ordentlieher ordiniirer Federsehneider!
**) J. N. Hammel, f. d. 14 Xov. 1778 i
Pressburg, dog den 17 okt. 18:17 i Weiumr.
Allmänt bekant Hr denna pianistvirtnos tor
sin »pianofortesclmle», sina konserter for
piano, A-moll, H-moll, Ass-dur, sin D-molls
septett m. in. Han var gift med Elisabeth
Rockl (f. 1703 t 1883 i Weiniar), i sin
ungdom operasångerska.
sin första stora konsertresa kom den
17-årige virtuosen åter till Wien för
att fortsätta sina teoretiska studier hos
Albrechtsberger och Salieri, närmade
sig B. och kom i det förtroligaste
förhållande till den uppgående
Wiener-solen i musiken. Men han fick litet,
emellan umgälla mästarens häftighet
och öfverilningar i omdömet, hvarom
följande småbiljetter vittna:
Han skall icke mera komma till mig!
Han är en falsk hund, och falska hun
dar kunna gå f n i våld.
Bedhoren.
Dagen efter.
Hjertans käre Natzerl!
Du är en ärlig karl, och hade rätt,
det inser jag nu. Kom således i
eftermiddag till mig. Du träffur
Schuppan-zigh och vi skola båda så krama, klappa
om dig och skaka om dig, att det skall
vara dig ett sant nöje.
Dig kysser Din Beethoven,
också kallad smörgröt.
Hummel fick för sitt eleganta,
lysande pianospel ett parti för sig i Wien,
som rivaliserade med Beethoven.
Deras olika konstriktning skilde dem
något från hvarandra, men vänskapen i
sin grundkärna höll sig ofötändiad ända
till Beethovens dödsdag, oaktadt en
kort tids brytning, som vi framdeles
få se.
B:s nästan ständiga umgängesvän
vid denna tid var violisten och
orkesterspelaren Wenzel Krumphotz *) Han
var en »exalterad, musikalisk
enthusi-ast, som sedan 1796 fäst sig vid B.
med så förtrolig hängifvenhet, att han
var nästan hela dagar hos honom och
åtnjöt mästarens fulla förtrolighet
under hans konstnärliga sysselsättningar.
B. meddelade honom alla sina idéer,
spelade de nya kompositionerna för
honom, fantiserade dagligen för honom.
Krumpholz hade en sällsynt fin och
riktig smak, och oaktadt B. ofta gjorde
sig lustig öfver hans oskrymtade
hänryckning och kallade honom sin »narr»,
försvarade K. dock trofast och dristigt
B:s sak mot hans talrika motståndare,
hvilket B. erkände. Likväl uppstod
år 1X10 en brytning dem emellan, sä
att Krumpholz drog sig tillbaka.
Yid sidan af sin vänkrets och sina
beundrare hade B. ett ännu större
antal motståndare, hvilket var en
naturlig följd dels af hans banbrytande
konstnärs verksam het,, dels af hans
anspråksfulla och hänsynslösa väsen och stolta
uppträdande. Han hade som virtuos
fått mäktiga rivaler, såsom vi anfört,
i WöllH, Cramer och Hummel, hvilka
alla öfverträffade honom i pianospelets
smakfullhet prydlighet och elegans.
Beethoven var väl hvar och en af dem
*) Broder till liarpvirtiiosen Joh. Raptist
K., f. omkring 1751); sedan 17!)t> vinlist i
Wien t- roperans orkester. Dog knall och fall
på gatan den 2 maj 1817. B. dedicerade till
iiaus minne »Gesang der Miinehe.» Blott 2
kompositioner for violin linnes qvar efter
honom.
enskildt öfverliigsen och hade såsom
improvisator icke sin like; men för
honom var tekniken något, underordnadt;
han gaf sig hvarken tid ej heller hade
han tålamod till att offra åt den sin
rika idéverld. Hans pianospel med all
dess bravur och kolossala färdighet och
framförallt gigantiska kraft, så att
han misshandlade instrumentet,
saknade mycket af finhet, renhet och
klarhet, i synnerhet som han så ofta
begagnade till missbruk pedalen.
Fienderna beskyllde honom för konfust,
larm, då rivalerna deremot, vunno
publikens gunst genom sitt eleganta,
fullständigt otadliga oc.li ytterst briljanta
spel, ehuru de saknade den kraft, och
ande, det djup och den grundlighet,
som utmärkte Beethoven. B. hade ock
som kompositör att vid denna tidpunkt
suka öfverglänsa de stora
musikstjer-norna i Wien, Mozart och Haydn, af
hvilka den ene redan slocknat, men i
Haydn nu stod efter uppförandet af
sina engelska sinfonier och oratoriet
Skapelsen (1799) och »Årstiderna»
(1801) på höjdpunkten af rykte, pris
och popularitet.
Bland tonkonstnärerna ex professo
gälde B. för att vara en nyhet,smakare,
främst bland dem, som icke kunde
frigöra sig från den gamla formalismen,
och som saknade konstnärlig bildning
för att genom forskning tränga in i
det själfulla djup, i hvilket hans
arbeten rörde sig. Han vann hos dem
icke anklang eller sympati. Hans tre
lärare, Haydn, Albrechtsberger och
Salieri, voro icke nöjda med sin elev för
hans envisa sjelfrådighet och derfor
att han ej hos någon af dem
genomgick fullständigt den påtänkta kursen.
Fastän Haydn och Salieri icke voro
blinda för hans uppåtsträfvande geni,
iakttogo de, städse en visserligen
välvillig, men något kall hållning mot
honom. De öfrige äldre
tonkonstnärerna, som ännu voro fastvuxna i
förtidens alster och för hvilka Mozart
framstod som tonkonstens kulmination,
funno från denna sin ståndpunkt
Beethovens kompositioner främmande,
bi-zarra, frånstötande. Hans person och
väsen var dem ännu mera motbjudande;
hans sjelfmedvetna stolta ton, hans
oförbehållsamma hänsynslösa omdömen
m. m. väckte ofta en förstämning, som
de med framgång begagnade sig af för
att efter förmåga göra honom löjlig
för hans många egenheter, hans
häftighet och lians forsyndelser mot formerna.
Det var dock blott hos tonkonstnärerna
af lägre grad, afunden framkallade dessa
ogynnsamma stämningar. De fruktade
för att »republikanen», som de kallade
B., skulle framför dem vinna insteg
vid det kejserliga hofvet, i synnerhet,
då erkeherrig Rudolf *) var Beethovens
*) Han blef sedan erkehiskop i Oknötz.
Honom gaf B. i Wien nästan dagligen 2’ t—3
timmars lektion. Han gjorde det ogerna fur
hofetikettens och toilettens skull, men för
hertigens brinnande håg och i anseende till hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
