Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fins i Södermans förteckning försedd
med tillägget >■ belönt med mention
honorable». Dä vi erinra oss, alt.
stycket, trycktes 1856, så liar
anmärkningen kanske afseende ])å den
»Musikaliska täflingskomité», som, bestående
af prisdomarne Foroni, Randel, Bauck,
G. Mankell och J. A. Josephson, den
22 april 1855 ntdelnde två pris till
P. U. Stenhamraar och H. Berens samt
en Mentinn åt »n:r 1 af den
sångsamling, som bär följande motto: Ut de-
sint vires — » etc. (se Ny Tidng f.
musik. 1855 sid. 144).
165. Flickan i skogen.
Denna romans sjöngs i juni 1854 i
Göteborg och utkom hos Hirsch s. å.,
är altså den forsla i Sverige tryckta
komposition af Söderman (i Finland
voro förut utgifna tre pianostycken och
ett par bitar ur Regina). Att den
genast blef populär, synes deraf att den
s. fl. kunde inläggas såsom
extranummer i Lilla Fadette (se 46). Icke dess
mindre fick den en mycket snäf kritik
af Bauck, som i Ny T. f. Mus. 9 juni
54 förklarade, att den »röjer onekligen
anlag, men ock en märkbar
benägenhet för det sökta, affekterade, som på
en gång stör styckets llytande gång
och qväfver melodien». Som prof
an-föres sångens båda första takter,
hvar-emot de båda sista förklaras vackra.
Verkliga förhållandet är, att just de
båda första äro för sin tid ovanliga
och genialiska, de båda sista åter till
den grad vanliga, att de till och med
kunde varit komponerade af — Bauck
| sjelf.
166. Du är mig kär. —
Orkester-arrangemang af en romans af Berens,
skrifvet på baksidan af stämmorna till
Rosenknoppen (se 53).
167. se 53. 168, 175, 176, se
133. 171, se 88. 174, se 5. —169
(Rundt är altuppå vår jord), 170
(melodier till Kung Renés dotter)
och 173 (Stjernehvalfvet, q
vartett) saknas.
172. Charivaripolka. —Ett
partitur för stråkqvartett, en flöjt och oboe,
samt två klarinetter, fagotter, horn,
trumpeter och pukor, skrifvet med
präntad oöfvad handstil samt tituleradt
»Charivaripolka componerad och
arrangerad af J. A. 8 idermau 1848». Det
är således tonsättarens första befintliga
orkesterkomposition och ytterst märkligt
såsom bevis på att han måtte varit
född med orkestern i öronen, till den
grad öfverraskande förträfflig är
instrumenteringen. Användningen af
hornsats, puksoli, pizzicato och dubbelgrepp,
omvexlingen i stämföring,
trumpetstötar på svag taktdel m. in. — alt är
för en sextonåring utomordentligt
fyndigt och antyder den blifvaudc
orke-slerherskaren.
❖ *
£
Dermed är vår katalog till ända.
Läsaren som utan tvifvel redan
tröttnat vid den så ofta återkommande ru-
briken, må vid domen öfver vår
låug-randighet behjerta såsom en
förmildrande omständighet, att här dock nu
föreligger samladt ett icke förkastligt
material till en Söderman sbiografi, vare
sig det blifver oss beskärdt att
utarbeta en sådan, eller antecknaren är
dömd att dödskjutas såsom en blott
förpost eller blankare, utan att få inliigga
någon annan vapenära än den att hafva
rekognoscerat terrä ngen.
-—«xS–––
Pianot.
Historik öfver dess uppkomst, samt om
utvecklingen af stilen oeh tekniken för detta
instrument.
II.
Utveckling af stilen och tekniken
(Forts, fr n:o 9)
Som klaverspelare öfvervann Bach
hvarje svårighet och slog alla rivaler ur
brädet. Detta var t. ex. fallet 1717 med
fransmannen Louis Marchand, en
motståndare som ingaluuda var att förakta
men som höll det för rådligast att,
omedelbart före den beramade tättingen, med
extrapost taga till flykten. Innan vi
öfver-gå till Bachs söner ha vi först att tala
om Händel. Det är intet tvifvel om,
att denne varit lika beundransvärd
orgelsom klaverspelare. Hans fint och
ledigt utarbetade kompositioner för dessa
instrument låta oss emellertid sluta till
att han mer hade glans och framgång
till mål; derom vittna bl. a. hans många
prydliga variationer (variationer ofta
förr kallade »doubles«) hvilkas
koloratur jemförd med Bachs förefaller flack.
Trots detta öfvergår Händel — Bach
oberäknad — alla sina samtida, så
mycket än tyngdkraften i hans
skapande verksamhet låg i oratoriet. Bach
vann ofantligt inflytande på den
storartade, mäktigt växande utvecklingen
af den tyska tonkonsten närmast
genom de talrika lärjungar han utbildade.
Ingen af dem uppnår dock honom sjelf.
Bland dessa utmärker sig i synnerhet
Bachs andre son Karl Philip Emanuel
(1714—1788)**. Han var nämligen
den förste som praktiskt gjorde till
godo eröfriugarne på klaverteknikens
område vid hans tid och nedlade denna
skatt i sin berömda skola »Versuch
iiber die wahre Art das elavier zu
spie-len». Detta verk består af två delar,
af hvilka den första handlar 1. om
fingersättningen, 2. om maneren, 3.
om föredraget, och det har utöfvat ett
** Seb. Bachs äldste son Friedemann
(1710—1784), den genialaste af hans söner
öfverlemnade sig åt ett tygellöst lefnadssätt
och motsvarade ej de förhoppningar som
fadern luste om denne’sin älsklingsson. 4 oh.
Christian (Mailänder-Baeh eller den engelske
Bach), Seb. Bachs !l:de son (1735—1782) är
märkvärdig derigenom att han första gången
i sina sonnter jemte hufvudtemat uppstält ett
sjelfständigt andra tema och sämedelst
fullkomnat sonatens ännu gällande struktur.
ganska stort inflytande. Ej mindre
värdefulla visa sig Ph. E. Bachs
för-tjenster om vidare utveckling af
sonaten och klavérsntseu. Om han än icke
i första satsen låter ett andra tema
uppträda, så har den likväl för öfrigt
fått sin tresatsiga form. I andra
satsen söker han tala till känslan och
lemnar rum för ett smakfullt föredrag.
Hans klaversats binder sig ej mer vid
ett bestämdt antal reela stämmor utan
sluter sig lätt och otvunget till
instrumentets natur. Såsom bekant har
Haydn och Mozarfc betraktat Em. Bach
som sin lärmästare utan att likväl ha
fått del af hans personliga
undervis-ning.
Jos. Haydn, banbrytande och
produktiv på symfoniens och
kammarmusikens områden, kan ej här, hvarest
frågau mindre gäller innehåll än form
och teknik så framhållas som hans
betydenhet tycks föranleda, om än hans
klaversats utmärker sig för välljud och
klarhet, hvarigenom ock en del af hans
34 (enl. a. omkr. 50) sonater ännu i
dag lemuar ett dyrbart
undervisningsmaterial. Deremot framträder Mozart
(1756—91), hvilken redan som barn
öfverallt väckte beundran för sin
virtuositet, såsom representant, ja såsom
öfverhufvud för en skola som, äfven
om den sedan förflackades, i allmänhet
dock hyllade en ädel virtuositet samt
bevarade och omhuldade konstverkets
ide och innehåll äfvensom dess formela
fulländning. Likasom vi betraktat Seb.
Bach såsom den tyska tonkonstens
fader och vid dennas förgrening Haydn
såsom skaparen af symfonien och
kammarmusiken, Scarlatti, J. Christian och
Ph. Eman. Bach såsom sonatens
grund-läggare, fransmännen Couperin och
Rameau såsom förelöpare till den
moderna och värdefullare salongsmusiken,
så har Mozart bestämt karaktären och
formen för klavérkonserton, om också
denna likasom symfonien endast är en
utvidgad sonat. En ny form träder
aldrig oförmedlad och oförberedd i
dagen. De största tondiktare: en Bach
en Beethoven, bemäktiga sig redan
befintliga former; geniet endast trycker
fulländningens pregel på formen. Den
Mozart’ska pianokonserten är den
skönaste och renaste grundtyp för detta
slag af tondiktniug. Virtuositet och
innehåll förena sig här i det
innerligaste förbund. Med alla sina lifliga
passager. (Dessa stödja sig hos
Mozart hufvudsakligen på skalan)
innehålla hans konserter en rikedom af
visserligen ej storslagna och
titanmes-siga, men af känslofullt, strålande
behag och grace uppburna, från hjertat
strömmande toner. Mozarts
pianokompositioner dela visserligen ej alla
samma värde; många af dem kommo till
under bekymmer för det dagliga brö-
det. Det oaktadt finnas bland dem
äkta perlor, sådana som t. ex.
A-moll-rondot, c-moll-fantasien, a-moll-sonaten,
de fyrhändiga fantasierna i F-moll och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
